Från blodig konflikt – till turistattraktion

Wolfgang Hansson

BELFAST. När Al Heasley började köra guidade turer i sin svarta taxi för 20 år sedan var det inte många turister som vågade sig till Belfast.

– Många trodde de skulle bli skjutna om de kom hit, berättar han.

Numera är den förr så blodiga konflikten mellan katoliker och protestanter förvändlad till turistattraktion.

Al guidar oss runt i maklig fart och stannar vid var och varannan av de muralmålningar som så dominerar gatubilden längs Falls Road och Shankill Road, frontlinjen under konflikten kallad The Troubles.

Den väpnade kampen är över men muralmålningarna är kvar. Det verkar som båda sidor är måna om att minnas sina offer och inte glömma några oförrätter. Än i dag tillkommer nya målningar med våldsamma motiv.

Vi stannar till vid änden av några radhus längs en tvärgata till Shankill Road som ligger i den protestantiskt dominerade delen av Belfast. På en låg mur blickar två tungt beväpnade och maskerade män mot oss.

– Det var ett jubileum och då ville de hedra sina döda med en ny målning, berättar Al.

Medan vi står där kommer en annan taxi med ett yngre par som har en egen guide med sig. Al nickar igenkännande mot sin kollega innan vi fortsätter till den så kallade fredsmuren. En tre kilometeter lång mur som separerar de katolska bostadsområdena från de protestantiska.

Började byggas i början av ”The Troubles”

Muren började byggas 1970, strax efter att den väpnade kampen på nytt inletts på Nordirland. En kamp som egentligen inte handlar om religion utan mer om nationell identitet. Katolikerna ser sig som irländare och vill att Nordirland ska bli en del av Irland så att hela ön blir en och samma nation. Medan protestanterna vill vara en del av Storbritannien.

Den motsättningen finns kvar än i dag liksom fredsmuren.

Faktum är att man så sent som år 2000 byggde på fredsmuren ytterligare trots att fredsavtalet skrevs på två år tidigare.

Al Heasley skrattar rått åt situationen medan vi tittar upp på den 8-10 meter höga muren. Från början var det bara en tre meter hög betongmur. Nu är den påbyggd med grön korrugerad plåt och på sina ställen smala stålribbor som släpper in ljus men inte stenar och molotovcocktails.

En dag tidigare har fotograf Peter van den Berg och jag stannat till på den katolska sidan av muren. I dörröppningen till ett av husen som bara ligger 20 meter från muren står hemmafrun Tinna Murray i dörröppningen och röker.

Jag frågar om det inte känns märkligt att öppna dörren varje morgon och titta rakt in i en vägg av korrugerad plåt. Tina drar ett bloss och rycker på axlarna.

– Jag tänker inte så mycket på det. Jag är glad att muren finns där. Om de tog ner muren är jag rädd att det skulle bli bråk igen. Förr var det vanligt att det kom stenar, golfbollar och annat farande över muren. Men nu är det oftast ganska lugnt.

Vinden friskar i och det hörs ett kraftigt vinande ljud från den höga stålkonstruktionen, nästan som när ett flygplan går in för landning. Tina Murrays tegelhus är tre våningar högt men är ändå lägre än muren.

Hon är klädd i ett linne med bara armar trots den kyliga kvällen. På fötterna bara ett par tofflor. 11-åriga dottern Michelle dyker upp i dörren. Hon ska iväg på någon aktivitet och en taxi kommer och hämtar henne.

Äldsta dottern, 25 år, kommer ut för att säga sin åsikt.

– Gud vet vad som kan hända om de tar ner muren. Jag tror att de är väldigt få som vill det. Även de på andra sidan vill nog ha den kvar.

Av Tinas barn är det flesta uppväxta under tiden som The Troubles fortfarande pågick.

– Men jag uppfostrade mina barn som jag själv blev uppfostrad, vi pratade nästan aldrig om det.

Hon nickar mot huset intill där några barn stojar och leker på den lilla gräsmattan.

– Jag står ofta här med grannen och röker men vi pratar nästan aldrig om det som varit.

Om hon någon gång åker över på andra sidan är det i bil och bara för att köra igenom.

– Jag skulle aldrig komma på tanken att promenera där, säger hon och får något jagat i blicken.

Taxichauffören Al Heasley tycker att Belfastborna efter snart 20 år av fred borde vara mogna att leva utan fredsmuren men tror precis som Tina att det kommer att ta tid innan det blir någon förändring.

– År 2010 bestämde politikerna att muren skulle rivas men de gjorde misstaget att först fråga befolkningen. Av katolikerna var det 90 procent som ville ha kvar muren. Av protestanterna 80 procent. Tydligen ska de göra ett nytt försök 2023.

Taxin stannar till vid en muralmålning som visar några barn framför ett söndeslaget hus med "Summer of 69" i stora röda bokstäver. Året då allt elände började. I närheten ligger en lekplats precis intill muren. Dit kommer bara protestantiska barn för att leka. De katolska ungarna har en lekplats på sin sida av muren.

helskärm

Al minns hur han för några år sedan jobbade i ett samhällsprojekt som gick ut på att få katolska och protestantiska barn att umgås med varandra och lära känna varandra. Han körde runt dem i sin taxi.

– De var 8-9 år, Inte ens en timme tog det innan vi var tvungna att avbryta därför att de började bråka och förolämpa varandra. Barn måste börja umgås när de är riktigt små. Fredsavtalet sa att alla barn skulle gå i gemensamma skolor men fortfarande går 90 procent i sina egna, segregerade skolor.

Al ler smärtsamt åt detta faktum samtidigt som han säger att det blivit bättre de senaste fem åren.

– Det går framåt men väldigt långsamt.