Arnesson: ”Hon räddade min karriär”

EM-hjälten hyllar 55-åriga doldisen inför finalen

Johan Flinck

ZAGREB. Linus Arnesson sköt Sverige till EM-final.

Det hade han aldrig gjort om det inte hade varit för Elisabeth Voge.

– Hon räddade min karriär, säger hjälten till Sportbladet.

– Vissa kamper får man inte förlora, säger den 55-åriga göteborgskan.

Linus Arnesson hade knappt gett en intervju under två veckors EM-spel.

Han hade ju i princip inte fått spela.

Så fick han chansen mot Danmark i EM-semifinalen när flera spelare fallit i från, tog den och stänkte dit sex mål. Det sista, jämfota hoppskottet i förlängningen avgjorde matchen.

På pressträffen dagen före finalen var 27-åringen därför plötsligt en av de allra hetaste.

– Otroligt roligt och otroligt roligt att äntligen vara på plan och hjälpa grabbarna och Sverige, säger Arnesson.

Men nu är spanjorerna förvarnade om dig?

– Ja, nu finns det några usb-minnen med klipp där (skratt). Det är skitroligt såklart.

Men det blir väl svårare för dig?

– Ja, men det är på den här nivån man vill vara. Jag vill inte gå ”under cover” hela tiden. Då har man ju inte gjort något bra. Det är på den här scenen man vill vara.

Var nära att sluta

För sju-åtta år sedan var det inte många som trodde att Linus Arnesson någonsin skulle stå på den här scenen.

I november 2011 berättade han öppenhjärtigt i Sportbladet om sina alkoholproblem och hur han hade kommit full till UVM samma år.

Han hade flyttat själv till Göteborg som 16-åring från Hedemora för att gå på handbollsgymnasiet och betraktades som en av Sveriges största talanger.

Fem år senare hade han gått vilse i livet.

Vid intervjun gick han på antabus och hade varit nykter i tre månader sedan Redbergslid hade hjälpt honom tillbaka.

– RIK visade exemplariskt hur man ska funka som förening för att det ska räknas som en förening, säger Arnesson i dag.

Var du nära att lägga av med handbollen`?

– Ja, jag var nära att sluta. Inte bara på grund av det. Jag tyckte inte att det var så roligt med handbollen då.

”En del kamper får man inte förlora”

En av de viktigaste personerna för Arnesson under den tiden var Elisabeth Voge. Hennes titel i RIK var personlig tränare men hon var mer som en lagmamma.

– Hon räddade min karriär, säger Arnesson.

Voge försäkrade sig om att Arnesson kom hem varje kväll i stället för att hänga på stan i fel kretsar och festa. Och fick hon inte tag i honom så jagade hon rätt på honom.

– Och var han inte där på morgonträningen så åkte jag hem och stormade in i lägenheten (skratt). Jag var som en jobbig mamma. Han tyckte att jag var väldigt jobbig och jag tyckte att han var väldigt jobbig, säger Voge.

– Men en del kamper får man inte förlora. Varje dag han var på träningen i stället för att hitta på något dumt så hoppades man att han skulle bli en dag förståndigare. Det var bara att vinna den kampen mot honom och det gjorde vi.

Grät framför tv:n

Voge lämnade uppdraget i RIK för ett par säsonger sedan. Arnesson, som nu har en egen familj med en liten son, flyttade till Bergischer i tyska andraligan i somras.

Men de har fortfarande en nära kontakt.

– Vi brukar skicka hjärtan till varandra. Vi behöver inte säga något mer.

Han säger att du räddade hans karriär?

– Han är fin, Linus.

Men det måste väl vara härligt att höra?

– Det är så underbar han är. Det var därför vi gjorde allt som gick.

I fredags satt Voge hemma och såg semifinalen på tv.

– Före sista skottet sa jag till min gubbe: ”nu laddar han”.

Flög du upp från soffan efteråt?

– Nej, jag grät faktiskt. Han är värd allt.

Arnesson tog sig ur missbruket och blev RIK:s bäste spelare under 2010-talet. Förra våren blev han mesta mästarnas främste målskytt genom tiderna, före namn som Stefan Lövgren, Martin Boquist och Magnus Wislander.

Känslosamt möte

Den sistnämnde har också varit viktig för Arnesson. Wislander var hans tränare under alla år i RIK och hjälpte honom tillbaka till handbollen.

– Han har betytt jättemycket, säger Arnesson.

Wislander är på plats på EM som Radiosportens expertkommentator och direkt efter semifinalen mot Danmark träffades de i ett känslosamt möte i arenan.

– Jag blev väldigt rörd. Jag såg honom spela EM-finalen 2002 och efter det började jag spela handboll. Han var min idol och jag har känt honom sedan jag var 16 år. Det här är mitt första mästerskap och så står jag här i en EM-final. Det är sjukt.

Wislander:

– Jag var känslomässigt berörd för första gången på väldigt länge när jag såg handbollslandslaget i går, dels för att de vann och dels för att Linus fick visa det han kan. Det var riktigt skönt att få stå och krama om honom där.

► Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (iPhone)
► Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (Android)