Sexigaste någonsin
Hovet fullt av värdiga vinnare – HV fullt av värdiga hjältar
Det fanns tre stora vinnare på Hovet i går kväll.
Dels var det Djurgården som visserligen förlorade en SM-final för mycket men visade att man har elitseriens bästa publik som kunde sköta sig även när det gick åt helvete.
Dels var det elitserien som just återuppstått som något som hela Sverige talar om och älskar. Årets slutspel är det sexigaste någonsin.
Dels var det HV 71 som vann sitt fjärde SM-guld, sitt andra på tre år efter tre raka finaler.
HV 71, Sveriges ledande hockeyklubb.
Det var de stora segrarna.
Sen kan man notera några mindre segrare.
Som HV:s tränare Jan Karlsson som jag började förbereda en liten nätt krönika om när laget var en viskning ifrån att förlora, när Djurgården träffade stolpe och ribba i samma anfall i sudden death.
Karlsson må vara framgångsrik med OS-guld, VM-guld och SM-guld, men han har aldrig vunnit något som förstetränare, som huvudcoach, som boss.
Är du verkligen en vinnare, Karlsson? började jag tänka.
Fast jag slapp skriva den krönikan. Klockan 18.41 i går kväll, när Teemu Laine slog in segerpucken, förvandlades Karlsson till en vinnare av första graden och jag tyckte jag såg ett ohyggligt ok som togs bort från hans axlar.
På andra sidan isen fanns Marcus Nilson i Djurgården som för sin del just då tvingades ställa frågan till sig själv om ifall han är alla tiders förlorare i svensk hockey. Är det en slump att man förlorat JVM-final, SM-final, VM-final, Stanley Cup-final, KHL-final?
Karlssons späda axlar och röda ansiktsfärg förvandlades till friskt rosa och och behagligt nersjunkna.
En vinnare. Varken mer eller mindre.
Nilson såg ut som om han ville försvinna in i Hovets katakomber likt en stukad Jonas Bergström.
HV kan vara bra för coacher
Jag frågade Jan Karlsson inne i omklädningsrummet om han äntligen var en vinnare nu?
– Du har fel, jag har faktiskt vunnit en final förut som huvudcoach, jag är mycket stolt över det. SM, pojkar-18, Frölunda. Jävligt stolt. Men jag är stolt över mina SM-finaler med LHC också. Trots att vi inte vann då.
Jag gissar att det är rätt inställning.
Samtidigt finns det en risk att man får ett rykte som att inte vara en vinnare. Som Wikegård, som Boork efter 1983, som Ulf Dahlén, med flera. Att vara en vinnare är viktigt i hockey. Nu är Karlsson en vinnare. Han var samlad i går, men han var mycket lycklig, det såg jag, på samma sätt som jag kunde följa Pär Mårts och Kent Johanssons lycka och väg till att bli vinnare till slut i samma klubb.
HV kan vara bra för coacher. Fråga Karlsson, fråga Mårts och Johansson.
Vann HV 71 rättvist?
Självklart vann de rättvist. Trots att de inte vann enda match av finalerna under ordinarie tid.
Men de vann alla sudden utom en och på det sättet visade de att de var bäst när det gällde.
Förstakedjan med Davidsson-Voutilanen-Thörnberg var motorn som drev hela maskineriet med tre av sudden-målen. Men det var de andra kedjorna som klev fram och visade att de också ville ta åt sig en lika stor kaka av äran.
Därför är Andreas Falk, Oscar Sundh och Mattias Tedenby lika mycket hjältar. Tedenby sa i omklädningsrummet i går kväll att det här inte var hans sista SM-guld. Det är sånt som borde göra HV-publiken blå av lycka. Falk stannar också nästa år och Oscar Sundh lär göra samma sak.
Men så fanns kedjan med Kristopher Beech, Johan Lindström och Teemu Laine som, förutom att vara den som avgjorde den sista SM-finalen, också spelade en konsekvent vinnarhockey hela tiden.
Dels med den magnifike Teemu Laine som hade sitt livs stund i går med pucken han vispade upp i nättaket, dels han spel i hela SM-slutspelet som varit en alldeles speciell form av total anarki och full fart framåt mot evigheten, som Ulf Lundell skulle kallat den.
Ingen har haft hans speed, ingen har haft hans energi.
Ett uttryck för genuin hockeykultur
När det gäller energin skulle möjligen
Johan Lindström med det bisarra smeknamnet ”Liket”, kunna konkurrera. Hans säsong, från första träningsmatchen fram till SM-guldet, har varit en perfekt regisserad version av viljans triumf. Han är 31 år men har gjort sin bästa säsong. Just för att han bestämde sig för det och tränade mer än nånsin.
Bra jobbat av ett lik.
Men det finns fler guldhjältar.
David Petrasek, Pasi Puistula, Stefan Liv är tre. Liv var magnifik hela serien.
Unge backen Adam Almquist är en annan. 19-åring från Huskvarna som haft en fantastisk utveckling i slutspelet.
Han är en färdig elitseriespelare, trots att han inte ens ansågs platsa i JVM-laget i vintras. Han fick ringa redan under festen i natt till sin lärare och säga att han kanske inte kommer till skolan på måndag.
Det är överhuvudtaget hemmaspelarna som dominerar i HV.
Halva laget är från trakterna kring Jönköping. Det gör den här segern ännu större. HV 71 är en rik klubb, men laget de vann med är ingen köpelag.
Guldet är ett urtryck för genuin och äkta hockeykultur. Format av snåla klubbledare.
En annan segrare i går tyckte jag var Marcus Ragnarsson som höll en litet inspelat tal i periodpauserna.
Han tackade publiken för säsongen och uppmanade den mycket tydligt att stanna på läktarna – oavsett hur det gick. Det gjorde den. Även en publik lyder sin kapten. Det var stort.
Jimmie Ölvestad gjorde en annan stark insats när några supportrar stod med luvor och solglasögon och försökte sabotera segerintervjun med Johan Davidsson i tv. Ölvestad bad dem lugna ner sig. Det gjorde de. Även några lätthuliganer lyder sin kapten. Det var stort.
I övrigt var det lika lugnt och städat som en bal på slottet. Hela Hovet stormade – men på ett lugnt, fint, städat och mycket hockeymässigt sätt.
För ni vet väl den enkla lilla regeln; i hockey är det bara spelarna som får bete sig som fullständiga jubelidioter och fullblodspsykopater.
Publiken, däremot, måste sköta sig som små prinsessor.
Det är därför det är en sån bra sport.
HV 71 vann SM-guldet.
Rätt lag vann. Grattis HV 71 och må hela Småland fira ända fram till seriestarten i höst.