La Gomera – dimman sveper in den unika lagerskogen

 Knappt har vi lämnat Gomeras obetydliga huvudstad San Sebastian förrän vägen stiger brant och ett dramatiskt landskap öppnar sig i hårnålskurvorna. Lågtgående moln och dimmor sveper in från havet. Klippstoder i fantasifulla former stiger fram, belysta av solen, för att i nästa stund åter försvinna in i det vita töcknet.

Djupt nedanför oss ser vi kusten bada i ständig sol. Det är nordpassaden, en fuktig luftström, som skapar det speciella klimatet här uppe på hög höjd.

Vi söker oss in i nationalparken Garajonay längs smala slingrande vägar dit ingen turistbuss kan nå. När vägen blir till en jeepstig lämnar vi hyrbilen och fortsätter till fots in i en mjuk dal med gröna ängar omgivna av lövskog. Kanariefåglar sjunger sirligt som silver, men när vi får syn på dem är de inte alls lysande gula utan lite trist grågöna.

Stigen lämnar kulturlandskapet och vi dyker in i lagerskogen – en levande rest av den skogstyp som för 20 miljoner år sedan täckte delar av medelhavsområdet. Där återfinns den bara som fossiler, i Garajonay lever den och frodas som den största sammanhängande lagerskogen i världen, skyddad av Unesco som världsarv.

Stigen söker sig mjukt fram genom skogen, ibland korsar vi bäckar, med vatten upp till vaderna. Plötsligt ökar luftfuktigheten, den behagliga sommarvärmen sjunker flera grader och innan vi hunnit få fram tröjorna ur ryggsäcken har tjockan svept in oss i ett fuktigt vitt täcke.

Avstånden suddas ut, det blir närmast omöjligt att orientera sig. De låga, knotiga och evigt lutande lagerträden skiktas och förvrids. Skägglavarna som draperar trädens stammar och grenar blir spöklika. Sagor och myter får liv.

Nationalparken Garajonay

Fyra nationalparker på Kanarieöarna

Peter & Ingegerd Kranz