Asahara: ”Här och nu har den sin självklara OS-plats”
Publicerad 2021-08-04
YOKOHAMA. Samtidigt som svenska ryttare gjorde succé i banhoppning så riktades asiatiska blickar mot en helt annan arena och ort.
Sportbladets Makoto Asahara tog sig till Yokohama för ett glödhett rivalmöte mellan Japan och Sydkorea i deras allra mest älskade idrott.
En olympisk engångsföreteelse? Dessvärre, ja.
Men visst har basebollen sin självklara OS-plats här och nu.
Jag ska inte hymla med att jag längtat efter att få besöka den här arenan under de här spelen.
Yokohama stadium, inklämd mitt bland alla höghus i den 3,7 miljoner invånare stora staden (nej, det är inte bara en liten Tokyoförort), reste sig ståtligt och mer eller mindre från intet i vyn när bussen från mediecentret rullade in.
Med pulsen och sorlet från en intilliggande tågstation, hemmalaget DeNA Baystars färger på banderoller lite varstans (laget som vanligtvis har arenan som sin hemmaplan) och en klassisk japansk sommarskymningsvärme så kändes detta, mer än på någon annan OS-arena man fått kliva in på under detta mästerskap, som att man var i Japan och inte en IOK-bubbla. Även om Nippon Budokan är just Nippon Budokan med allt vad det innebär, så klart.
Basebollen är trots allt den stora folksporten här. Den som samlar och engagerar var och varannan japansk invånare. Ung som gammal. Stor som liten. Man som kvinna. Sporten vars inhemska ligasäsong innehåller 143 matcher per år men ändå lyckas få slutsålda arenor till mer eller mindre varenda match.
Inte bara ”Americas favorite pastime”. Onekligen också Japans. Och för den delen även Sydkoreas.
På så sätt kändes onsdagens semifinal, det laddade, komplicerade och på många vis infekterade rivalmötet mellan de två östasiatiska grannarna som något man inte fick missa. Och framförallt en chans att bevisa att den här sporten faktiskt hör hemma även på permanent basis i ett olympiskt program.
Det var underhållande. Det var dramatiskt. Det var intensivt. Men den där chansen kändes egentligen borta innan ens den första pitchen var pitchad.
För vi här i öst bryr oss och brinner för det oavsett. Men vilka andra gör det egentligen i detta utförande?
Det är väldigt bra, men...
När basebollen och softbollen spelas under olympisk fana på japansk mark så är det första gången sedan Peking-OS 2008 som det finns med på programmet. Dessförinnan var sporten med i sju raka spel (de första två, 1984 och 1988, som uppvisningssport) och har även figurerat sporadiska år dessförinnan.
När sporten återvände till programmet för detta OS så var det dock en engångsföreteelse. När Paris-OS avgörs 2024 så kommer inte arrangören behöva bygga olympiska basebollarenor i Paris.
Och de har verkligen ingen anledning till det – särskilt så länge MLB-stjärnorna lyser med sin frånvaro.
Både Japan och Sydkoreas lag ställer upp med något av det namnstarkaste som går att hitta (inte nödvändigtvis det just nu bästa i Japans fall) i deras respektive inhemska ligor. Ligor som i styrkeförhållandet mot Major League är ungefär som SHL kontra NHL, för att göra en något mer svenskförståelig jämförelse.
Det är en Hayato Sakamoto, vanligtvis klubbikon och kulturbärare ett gäng kilometer bort i Tokyo Dome och Yomiuri Giants, vars slagträ glöder på samma vis som det gjort under hela vägen fram till semifinalerna. Det är sydkoreanske lagkaptenen Hyunsoo Kim som kliver fram och slår Sydkorea rakt tillbaka in i matchen i den sjätte inningen efter att hans lagkamrater dessförinnan lyckats få hål på den, fram tills dess nästintill omutligt stabile, Yoshinobu Yamamoto på den japanska pitcherkullen.
Det är fruktansvärt bra basebollspelare allihopa. Det är väldig bra baseboll som spelas. Och de kan faktiskt mötas igen i en final i och med ett lucky loser-system som implementerats på grund av bristen på antal lag.
Men visst hade det varit något annat om Shohei Ohtani (om ni inte vet vem det är så googla, han lär dyka upp) hade stått där både på kulle och i slagbox. Eller om en 191 centimeter lång Hyu Jin-Riyu hade placerat in sydkoreanska kast i stället för en obskyr sidearmpitcher med medioker ERA från Suwonklubben KT Wiz.
Jag tappade säkert bort de flesta av er här med terminologin – men andemeningen borde vara glasklar.
Var är de allra bästa?
Här och nu har den sin plats
Så länge USA skickar ett lag spelare som tillhör MLB-klubbar men är för dåliga för att spela i MLB (en liga som för övrigt pågår för fullt samtidigt som OS) och de asiatiska stormakternas lag blir högst nationsprivata sammansättningar så kommer aldrig baseboll som OS-sport, som redan har motvind i form av både icketidsbunden matchlängd och regelverkstolkningsbekymmer för de oinsatta, att kunna bli en global hit. För om de bästa får vara med kan man åtminstone peka på att det faktiskt är de bästa av de bästa – och inte bara väldigt bra spelare.
Med det sagt gör inte det någon större skillnad för de som redan är här och basebollfrälsta.
För japanerna följer den med passion, förhoppning och även en hel del press på den gamle Nipponham Fighters-ikonen Atsunori Inabas hopkok av inhemsk rutin (med de där Sydkoreaförlusten från Peking-08 färsk i minnet). För sydkoreanerna följer den med samma passion, till bristningsgränsen pumpade med hopp om att kunna stå och fira ett OS-guld på sina basebollantagonisters egen hemmaplan.
Här och nu, en i japanska mått mätt ljummen augustikväll i Yokohama, så har denna globala sport sin självklara plats.
Det syns och hörs på de ackrediterade funktionärer och mediafolk som med koreanska flaggor som jublar ikapp med avbytarna på spelarbänken för varje kast, sving eller aktion som på något sätt gynnar Sydkorea. Det syns och hörs på de, i antalet fler, japanska funktionärer och mediafolk som applåderar euforiskt när Tetsuto Yamada får träff med fulla baser och slår Japan raka vägen till lördagens final.
Det är långt ifrån den livliga, instrumentförstärkta inramning som annars präglar och definierar den japanska ligabaseboll som vanligtvis spelas här.
Men det är ändå något som här och nu betyder så oerhört mycket för de som är här och de som följer det från tv-apparaterna.
Och så klart för spelarna själva.
– Sen det blev klart med Tokyo-OS och att basebollen skulle komma tillbaka så har det här varit en dröm för mig. En guldmedalj skulle vara en dröm som uppfylls, säger shortstopstjärnan Hayato Sakamoto till Sportbladet i den mixade zonen, för övrigt utan konkurrens den mest fullpackade jag sett i dessa olympiska spel, efter matchen.
Men nu är nu. Och Paris 2024 är något helt annat.
Ett potentiellt Los Angeles 2028 behöver en i nuläget oväntad MLB-stjärnanstormning om det inte ska bli en oerhört sportsligt pinsam historia för arrangörerna (vilket det i och för sig ändå kan bli).
Brisbane 2032? Då spelar vi cricket i stället.
Allt om sommar-OS 2021 i Tokyo
Stor guide: Hela OS-programmet dag för dag, tv-tider och svenska truppen
OS-guide: Friidrott OS-guide: Simning OS-guide: Handboll OS-guide: Fotboll