På luffen bland Greklands öar

Häng med runt i Sporaderna

Öluff i Grekland, är inte det bara för ungdomar som står ut med enkla rum, strilande duschar och bullriga, stinkande färjor?

Det finns bara ett sätt att ta reda på detta.

Kerstin Sundmark och Stefan Mattsson packade ryggan för en veckas luff i ögruppen Sporaderna.

Öluffa med ryggsäck – kan det vara något när man är närmare 50 än 30? Visserligen har jag hoppat runt som backpacker några månader i Australien och Nya Zeeland. Men det var länge sedan.

Nu har jag vant mig vid hyrbil och hotell. Det är ju mycket bekvämare.

Samtidigt känns det onekligen lockande. Att inte ha hela semestern förutbestämd. Att dra vidare till en ny ö närhelst lusten faller på.

Jag bestämde mig för att prova. En kompis lånade ut sin ryggsäck och jag bokade flyg tur och retur till ön Skiathos. Lite fegt bokade jag också första övernattningen.

Ögruppen Sporaderna är ett bra alternativ för en veckoluff. Skiathos, Skopelos och Alonissos ligger inte så långt

ifrån varandra och låter som rövarspråket. Jag ser fram emot en kokalolasosfofinon (kalasfin) semester.

Det första som slår emot mig är pinjedoften. Den knockar mig redan under den korta taxifärden från flygplatsen till Skiathos stad.

Stora och små färjor förbinder öarna.

Jag kostar på mig de snabbare katamaranerna, eftersom priset inte skiljer så mycket.

Färjestoppen är inte långvariga. På en kvart hinner man lasta av och på passagerare samt leverera paket.

– Andreas! ropar en besättningsman i vit, kortärmad skjorta vid relingen.

– Nä, svarar tre män med en mun.

Nä betyder ja på grekiska, minns jag från tidigare Greklandsbesök.

– Andreas Charalambides, förtydligar stewarden och blir av med paketet.

Enda nackdelen med katamaranerna är att jag inte får sitta utomhus – förmodligen av säkerhetsskäl. Men salongen är fin med bekväma fåtöljer, fräscha toaletter, en liten bar och grekisk

eftermiddagstv. Ingen stinkande färja här inte.

Alonissos är första ön jag kommer till. Hamnen ligger i en liten bukt omgiven av höga, grönklädda klippor.

– Hello! Welcome! hälsar Chrissoula Florous från Nina Studios, där jag alltså förbokat rum.

Hon möter mig med bil trots att hennes fina rum ligger bara tre minuter från hamnen.

Pensionatet ligger på en liten höjd med en formidabel utsikt över hamnen. Enda problemet är att bougainvillea blommar i lila och rosa och skymmer sikten. Helt klart ett överkomligt lyxproblem!

Alonissos bjuder inte på några sandstränder. Här är en solstol en klok investering. Stränderna räknas ändå till de vackraste i Grekland, vilket måste bero på det osannolikt klara vattnet.

Under mina två dagar blir badviken Ormos Leptos Gialos min favorit, mycket för att där ligger två bra tavernor 42 flipflopsteg från vattenbrynet.

Jag ger mig också upp till den gamla byn Chora. Taxichauffören Spyros rekommenderar Kastros krog med fantastiska rätter och en lika fantastisk utsikt. Som på beställning dröjer sig solen kvar och bokstavligen förgyller min sista kväll på Alonissos.

Motvilligt drar jag mig upp ur sängen nästa morgon. Dels för att det är så tidigt att fåglarna ännu inte börjat drilla, dels för att jag ska lämna fina Alonissos.

Tjugofem minuter senare ler ön Skopelos sitt bländande leende mot mig. Kritvita hus så långt ögat når.

Måsarnas skrik är det enda som möter mig. Jag hade läst att hotellägare fullkomligen kastar sig över ryggsäcksfolket. Men inte denna morgon. Jag får vackert vänta tills hotellbokningen öppnar halv tio. Nu är klockan bara sju och så gott som alla kaféer utmed strandpromenaden är stängda.

En bit bort sitter några kedjerökande farbröder i platanens skugga och suger på varsin grekisk kaffe. Där slår jag mig ner och beställer en kopp jag med.

Hotellbokningen öppnar inte på slaget. Men det gör inget, för då hinner jag byta kafé. Färsk fruktsallad med grekisk yoghurt, honung och valnötter och frukostfullträffen är ett faktum. Jag känner mig redo att prata rumspriser.

Bokningsmadamen är ingen fena vare sig på engelska eller hotell.

Till slut kommer vi fram till att Studio Stella är stället för mig.

– Gå bara längs strandpromenaden. När du kommer dit är du framme, säger hon och pekar på ett bleknat foto av Skopelos stad.

Kartor är bara för amatörer.

Precis som jag börjar undra om jag inte är framme snart hör jag någon hojta högt ovanför mitt huvud.

– Welcome! Stella here!

En gammal dam vinkar som om hon är i sjönöd. Fem branta trappor senare står jag aningen vimmelkantig öga mot öga med fru Stella Taladianou, 83 år och 1, 52 meter över havet. Hon har precis bäddat rent och instruerar Nicos, 87 år och 1,64 meter över havet, hur han ska lägga kuddarna och filten.

Stella demonstrerar duschen, tv:n och takfläkten. Hon får mitt pass, ler och kramar om mig.

Rummet är inte lika fint som på Alonissos, men det har en grandios vy över hamnen och strandpromenaden.

Skopelos är en större turistmagnet än Alonissos. Inne i stan pratar vi souvernirbutiker, restauranger och kaféer i parti och minut. Bästa tavernan, Romantica, ligger bara 30 svettiga minuter från Skopelos stad, precis ovanför stranden Glifoneri. Där, inbäddat bland en massa olivträd, har Liza och Vangelis Tsingos sitt hem, sin restaurang och några studios för uthyrning – allt i samma hus.

Bästa restaurangen är Kymata,

i slutet av strandpromenaden (mot fortet). De grekiska matgästerna är faktiskt fler än turisterna. Innan jag bestämmer mig lyfter kocken på alla grytlock bakom glasdisken. Mama Androulla, så gott!

På Skopelos finns både sand- och klapperstensstränder. Åsikterna om vilken som är bäst går ofta isär. Många lägger sin röst på långa Milia och Kastania. Men jag, som föredrar mindre och inramade sandstränder, tycker att Limnonari är perfekt.

Efter två dagar är jag tvungen att vinka farväl. Eftermiddagskatamaranen tar oss till Skiathos, 45 minuter bort. Inga hotellägare anfaller, så marsch pannkaka till hotellkiosken.

Där pratar damen så gott som ingen engelska. Men jag startar ett smärre inbördeskrig mellan hotellägarna som slåss om mig. Ingen kan dock fixa havsutsikt, vilket jag satt upp som ett personligt minimåste.

Till slut ringer man på förstärkning. Panayiotis kommer puttrande på sin moppe och tar min rygga. Den sista korta biten får vi gå i branta trappor med höga trappsteg.

Studio New är okej. Havsutsikten begränsas aningen av andra hus. Men det är bra fart i duschen. Och den lilla svalfamiljen ovanför balkongen vinner mitt hjärta. Så på det hela taget trivs jag bra.

Om Alonissos är kusinen från landet, är Skiathos hippaste och häftigaste innekillen med trendkoll. Bitvis blir stan lite väl turistiskt och matställena är sådär. Först sista kvällen lyckas jag hitta en riktigt bra restaurang, The Windmill Restaurang, många vindlande trappsteg upp men med en formidabel utsikt som belöning.

Utomhusbion som ligger smack i centrum är en fullträff. Två kvällar i rad knatar jag dit och kollar amerikanska filmer textade på grekiska. Hela tiden svirrar svalorna högt i skyn ovanför.

Skiathos är minst i Sporaderna men har de överlägset bästa stränderna. Några är helt vikta för nakenbadare, medan andra har en nudistdel som man ibland skyltar för.

Vallfärdsstranden nummer ett är Koukounaries, nummer två Banana beach. Efter ett snabbt besök där väljer jag att hitta mindre stränder som inte var så överbefolkade. Jag följer helt enkelt de små stigarna genom doftande pinjelundarna från de stora vägarna. Svårare än så är det inte.

Så blir det dags att flyga hem. Souvenirerna består av en tvättsvamp, kalamataoliver och några fina böcker.

Eftersom startbanan på Skiathos är för kort för fulltankade plan, måste vi mellanlanda på hemvägen. Så hemresan blir lång och jag hinner sammanfatta min premiärluffarvecka.

Kokalolasosfofinontot!

Läs också:

Kerstin Sundmark