Lanzarote – ingen får ta ett steg i vulkanlandskapet

Knappast någon ö i världen är så präglad av vulkanismen som Lanzarote. Hela ön har därför utsetts till biosfärreservat av Unesco.

I nationalparken Timanfaya drivs allting till sin spets. Bestämmelserna är rigorösa. Man får bara färdas genom området i buss och vi får inte ta ett endaste steg på marken. Allt för att låta vulkanlandskapet utvecklas efter naturens egen vilja.

Ett mänskligt inslag har man tillåtit: restaurangen El Diablo, ritad av öns store son César Manrique, ligger som en bunker med svepande panoramafönster mitt i nationalparken.

Kyckling och kött grillas på vulkanvärme (bara några decimeter under ytan är det 350 grader varmt) och det är ju kul. Men någon kulinarisk högtidsstund är det ändå inte.

I turistbussen berättar speakerrösten om öns historia av eld, aska och lava. Men den dramatisk musiken ur högtalarna är mest av allt störande och förminskar vår upplevelse till en slags naturfilm. Det räcker så bra som det är, med svarta lavagrusöknar i ett böljande landskap utan slut. Men allt är inte svart och grått, här finns också inslag av ockra och svavelgult. På sina håll mönstras stenarna av orange lavar.

Det är en vision av ragnarök, jordens undergång – eller kanske tvärtom, jordens födelse. Man får lust att lämna bussen, vandra, ge sig hän åt den mäktiga evighetskänslan.

Och visst kan man få den upplevelsen, bara inte just här. Men det finns miljöer strax utanför nationalparksgränserna som ger nästan samma upplevelse och dessutom med Timanfayas toppar i blickfånget.

Nationalparken Timanfaya

Fyra nationalparker på Kanarieöarna

Peter & Ingegerd Kranz