Niva: Det här kunde bara gå på ett sätt

Erik Niva

LONDON. När slutet väl kommer så framstår det nästan alltid som oundvikligt.

En dag då undantagstillstånd rådde, en dag då precis allt kunde hända?

Nä.

Det här kunde såklart bara gå på ett enda sätt.

Hur mycket väger ett land? Hur tungt är ett drygt halvsekel?

Mer än vad som någonsin är rimligt för en 19-åring att bära. Mer än vad Bukayo Saka kommer att kunna skaka av sig under resten av sitt liv.

Och hur stor är en historia? Så stor och så liten att den sugs upp, försvinner och förtrollas i Gianluigi Donnarummas väldiga målvaktshandskar.

Vissa fotbollsländer kan inte vinna. Andra har inte minsta lilla aning om hur det går till att förlora, vägrar bara att acceptera det.

Som Giorgio Chiellini själv säger: Att prata om tur och otur är förlorarens alibi. Segern finns alltid inom räckhåll för den som är skicklig nog att ta den.

För honom och hans lagkamrater gick det knappast att ha en större motståndare den här kvällen. Eller rättare sagt, det gick i alla fall inte att stå mot en mer månghövdad motståndare, en mer framgångstörstande motståndare.

Italien behövde blinka några gånger när de först mötte Wembley – men det här är spelare som både kan stirra och blunda sig igenom sin nationalsång.

Siam pronti alla morte, l'Italia chiamò.

London passerade en kokpunkt

Giorgio Chiellini, Leonardo Bonucci, Gianluigi Donnarumma, Marco Veratti, Federico Chiesa. Fullfjädrade vinnare, fullvuxna spelare. Spelare som verkligen verkar vara beredda att göra allvar av nationalsången, som tycks vara redo att dö när Italien kallar.

Inte är de rädda i alla fall. Inte påverkas de negativt av en febrig atmosfär.

Uppgiften som mötte dem på Wembley liknade ingen annan.

När jag startade dagen med en förmiddagspromenad i centrala London förstod jag först inte varför kön ringlade lång runt kvarteret. Något obligatoriskt pandemitest som behövde klaras av? En hederlig gammal brödkö?

Aha. Nä.

Hundratals människor köade för att komma in på puben, för att säkra tillgången på pints till en match som skulle börja tio timmar senare.

Fanns det en kokpunkt skulle jag sedan säga att London passerat den redan vid lunchtid. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra med, för det här sprängde alla sjöslagsvallar. Det var som att de allra svettigaste delarna av en musikfestival spridit sig över en hel huvudstad, ett helt land. Det var som någon sorts gigantiskt medeltida gästabud i nya kläder, så intensivt att det var uppenbart att det kunde ta vägen precis vart som helst.

Jag tog mig ut till arenan sisådär fyra timmar före avspark. Wembley Way gränsade redan till laglöst land.

Sången rullade fram och tillbaka, försvann iväg hundratals meter och tog ny fart innan den återvände igen. Folk stagedivade från lyktstolpar. Flaskor flög genom luften, och marken var så full av krossat glas att det var lika ojämnt som att gå på kullersten. Hur många människor som var i området var så klart omöjligt att säga, men det måste ha rört sig om flera hundratusen.

Det var som att all nationens längtan, alla förhoppningar och all frustration pressats ner i en gigantisk fotbollsflaska – och den skakades, skakades och skakades utan att någon hade fingrarna runt korken.

Vart skulle allt det här ta vägen? Vad skulle hända ifall England vann? Och – herrejävlar – vad skulle hända om de förlorade?

Inne på Wembley var det synligt för blotta ögat att så gott som alla sektioner utom det lilla mittetaget med loger var överfulla. Inte fulla, utan överfulla.

Fick knappt röra bollen

Officiellt skulle ju publikkapaciteten vara reducerad till 66 000 – vilket skulle innebära 24 000 tomma stolar – men här tvingades folk stå ute i gångarna för att överhuvudtaget få plats. Vi pratar alltså inte om hundratals som tagit sig in utan biljett. Det måste ha rört sig om tusentals, tiotusentals.

Atmosfären var okontrollerad, otämjd, vild – och innan den hade lagt sig hade England gjort 1-0.

Gareth Southgate har för vana att välja startelvor som nästan ser onödigt försiktiga ut på papper, men som visar sig funka riktigt väl på gräs. Ner på trebackslinje, ut med Bukayo Saka, in med Kieran Trippier. Och så var det Trippier som fick bollen och som måttade inlägget och som nådde fram till Luke Shaw.

Efter allt som hänt, efter allt som sagts, efter benbrott och Mourinho – Luke Shaw.

Wembley detonerade, och under den första kvarten tycktes England kunna vara på väg ut i omloppsbana. Men sedan satte sig gradvis matchen, sedan blev det mer och mer uppenbart att de nu hade något stort att förlora.

Hemmalaget sjönk djupare och djupare, tillät Italien att ha bollen mer och mer. Och 88 minuter plus tillägg är väldigt lång tid att bara spela av.

Halvchans för Insigne, trekvartschans för Chiesa. Närmare och närmare, tydligare och tydligare – och när Leonardo Bonucci till sist pressade in kvitteringen hade det hunnit börja kännas som en tidsfråga.

Och nu då? Om du slutat spela fotboll och istället satt igång nedräkningsklockan som börjat ticka fram mot allt du någonsin drömt om – hur lätt är det då att sedan börja igen?

Under en 20-minutersperiod fick England knappt ens röra bollen, framstod som underlägsna och hjälplösa. Hade de ens överlevt till en förlängning ifall inte Chiesa tvingats av? Hade de ens fått lite fatt om matchen igen om inte Insigne börjat linka och Veratti sedan behövt byta?

Nu fick de en andrachans, nu fick de möjligheten att ta både förlängningen och ödet i egna händer. De mäktade inte med det, gjorde inte mer än ett halvhjärtat försök.

Gareth Southgate coachade på procenten, trots att han inte hade dem på sin sida. Mer eller mindre vänta in straffar? Verkligen? Göra två byten i den 120:e minuten? Är du helt säker? Med den här historien, med de här förutsättningarna?

Gianluigi Donnarumma 196 centimeter och Jordan Pickford 185. Italien med fem stora mästerskapstitlar med, England med en.

Enligt rapporterna skulle England ha förberett sig mer noggrant än någonsin på just ett straffsparksavgörande, men det såg sannerligen inte ut så.

Marcus Rashford gjorde en märklig Simone Zaza-hommage, Jadon Sancho sköt helt utan övertygelse och trots Jordan Pickfords konster stod till sist lille Bukayo Saka där med förutsättningar som knappt ens går att föreställa sig.

En väldig Gianlugi Donnaruma framför sig. En nation på sina axlar.

Syndabockstradition

Gareth Southgate har berättat om hur han hann uppfatta att natten hunnit bli helt svart när han själv gick fram för att slå sin ödesmättade straff den där sommardagen 25 år sedan.

Himlen ovanför Wembley var väldigt svart när Bukayo Saka gick fram mot bollen också. Donnarummas handskar oerhört stora.

Vad som händer i England nu vet jag verkligen inte. Jag hoppas innerligt att de klarar av att kravla sig bort från sin syndabockstradition – och att det inte är något mer än drömmar och en del glas som krossas i natt.

Det är deras sak att ta hand om, att hantera. Europamästarna har annat att tänka på, andra sånger att sjunga.

Hela det här EM-slutspelet inleddes ju av att Andrea Bocelli sjöng oss tillbaka till fotbollen vid invigningen i Rom, och Italien har sedan hållit greppet om de där tonerna turneringen igenom.

Vincerò, vincerò, sjöng Bocelli då. All'allba vincerò! Vid gryningen segrar jag.

Nu väntade inte Italien till gryningen. De segrade redan vid midnatt.