"Goa är som en drog"

Exotisk upplevelse med sydeuropeisk touch

Det vilar ett nostalgiskt skimmer över Indiens riviera. Goa har varit flumturisternas älskling ända sedan 1970-talet, och på sätt och vis har tiden stått stilla.

Vi gjorde en resa tillbaka till hippietiden: med batik, meditation, yoga och makrobiotisk mat.

Solen är på väg ner över Anjuna. Det är nästan overkligt idylliskt: ljuset börjar färgas rosa, någonstans råmar en ko och svallet från vågorna som slår in mot stranden blandas med sorlet av hundratals människor i prutartagen.

– Three hundred rupies? No, that’s too much. I’ll give you one hundred.

Turister trängs vid stånden med batikfärgade kläder, kryddblandningar, klirrande örhängen, piercingsmycken, klistermärken med motiv av cannabisblad, utsirade träskrin, skivor med trancemusik ... Och över allting vilar en svag doft av curry.

Vi är på det som brukar kallas ”hippemarknaden” i Anjuna, mitt i Goa. Det är den perfekta utgångspunkten för den som, liksom vi, vill utforska den flumstämplade indiska delstaten och ta reda på om ryktet har någon förankring i verkligheten.

De första turisterna som kom till Goa var hippies.

Det var sent 1970-tal och i Europa och USA fanns det bara spillror kvar av flower power-rörelsen. I Goa fann de lugnet, friheten och den alternativa livsstil de sökte. Här kunde de bada nakna på de palmkantade stränderna och röka hasch i lugn och ro.

Sedan dess har Goa dragits med ryktet om att vara flumturismens högborg. Men även om det ligger något i det märks det inte särskilt väl i dag – framför allt inte när det gäller drogerna.

Sedan några år är Goas polis stenhård när det gäller narkotika. Bland backpackerturisterna florerar skräckhistorier om turister som rökt gräs och fått livstids fängelse eller tvingats muta sig fria med tusentals dollar.

Trots det tar vissa risken. En dag träffar vi två svenska killar som berättar om en spansk tjejkompis: häromnatten gjorde polisen razzia på strandbaren där de hängde – och hon åkte fast med hasch på sig. Det som räddade henne var att poliserna var korrupta och nöjde sig med 2 000 rupier, motsvarande 380 kronor, för att släppa henne.

Marknaden i Anjuna hölls för första gången 1974 när europeiska hippies samlades för att byta och sälja saker för att klara livhanken eller få pengar till biljetten hem.

– Nu för tiden är det inte så mycket ”hippie” här längre, och inte resten av Goa heller, säger Laura Paukkunen, 23, från Helsingfors.

Vi träffar henne och systern Titta, 28, vid ett stånd med smycken. De har varit i Indien flera gånger förut, och nu är de här ett par månader för att umgås med sin mamma som bor i Calangute delar av året.

De skrattar åt oss när vi känner oss färdiga med marknaden efter att ha tittat runt i en timme.

– Ni har ju inte ens kommit in till själva marknaden än! Det här är bara vägen dit, säger de och pekar åt rätt håll.

Ju längre in vi kommer, desto mer kaotiskt och stämningsfullt blir det. Vi passerar högar med broderade överkast, saris, och färgade myggnät. På en duk på marken säljer en man haschpipor. En vit man i 70-årsåldern med dreadlocks som når ända ner till låren strosar förbi.

I mitten av området ligger en restaurang där man kan köpa färskpressad juice, ris och curry eller svalka sig med citrondrickan Limca.

En bit bort har Kanchan Waghela, 35, sin lilla kryddbutik. Hon har stått här varje onsdag i 10 år och sålt vallmofrön, saffran i små plåtburkar och sina hemgjorda curry- och masalablandningar.

– Lukta på den här, säger hon när jag frågar vilken som säljer bäst.

Hon sticker fram en sked med mörkrött fuktigt pulver. Det är ginger garlic masala, en blandning av ingefära, vitlök, chili och andra kryddor. Jag köper en påse och passar på att fråga vad hon tycker om alla hippies i Goa.

– Ni är trevliga. Ni handlar mycket av mig, svarar hon.

– Vi?

– Ja, ni vita. Hippies.

Det var i Calangute som Goas rykte föddes, men i dag är den lilla byn som blev den första att erövras av européerna precis som vilken spansk charterort som helst. Åtminstone verkar det så om man håller sig kring strandbarerna och de fina hotellen.

Vi hör folk prata svenska överallt, stranden är packad av solbadare i bikini och inne i byn har de stora charterarrangörerna sina kontor.

Samtidigt är Calangute en av få orter som har bevarat den genuint indiska känslan. På sina håll är det dammigt, stimmigt och hårt trafikerat. Mellan de loja charterturisterna på stranden hänger semestrande indier som badar i sari eller urtvättade kalsonger.

I jakten på Goas hippiehistoria bestämmer vi oss för att åka vidare till det ställe som sägs vara flummigast av alla just nu: Arambol.

Jag kan inte låta bli att nynna ”somewheeere over the rainbow...” när taxin rullar in i byn, en av de nordligaste semesterorterna i Goa. Den slingrande och dammiga röda vägen kantas av marknadsstånd där väskor, byxor, saronger och sjalar i alla regnbågens färger vajar i den varma vinden: illorange, solgult, rött, knallila, påfågelsblått och grönt som palmerna som kantar vägen.

Det känns som Goa i ett nötskal.

Kor och grisar bökar på stranden och man bor i enkla bungalows eller privata rum. På kvällen sitter vi i mörkret vid vattnet, dricker en inhemsk Kingfisheröl och äter fiskcurry. Bordsgrannarna är unga backpackers med hennatatueringar och dreadlocks, eller medelålders gäng som verkar ha fastnat i 1970-talsmodet.

Lugnt och skönt? Ja.

Flummigt? Nej, inte särskilt – förutom de otaliga skyltarna om yoga och ayurvedamassage.

Ayurveda är en av flumturismens viktigaste ingredienser tillsammans med yoga och meditation. Det är en uråldrig hälsovetenskap som hjälper utövarna att uppnå kroppsligt och själsligt välbefinnande, och i varenda liten by finns det minst en praktik.

En het morgon bestämmer jag mig för en av dem och väljer en behandling: ayurvedisk marmaterapi. Den går ut på att massera vissa punkter på kroppen och därigenom stimulera blodflödet och energin.

– Klä av dig, säger massösen Divya Bsasi när hon leder mig in i den grönmålade behandlingscellen.

– Allt?

– Ja, allt. Häng kläderna där, svarar hon och pekar på en pinnstol intill britsen där jag ska ligga.

Britsen är klädd med svart gallon, sliten i hörnen, och över den ligger ett lakan som ser ut att ha varit vitt. Nu är det genomskinligt av fettfläckar.

Jag lyder men tittar tveksamt mot fönstergluggen där vem som helst kan se in från gatan.

Divya Bsasi häller varm och starkt doftande olja över mig och börjar knåda: rygg och axlar, skinkor, lår och fötter. Sedan får jag vända mig om för samma procedur på framsidan.

Jag har svårt att hålla mig för skratt, men desto trevligare blir det när Divya tar itu med att massera tryckpunkterna i mina händer.

Jetlag-tröttheten som jag känt i flera dagar är som bortblåst.

– Turisterna verkar älska ayurveda. Framför allt medelålders kvinnor från Tyskland, Ryssland och Japan, berättar Divya Bsasi efteråt när jag kommer ut igen, alldeles glänsande.

Jag går ut i hettan och tänker tyvärr inte på att oljan funkar ungefär som stekfett i solen. Det får jag lida för senare på kvällen.

Några dagar senare, i Palolem i sydligaste Goa, träffar vi Thomas Falk, 27, från Skinnskatteberg. Han är en van Indienresenär och om man tillåter sig att vara fördomsfull ser han faktiskt ut som urtypen för en sådan: solbränd och fräknig, klädd i linne och korta byxor, med en sjal lindad runt halsen och huvud som är delvis rakat med ett par dreadlocks på hjässan. Och barfota.

– Goa håller på att förändras. Det kommer inte så mycket flumturister hit längre och de som erbjuder kurser i ayurveda, yoga och meditation blir mer och mer seriösa, säger han.

Hemma i Sverige driver Thomas Falk ett vandrarhem där han bland annat håller i yogakurser. Alldeles innan vi träffar honom har han varit i ett så kallat ashram i Neyyar Dam i delstaten Kerala för att utbilda sig till yogalärare och genomföra en så kallad vipassana-meditation.

– Man går in i tystnad i tio dagar och genom själviakttagelse får man mer förståelse om livet och om sig själv.

Han pratar också länge och engagerat om ayurveda och förklarar att det bara är en liten del av den uråldriga läran som representeras av de behandlingscentrum som finns överallt i Goa.

– Vill man hålla på med yoga eller ayurveda ska man inte åka hit egentligen, utan någon annanstans i Indien där kurserna inte riktar sig till turister. Där är det på riktigt.

"Inte mer flummigt här"

Lisa Jannerling