Sista dansen för ”Big Four”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-15
När läget var som kaxigast sa några av oss:
Äh, det här börjar bli löjligt.
Vi sa att Champions League blivit ett internt mästerskap mellan fyra klubbar på en ö ute i Atlanten, att övriga icke göra sig besvär, att The Big Four med alla sina ekonomiska tillgångar och sina stjärnor kommer att stjälpa själva idén... ja, nästan döda hela turneringen.
Vi gick alltså på det igen.
Vi gick på den gamla sagan om Det Tusenåriga Riket och hade läst vår historia dåligt: Det är när du är som störst, starkast och kaxigast du är som mest sårbar, ty fienden hittar vapen du aldrig väntat dig.
När Premier League i våras, för tredje året i rad, hade tre lag i semifinal i Champions League kändes det som om England hade kollen, satt på leken, gjorde vad det ville med resten av Europa. Särskilt eftersom det var en helengelsk final året innan: Manchester United–Chelsea.
Men 2009 vann alltså Barcelona. På knock. Med list, kvickhet, känsla och en teknik som den förre tungviktsmästaren inte var beredd på.
Som i boxning:
Det har alltid funnits perioder av ”oslagbara” champions. När jag var grabb var Sonny Liston ett monster som ingen nånsin skulle kunna slå. Sen kom Mohammad Ali, den störste. Sen, om vi hoppar över några andra giganter, kom Mike Tyson. Ingen trodde att de skulle kunna besegras av nån levande människa.
Men alla fick stryk så småningom.
Så fick Sovjets hockeylandslag. Så fick Brasilien i fotboll. Så fick Real Madrid (fem europamästerskap i rad). Så fick Kina i pingis. Så fick också Sverige i pingis. Alla dynastier faller förr eller senare.
De engelska klubbarnas dominans kan
råka ut för samma sak.
Drastiska, dumma liknelser?
Kanske. Men jag talar alltså om De Fyra Stora i engelsk fotboll, Manchester United, Chelsea, Liverpool och Arsenal, och jag har en känsla av att det här kan vara sista dansen, sista säsongen där de fyra kan gå in i en turnering som Champions League och vara säkra på minst kvartsfinal.
Det är kanske sista säsongen just de här fyra kvalar in samtidigt över huvud taget.
Det finns ju ett internt hot också, som ni förstått.
Vad säger till exempel Manchester City om saken?
Vad säger Tottenham?
I skrivande stund är de två klubbarna obesegrade i Premier League och ser, åtminstone under tidig höst, verkligen ut att vara fullt kapabla att spränga sig in i den där ”omöjliga” kvartetten i topp.
Det skulle betyda nytt engelskt blod
i Champions League säsongen 2010-11, och så tror jag att det kommer att bli. Och händer det inte då så blir det året efter.
Det i sin tur kommer att betyda slutet för det där som vi alltid betraktar som givet:
Av de 23 senaste starterna av engelska lag i CL har 22 gått vidare från det första gruppspelet.
Med den seedning och de lottningsregler som gäller har det varit i stort sett omöjligt för de mäktiga och rika i England att missa att gå vidare. Det har varit nära ögat nån gång – Liverpool var i trubbel 2007 men slutade ändå i final.
England har stormat fram genom utslagningsronderna och under de senaste åren haft sånt flyt i lottningen att tre av De Fyra Stora varit i semifinal tre år i rad. Det hade kunnat vara ännu ”värre” om inte England slagit ut England i en av kvartsfinalerna.
Nu krävs det ju rutin och en alldeles speciell hårdhet för att uppnå den där pålitligheten på den internationella scenen, hur ”fin” fotboll du än spelar. Betänk att Arsenal aldrig vunnit CL, inte Chelsea heller. Det skulle för en klubb som till exempel Manchester City ta rätt lång tid att etablera samma nästan maskinmässiga säkerhet som Manchester United, Liverpool, Chelsea och Arsenal i den här turneringen.
Men det kommer att ske. The Big Four har snart dansat färdigt.
Jag går förstås händelserna långt i förväg, ser vi på lottningen i årets turnering finns det absolut ingenting som ser annorlunda ut. Arsenal har lättaste gruppen, Chelsea bör flyga genom sin, Liverpool gör givetvis sitt på Anfield och Man United får råslita sig genom sin – men kommer att klara det.
Det är sen det kan börja bli trubbel.
Vi har ett United som definitivt tappat en dimension i spelet utan Cristiano Ronaldo.
Vi har ett Chelsea som kanske ser sista chansen med just den här generationen.
Vi har ett Arsenal som fortfarande väger lite för lätt i de riktiga tungviktsmatcherna.
Vi har ett Liverpool, utan Alonso, som alltid måste lita på att Torres och Gerrard levererar.
Jag sticker fram näsan och tippar max två Premier League-lag i semfinal i vår. Och, beroende på hur lottningen utfaller, ett i finalen. I bästa fall.
Säljsida | Plus |