Äntligen uppe på Afrikas tak

Andningen blir allt tyngre i den syrefattiga luften men nu är målet nära: Uhuru Peak, 5895 meter över havet.

Snart står jag uppe på toppen på ett av världens högsta berg - Kilimanjaro.

Klockan är halv tio på morgonen när jag når ända upp. Mina följeslagare, guiden Herment Mosha och bäraren Eugene, jublar med knutna nävar i luften:

–Grattis! Du klarade det på bara fyra dagar, säger Herment.

Det finns flera vägar upp på berget. En av dem, från byn Marangu, är känd som Cocacola-leden. Där övernattar deltagarna i enklare stugor och det finns läskedrycker att köpa.

Vi har valt att angripa berget via Machameleden, en väg som även kallas för whiskyrutten: vi övernattar i tält och kan bara få tag i vatten från källorna. Till kvällsmat tillagas pasta, potatis och annan kolhydratrik kost.

Vulkankratern Kilimanjaro i Tanzania tillhör de tre högsta fristående bergen i världen. Dess högsta topp är Uhuru, vilket betyder frihet på swahili.

Från byn Machame på 1 800 meters höjd, vandrar vi hela dagen genom regnskogen, brant uppåt.

Vi har lera upp till knäna och är mycket trötta men nöjda när den första etappen är avklarad. Mina axlar värker efter att ha burit den fullpackade fotoryggsäcken hela dagen och jag har krampkänning i vader och i lår.

I Machame har en nordisk grupp på 16 personer slagit upp tälten. De ska vandra en annan väg, under åtta dagar.

-Det är fantastiskt fint här, säger Christian Osbahr, från Århus i Danmark, som gör sin första resa till Östafrika.

Vid varje läger fyller vi i uppgifter om namn, nationalitet, passnummer och vem som är guide. Ett sätt att kontrollera så att ingen turist försvinner på vägen.

Nyckelorden är "pole, pole", att ta det lugnt och inte överanstränga sig. Men Herment får ändå säga till mig att sakta farten.

Han bär med sig en bandspelare upp på berget. Att lyssna på västerländsk popmusik ger en extra dimension till upplevelsen, liksom pratet om fotboll. Såväl Herment som bäraren Eugene och kocken Christoffer är mycket fotbollsintresserade.

Under natten börjar ett kraftigt regn falla, och det fortsätter hela nästa dag. Vi klättrar upp till Shiraplatån på 3 800 meters höjd. Det är passager över hala klippor men vi håller bra tempo. På sluttningarna blommar lobelian.

På tredje dagen vaknar jag upp till en mycket vacker och kall morgon. Regnet har upphört. Idag ska vi gå upp till Arrow Glacier Point, på 4 700 meter. Vi laddar upp med mycket kolhydrater och når på eftermiddagen ett högalpint läger. Här börjar jag känna av den höga höjden.

-Det är bäst att du vilar inne i tältet, annars kan du få huvudvärk av det starka solljuset, varnar Herment.

I månskensbelysningen vid midnatt börjar vi klättringen mot Uhuru Peak.

Det är mörkt och flera minusgrader när vi famlar oss fram i ficklampans sken. Jag ramlar flera gånger på det lösa gruset, och när jag ska uppför de hala glaciärerna. Snart väntar klättring över stora stenblock.

Så går solen upp och avslöjar fantastiska vyer. Trots att det är segt att ta upp kameran kan jag inte låta bli att ta lite bilder.

När vi når ytterligare en glaciär säger Herment:

-Nu klarar vi det!

I en krater gör vi ett kort lunchuppehåll. Det enda jag får i mig är en torr chokladbit och lite juice, men äntligen känner jag mig i bättre form och tar täten uppför en brant passage.

Nu är toppen nära. Herment och Eugene sätter på sig sina alpina solglasögon. En sista klättring uppför några klippor fram till ännu en glaciär.

Och så ser jag, till min stora lättnad, skylten: Uhuru Peak, 5895 meter över havet.

Jag tackar Herment och Eugene för hjälpen upp. Fler deltagare tar sig upp, många med skidstavar i händerna. Vi har utsikt mot Uhurus tvillingtopp Mawenzi och den molnfria himlen låter oss även beskåda berget Meru.

Efter en halvtimme på Uhuru Peak är det dags att gå ner, att stanna för länge på den här höjden kan vara farligt.

Vandringen ner blir besvärlig. Vi surfar på de branta sanddynerna, jag känner mig illamående och slår flera gånger tårna i det hårda underlaget. Sent på natten når vi det sista lägret i Mweka. Efter lite varm soppa återvänder krafterna så sakta.

Nästa morgon känner jag mig återställd men fötterna värker. Tårna har fått inre blödningar, och jag tar mig stapplande fram till byn Mweka. Jag får ett diplom som bevis på att jag varit uppe på "Afrikas tak".

Snabbfakta

Jan Fleischmann (resa@aftonbladet.se)