Målet: EM-medalj – sen vill hon bota cancer
Publicerad 2017-12-14
KÖPENHAMN. Landslagets mest erfarna kvinna har försökt sluta, men Magdalena Kuras simmar fortfarande.
Här och nu vill hon ta EM-medalj.
På lite längre sikt vill hon hitta ett botemedel mot cancer.
När torsdagsmorgonen var på väg över i förmiddag simmade sig Magdalena Kuras, 29, vidare från försöken på 100 meter medley. En fjortonde plats, 1.01,37 på klockan.
”Magda” är van vid det här. Hon har simmat mästerskap ”i princip varje år sedan 2006” och är, vid sidan av herrarnas Simon Sjödin, den simmare som funnits med längst i landslaget.
– Individuellt har jag ju störst chans på 100 meter medley. Jag har ett väldigt bra personligt rekord där men kommer nog inte riktigt att vara på den nivån. Kan jag vara inom en halv sekund från det så kan det räcka långt, säger Kuras när vi hörs före premiärloppet.
Vad kommer att krävas för att gå till final?
– Kanske precis under minuten. Jag ska göra mitt bästa, vi får se om jag har det i mig.
Den här gången är hon mer nyfiken på om hon kan ta en plats i finallaget i lagkappen på 4x50 meter frisim. Kanske få vara med och simma hem karriärens sjätte EM-medalj.
Simningen är fortfarande lika rolig.
Bara inte lika viktig.
Det är inte ovanligt att simmare har framgångsrika civila karriärer, men det är ovanligt att de kombinerar dem med att fortsätta simma. Magdalena Kuras har tagit en examen i biomedicin vid Lunds Universitet och håller på att doktorera.
– Vi håller på med klinisk forskning kring cancer. Vårt stora mål är att förbättra för cancerpatienter i vården. Det kan vara genom att hitta olika markörer i blodet, både som pekar på vilka mediciner du ska ta till att diagnosticera framtidsutsikterna. Det är verkligen något jag brinner för.
När Barack Obama höll sitt sista state of the union-tal i fjol siktade han högt. Han gav sin vicepresident Joe Biden, som själv förlorat sin äldste son Beau till hjärncancer, i uppdrag att driva the Moonshot Project, ett projekt med slutmålet att kunna bota cancer före år 2030.
Biden fick en miljard dollar att börja arbeta med.
En liten del av dem hamnade i Lund.
Under ledning av professor György Marko-Varga arbetar en grupp forskare med biobanker och i det som är Europas Moonshot-center. En av dem som hukar över mikroskopen simmar samtidigt EM för Sverige.
– Jag är en av doktoranderna i det projektet, en av de som gör mest av det tunga arbetet. Jag är ganska långt ner i näringskedjan, medan mina handledare bestämmer, säger Magdalena Kuras.
Marko-Varga är förstås ett namn som klingar bekant i simmarvärlden. Ida Marko-Varga har simmat fyra raka OS för Sverige.
– Ida är min bästa kompis, och det är hennes svärfar som är min chef. Och Idas pappa är min tränare. Så det är hela familjen…
Och det yttersta målet för projektet är alltså att hitta ett botemedel mot cancer?
– Ja. Eller åtminstone att förbättra livet för patienterna.
Varför valde du att jobba med just det?
– Det enda jag visste var att jag ville jobba med stora samhällsproblem: diabetes, övervikt, något sådant. Väldigt många drabbas av cancer, så när jag fick chansen att arbeta med det så tog jag den.
– Egentligen är det väldigt likt simningen. Det är konferenser, hårt arbete, man ska prestera, det är en massa olika tävlingar för forskare. Och att bli doktor är ungefär som att satsa på ett OS; det är fyra år, man har ett upplägg men måste ändra sin plan när det händer oförutsedda saker, man har delmål och så vidare. Jo, det är väldigt likt. Och sedan blir man aldrig riktigt färdig, precis som med idrotten.
Du har funderat på att sluta simma, men är ändå kvar i landslaget. Varför?
– Det har varit lite till och från. Om man lägger ner mycket tid och inte riktigt får ut något som motsvarar energin man lagt ner, då känns det inte som att det är värt det. Men nu har jag ändrat inställning, jag prioriterar jobbet först och låter simningen komma i andra hand. Och nu tycker jag att det är väldigt roligt. Jag tränar så mycket som jag hinner, och så länge jag kan hålla samma nivå vill jag fortsätta.
Märker du någon kvalitetsskillnad sedan du trappade ner lite på träningen?
– Varje gång jag kommer till ett pass är mina simmarmuskler väldigt fräscha, så jag tar alltid i på träning och det är en känsla jag inte riktigt är van vid. Jag tränar ju mycket, fast det blir yoga och gym och gymnastik istället, och de tiderna kan jag styra mer över själv. Det är svårare att passa tider nu, det är ingen som lämnar labbet före halvsju på kvällen.
– Det är jättelånga dagar. Ibland har vi mycket försök och experiment, ibland är det mindre.
Simning är en speciell sport, präglad av planering, tidiga morgnar och projekttänkande. Många tar med sig erfarenheterna från elitkarriären in i en civil karriär, och blir skickliga på att maximera sin arbetstid.
– Jo, man lär sig planera sin tid, skjuter ingenting på framtiden. Får du en läxa gör du den direkt. Jag minns själv hur det var i skolan.
Magdalena Kuras har varit forskare i ett par år, men hon har varit elitsimmare mycket längre. Nu ska hon simma ytterligare ett stort mästerskap, men hon vågar inte säga att det är det sista.
– Jag tror att jag skulle få någon form av djup identitetskris om jag slutade, simningen har varit en så stor del av mitt liv. Jag skulle heller vilja få någon naturlig orsak – att jag fick barn eller något sånt – som fattade beslutet åt mig. För jag vågar inte riktigt bestämma det själv…