Skotten som ska ta Europa tillbaka till golftoppen
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-26
”Att avgöra – det var obeskrivligt”
Å ena sidan en humorlös gnällspik, å andra en insiktsfull ironiker med självdistans.
Å ena sidan en historieförfattande segermaskin, å andra sidan en majorförlorare av grövsta kaliber.
Bilden av Colin Montgomerie var splittrad, så vi tog en kaffe med Europas nya Ryder Cup-kapten och bad honom skapa en egen.
Colin Montgomerie fixerar greppet vid puttern och ställer upp sig.
Snett från ovan blickar solen ner på honom och ger en ren puttlinje med skuggan bakom ryggen. Historia kommer att skrivas en smekt hålkant bort, och Montgomerie kan göra den inför en enorm tv-publik. Dessutom i USA, framför vissa av de åskådare som häcklat honom och försökt få honom ur balans.
Han gör en övningsputt, kontrollerar – och dubbelkollar – linjen.
Sedan drar han bollen tvärsäkert i hål.
– Den känslan… Den var fantastisk, säger Montgomerie nu nästan sex år senare med drömmande ögon.
Vi träffas i Stockholm men golflegendaren har vridit klockan tillbaka, till Ryder Cup i Michigan 2004, på Oakland Hills Country Clubs artonde hål, då Europa precis vunnit med sin största segermarginal någonsin.
Bakom en stor del av framgången stod en skotte som stundtals gick på vatten, och som bland annat sköt årets slag under fredagens sena foursome när han från semiruffen vid green, cirka 15 meter från flagg, studsade en rent av omöjlig chip via ruffen tio meter till höger om hålet och rullade in bollen några centimeter från hål. Davis Love III och Fred Funk fick storstryk i den matchen av Montgomerie och Padraig Harrington som vann med 4 & 2. Och USA fick storstryk av Europa – segersiffrorna skrevs till 18,5 mot 9,5.
– Det var obeskrivligt. Berhard Langer hade valt ut mig. Och så får man avgöra.
”Måste tänka positivt”
Colin Montgomerie ler brett. Det är ett karakteristiskt Monty-leende, med ögon som leker och ett helt ansikte som skrattar.
Det har gått nästan sex år, men han kan fortfarande återuppleva känslan. David Toms gratulerande handslag efter ”1 up”-segern i singelspelet, det dånande jublet från lagkamraterna, den blåa och klara himlen.
Colin Montgomerie lever inte kvar i 2004. Han lever inte heller kvar i 2006 då han var på väg mot sin efterlängtade majortitel på US Open och stod på Winged Foots artonde fairway, plockade upp en järnsjua i stället för en järnsexa eftersom han var full av adrenalin och hade nerver som spända fiolsträngar och slog den rätt ut i ruffen med en pitch, treputt, dubbelbogey och förlorad titel som följd. Och levererade en klassiker efteråt.
– Jag måste tänka positivt i min ålder, och jag ser fram emot att komma tillbaka nästa år och bjuda på ännu en US Open-katastrof.
Europas nye kapten
Lika lite är han samma spelare som vann PGA European Tours Order of Merit sju år i rad (!) mellan 1993 och 1999, inte heller är han samma aktiva Ryder Cup-maskin som aldrig förlorat en singelmatch i turneringen trots att han tagits ut fantastiska åtta gånger.
Däremot är Colin Montgomerie ny i rollen som europeisk Ryder Cup-kapten och den som får plocka tre egna namn till Europas lag på walesiska Celtic Manor i höst.
Henrik Stenson och Robert Karlsson? Givna, förstås. Men vilka svenskar kan bli aktuella bakom dem?
– Det finns ju några. Peter Hanson och Alexander Norén kommer att jaga platser. Sverige har alltid gjort det bra i Ryder Cup, med spelare som Jesper Parnevik, Per-Ulrik Johansson, Niclas Fasth, Pierre Fulke och Joakim Haeggman… för att vara ett litet land sett till befolkning är det makalöst att ni producerar så otroligt många kvalitativa golfare, säger Colin Montgomerie.
Vilken koll har du på en kille som Alex Norén?
– Jag håller honom högt. Han hade en fantastisk framgång när han vann i Schwiez, och jag ser fram emot att följa honom hela vägen. Om han når laget nu vet jag inte, men han är helt säkert en framtida Ryder Cup-spelare. Men det finns alltid svenskar att hålla ögonen på. Jag ser fram emot att se Robert Karlsson skadefri. Och att se Henrik Stenson vara den absoluta världsklasspelare han är. Det är två superstjärnor som var rookies 2006 och även med 2008, och jag ser fram emot att ha dem med.
Hur ser du på dina val?
– Mina tre wild cards... jag vill att mina nio bästa spelare kvalificerar sig direkt så kan jag göra mina val efter vilka jag verkligen vill ha med, inte på grund av att jag måste ta ut någon. Det här året kommer att handla om att hålla ögonen öppna, ha koll på spelarnas ranking, hålla kontakt med mina vicekaptener och veta vilket lag man ska ta ut. Som Ryder Cup-kapten handlar allt om att vinna, speciellt på hemmaplan. Allt annat är sekundärt.
”Monty” själv tillhör förstås de som vet mest om Ryder Cup. Han har deltagit åtta gånger och har under de åtta gångerna aldrig förlorat en singelmatch (sex segrar och två delade) och har totalt tjugo segrar, sju oavgjorda och nio förluster på sina matcher. Han har därmed dragit in 23,5 poäng i RC-sammanhang, och slås endast av föregångaren som kapten, Nick Faldo, som har dragit in sammanlagt 25.
Imponerande statistik!
– Ja, jag är stolt över vinstprocenten. Men jag hade tur som började i Ryder Cup 1991, just som jag började göra framsteg inom golfen. Senare blev det en grej att slå mig, vilket gjorde att motspelarna försökte lite för mycket. Deras eget spel blev lidande. Det kokas ofta ner i psykologi, i vem man möter. Ibland spelar man en annan spelare mer än sin egen boll, och då förlorar man till slut. Jag är glad att jag aldrig förlorade en singelmatch, men när det kommer till lag hade jag äran att spela med bra spelare. Som Bernhard Langer, Nick Faldo och Padraig Harrington. Det gjorde väldigt mycket.
Vilken är hemligheten?
– Jag ska berätta för spelarna varför jag vunnit som jag gjort. Det handlar om mer än att spela golf, det handlar om att spela allting. Men jag ska inte berätta för dig. Då skriver du det och så är det ingen hemlighet längre, säger Colin Montgomerie och skrattar.
Siktar på att spela igen
Han pratar lättsamt, men skotskan är lagd åt sidan för någon mer mediaanpassad och opersonlig neutral engelsk dialekt. Han har ett smittande skratt, och lika introvert som han kan ge sken av att vara på banan, lika utåtriktad är han just nu mellan fyra ögon.
Och han pratar med kroppen och rör armarna i luften när han vill ge en mening större tyngd.
Som när han berättar att han vill skriva mer Ryder Cup-historia.
– Jag vill väldigt gärna bli den förste europén som har varit kapten och sedan spelat igen. Jag vill vara kapten nu och sedan spela antingen 2012 eller 2014. Det är en dröm jag har.
Hur kändes det att bli tillfrågad att vara kapten?
– Det var väldigt känslofyllt. Det är ju en fantastisk ära. När man ser på vilka som haft rollen, jag menar, titta bara de tre senaste; Bernhard Langer, Ian Woosnam och Nick Faldo. Det finns nio major-titlar bland dem och väldigt väldigt många turneringssegrar. Det är helt okej spelare att efterträda, och vi har ett intressant lag. Men det som först var en stor ära handlar nu om ansvar. Ansvar att vinna.
Varför har Ryder Cup blivit så stort?
– Det är inga pengar inblandat, vi gör det för att det är skoj. Sedan så gillar vi alltid att möta USA. Atmosfären är fantastisk... folk pratar alltid om söndagens singlar i Ryder Cup och det är ett event i sig. Man är nervös på singlarna, man är så otroligt ensam, men jag kommer att vara minst lika nervös nu.
Vilka är favoriter, Europa eller USA?
– Det är svårt att säga utan att veta om Tiger kommer att spela, säger Colin Montgomerie.
Även om världsettans närvaro i diskussionen är rent sportslig så är ämnet Tiger Woods fortfarande ett retoriskt minfält för många, inräknat en Ryder Cup-kapten.
– Det har varit mycket skriverier och snack om honom här, misstänker jag, med tanke på hans fru? undrar ”Monty”.
– Han har bett om att få vara i fred, och jag vill respektera det.
”Skilsmässan en jobbig tid”
Att göra en jämförelse vore förstås både missvisande och löjligt, men Colin Montgomerie har faktiskt gjort en och annan medial golgatavandring i miniformat. Han har anklagats för fusk, beskyllts för att vara osportslig, ofokuserad och gnällig, blivit en evig major-tvåa och även genomlidit en infekterad skilsmässa mitt i den brittiska tabloidpressens strålkastarsken.
Och det är ett ljus som inte alltid kastar vackra skuggor.
– Den skilsmässan blev offentlig. Det var en jobbig tid, och det var svårt att spela på toppen av sin förmåga. Man vet att man kan spela bättre, men något gnager i huvudet och gör att man inte presterar på topp. Spelet blev lidande under en lång tid. Golf är så långsamt, och man har så mycket tid att tänka, haha. Jag hade i alla fall det. I fotboll går allt så snabbt, så där hinner man inte tänka, men jag spelade dåligt i flera år.
Fallet blir högt när man är en känd person. Är det medaljens baksida?
– Det är inte alltid så enkelt att vara känd, det blir ett speciellt intrång i privatlivet. Och varför? För att man är framgångsrik i kanske tennis, golf eller skådespeleri. Jag pratade nyligen framför 12 000 personer på en BBC-sänd idrottsgala, och jag tänkte på det då, att anledningen till att jag pratar framför dem är för att jag är duktig på att träffa en golfboll. Ordet privat gäller inte riktigt längre. Men det får man ta, och jag skulle inte vilja byta bort det. Jag skulle sakna om ingen frågade efter autografer, tog kort på en eller lade märke till en längre. Man får ta det onda med det goda och man har på ett sätt valt det här livet. Det är bara att gilla läget.
Hur blir det för Tiger Woods att komma tillbaka till golfen tror du?
– Den första tävlingen kommer att bli jobbig. Riktigt, riktigt jobbigt. Och den andra och tredje. Och fjärde. Men sen blir det lättare och lättare, och det hjälper att vinna tävlingar för att folk ska fokusera på det sportsliga.
Winged Foot ekar än
Colin Montgomerie känner till den baksidan också, att folk fokuserar lite för mycket på det sportsliga. I alla fall ur en negativ aspekt. För trots all makalös framgång
i Ryder Cup och alla segrar på Europatouren har han också burit förlorarens ansikte i majorsammanhang. Sex gånger.
Och ljudet från den där felvalda järnsjuan på Winged Foot 2006 ekar högt än i dag.
– Jag tänker inte så mycket på andraplatserna just nu... I alla fall inte tills du tog upp dem, haha. Jag försöker vara positiv och lyfta fram de åtta gånger jag slutade i topp i Europa, på mina åtta Ryder Cup-turneringar som alla varit framgångsrika på olika sätt. Att sluta tvåa är inte så förfärligt. Två gånger har jag slutat tvåa bakom Tiger, och man känner att man gjort det okej när man förlorat mot den bäste spelaren. Jag hade ju slagit alla andra. I dag skulle jag inte vilja byta bort någonting. Och jag fick en ny chans skulle jag inte kunna be om mer framgång än jag haft.
Men missen 2006 känns fortfarande, misstänker jag...
– Ja, det var jobbigt att inte vinna (US Open) på Winged Foot, säger ”Monty” och överraskar plötsligt med ett morrande ”eeaurrrrrr”-ljud.
– Att göra ett sådant misstag... de andra fem gångerna jag har kommit tvåa i en major har någon slagit mig, någon har varit bättre. Men då slog jag mig själv, jag spelade bort mig själv, och det har jag svårt att komma över. Jag gjorde en dubbelbogey i ledning på det sista hålet, och borde vunnit. Det var synd. Jag tog några glas vin på planet hem från New York den natten… Alltså, jag borde ha vunnit, men hey, det är sport. Folk missar straffsparkar i fotboll, och det är ju därför folk kollar på tv. Om det var för enkelt skulle ingen kolla. Alla älskar spänningen.
Så hur kommer det bli att stå bredvid som kapten och försöka vinna Ryder Cup utan att slå ett enda slag? Spänt, misstänker jag?
– Det kommer att bli otroligt nervöst. Man spelar ju hellre själv så att man kan kontrollera utgången, nu måste man lita på andra, haha. Men det är 28 matcher i Ryder Cup, och jag kommer att spela upp alla de slagen i huvudet. Det blir en jäkla massa slag, men jag slår alla dem för att göra upp med det lilla misstaget som jag gjorde på Winged Foot 2006. Att vinna som kapten skulle vara min major.
