La Graciosa – den glömda Kanarieön

Under alla år har vi fått höra att Kanarieöarna består av sju öar.

Men ögruppen har faktiskt ytterligare en ö, så liten att den oftast glöms bort. Här finns sand och hav, kaktusar och svårflirtade öbor.

Välkommen till ett annat Kanarieöarna på La Graciosa!

Hettan har varit förlamande hård under dagen, endast galna hundar och turister har synts ute och i rörelse, men nu när siestan är över fylls de dammiga bygatorna åter med liv.

Vi sitter nere vid hamnen på Restaurante Varaderos uteservering med varsin iskall Dorada-öl.

En jeep skramlar sakta förbi. En fiskebåt lägger till nere vid hamnen. Tre badgäster stannar och slår sig ner vid ett av serveringens cafébord.

En dag på stranden. Solsvedda kinder. Hår som lockats av saltvatten.

Restauranggästerna viftar förgäves efter uppmärksamheten. Nere från fiskarnas båt hörs måsarnas skrik som tyder på att dagens fångst varit god. Annars händer absolut ingenting.

Kontrasten mot de superexploaterade grannöarna är total.

– Ibland är det för lugnt på La Graciosa, man får aldrig beställa, säger en av de törstiga gästerna.

Svårflirtad

La Graciosa är en svårflirtad ö. Det är besvärligt att ta sig hit, det är jobbigt att ta sig runt.

Hela ön är nationalpark och kan bara nås med båt. Utanför La Graciosas två små samhällen ligger ett ödsligt stäpplandsskap med spretande kaktusar och taggiga buskar som torkats ut av solen.

Vi hade startat resan till La Graciosa tidigt i gryningen samma morgon.

I fyra plusgrader och i sällskap av ett gråruggigt regn hade vi åkt till flygplatsen. Att stiga ombord på planet för att fly från Sverige var inte svårt.

Hyrbilen väntade utanför ankomsthallen. En timme efter landningen på Lanzarote parkerade vi nere i hamnen i Orzola, norra Lanzarote, och steg ombord på färjan. Lineas Maritimas Romeros kvällstur avgick enligt tidtabellen. Tjugo minuter senare hade vi stigit i land i samhället Caleta del Sebo på den lilla ön La Graciosa.

Och nu satt vi alltså här under ett parasoll på den lilla hamnrestaurangens uteservering och följde solens väg ner mot horisonten samtidigt som vi funderade över var vi egentligen hade hamnat.

Lediga rum

Pensión Enriqueta ligger bara ett stenkast från hamnen. I receptionens bar står hotellvärdinnan Demensa Morales och pressar fram kaffe vid espressomaskinen. Hon slamrar med koppar och fat. Med ett plågat rosslande blåsvärmer hon mjölk i en kanna.

Jodå, det finns lediga rum, får vi veta. Priset för en natt är 25 euro med eget badrum.

– Det var min mormor som öppnade pensionatet och det är efter henne stället är döpt, berättar Demensa.

Kaffet är serverat till gästerna ute i restaurangen och Demensa har tid för en pratstund. Inne från köket sprids doften från fisk som halstras. Där arbetar hennes mamma, Dolores och mormor Enriqueta Romero.

– Här på ön har det alltid varit vi kvinnor som håller i affärerna och bestämmer. Männen är ju ute på havet och fiskar eller jobbar med båttrafik, säger mormor Enriqueta Romero.

Demensa är 27 år. Hon har levt på La Graciosa i hela sitt liv.

– Jag trivs, säger Demensa. Här finns visserligen bara sand. Alla känner alla och det går inte att ha några hemligheter. Men det är här jag vill leva.

– Jag har en dotter som heter Enriqueta efter mormor. Jag hoppas att hon ska ta över efter mig en dag.

Varning för enstöringar

Innan vi kom till La Graciosa hade vi fått höra att de bofasta egentligen inte tycker om turister. Vi hade till och med varnats för att ön är befolkad av vresiga enstöringar som föraktfullt rynkar på sina näsor varje gång färjan glider in i hamnen med nya solhungriga besökare.

Det stämmer inte alls. Alla öbor som vi talar med under den tid vi är här är vänliga och gästfria.

Däremot är invånarna typiska för att bo på en liten ö. De håller sig på sin kant. Nykomlingen som vill veta något måste själv ta kontakt.

Innan vi kom till La Graciosa hade vi också fått höra att det inte finns någon stress på ön. Någon hade till och med påstått att ön är full med latmaskar. Och visst. Ingen har bråttom, det mesta tar sin tid. Ska man vara ärlig bör den som har bråttom nog inte komma hit över huvud taget. Här finns bara havet, sanden och stillheten.

Inga charterhotell, solstolar eller billig shopping. Inte en inkastare eller utkastare så långt man kan se. Här finns bara 658 bofasta invånare som huvudsakligen lever på fiske.

Nere vid vattnet tar fiskarna Emilio Hernandéz och Romero Gonzárez hand om dagens fångst. De avbryter arbetet för en pratstund.

– Jo, vi hade tur i dag, säger de.

Trågen är fyllda till bredden. Ett tjugotal stora djuphavsfiskar som kallas viejo. Läckra att grilla. Dessutom två barracudor, en av dem en enorm best på närmare en och en halv meter.

– Den har väldigt fint kött, säger Romero när han styckar upp rovfisken.

Liten ö

La Graciosa är bara sex kilometer lång och som mest två kilometer bred. Högsta punkt är den slocknade vulkanen Las Agujas som når 266 meter över havet.

Det tar bara tre minuter att gå genom huvudorten Caleta del Sebo. De trånga, ödsliga och dammiga gränderna kantas av identiska vitkalkade låga hus. Alla gator tycks mynna ut vid torget. Här ligger en enkel stenkyrka, en liten affär, postkontoret och ett bageri. Kyrkan är tillägnad Virgen el Mar, sjöfararnas skyddshelgon.

Öns två pensionat ligger i var sin ände av byn, förutom Pensión Enriqueta finns det lite större Pensión Girasol. Båda har matservering. Nere vid hamnen finns Restaurante Varadero där vi tog eftermiddagens öl. Det ska också finnas ytterligare en liten restaurang på ön i närheten av torget men vi lyckas aldrig hitta den. Den heter Marinero och har stängt, får vi veta senare.

Öns attraktion är ödsligheten. Runt hela ön ligger vackra sandstränder med klart vatten. Men man tvingas själv vandra genom öknen för att nå till havsbaden.

Speciellt lockas vi av Playa de las Conchas, enligt många Kanarieöarnas vackraste strand, som ligger i en bukt på den andra sidan av ön. Det tar tio minuter att åka dit med jeep, en timme att gå. Därför stannar de flesta badturister på stränderna som ligger i närheten av hamnen.

När vi kommer till Playa de las Conchas på eftermiddagen är det nästan folktomt. En familj har slagit sig ner med sina filtar och picknickkorgar i den ena änden av stranden. Ett par med ryggsäck ligger i mitten. Annars är det öde.

Dramatisk inramning

Inramningen av den guldfärgade stranden är dramatisk.

I bakgrunden reser sig ett rödfärgat vulkanberg och ute i bukten skyddas bukten av den obebodda klippön Montaña Clara som till formen påminner om en jättelik val. Blåtonad i fjärran skymtar ytterligare två obebodda öar.

– Det var värt att gå hit även om det är jobbigt, säger ryggsäcksparet som passerar oss på väg tillbaka till hamnen för att ta sista färjan till Lanzarote.

Nattlivet i byn består av en diskobar som heter La Arena. Öppet fredags- och lördagskvällar.

– Då går alla yngre dit och dricker öl, berättar Orlando Betancor, som kör oss tillbaka från stranden med sin jeep.

I forna tider var det omöjligt att bo på

La Graciosa. Den ogästvänliga naturen, bristen på vatten och inte minst de ständiga attackerna från sjörövare gjorde livet för osäkert.

Det dröjde till 1876 innan ön befolkades. Ett fiskeriföretag kom då hit och byggde upp en konservfabrik och en hamn. Fabriken är numera nedlagd. Men fiskarfamiljerna stannade kvar. Deras låga vitkalkade hus ligger fortfarande kvar, tätt samlade runt hamnen.

Besvärliga turister

La Graciosa har samma problem som alla glesbygdsområden. Många av ungdomar överger ön så fort de får en chans för att slippa det hårda livet som fiskare. Här flyttar de till Las Palmas. Utflyttningen är så stor att det under många år såg ut som om La Graciosa skulle bli en öde ö igen.

Allt vände när La Graciosa började upptäckas av badturister.

– Även om turisterna oftast ställer till med besvär för oss som bor här så räddade de ön, medger Orlando.

Färjan mellan Lanzarote och La Graciosa går med fyra turer om dagen. Vid färjeläget väntar Orlando med sin gamla taxijeep. Det brukar bli en körning om dagen.

Orlando berättar att han också lämnade La Graciosa i sin ungdom för att söka lyckan.

– Jag var till och med i Madrid och jobbade ett tag. Men det var så mycket folk. För mycket stress. Aldrig möjlighet att ta det lugnt. Så jag flyttade tillbaka.

I dag är Orlando gift med sin ungdomsförälskelse från ön och nybliven pappa till en flicka. Han kommer aldrig mer att lämna La Graciosa, säger han.

– Varför skulle jag det? Det händer visserligen aldrig något. Men det passar mig bra. Här finns allt man behöver för ett gott liv.