... men jag tyckte mest synd om Silke
BERLIN. Jag borde väl egentligen säga att det var
Jelena Isinbajeva och hennes tårar som grep mig mest den här kvällen när VM:s stora favoriter föll – en efter en.
Men det var inte Isinbajeva utan det var Silke Spiegelburgs tårar som grep mig mest den här
kvällen när det var himmel men mest pannkaka över Berlin.
Silke Spiegelburg var verkligen otröstlig och hon föll inte som Isinbajeva från en position som den oövervinneliga och onåbara utan hon föll från en position som den som hade sitt livs chans att bli hjältinna på sin egen hemmaplan i sitt eget VM.
Hon blev fyra. Så nära men så långt borta.
Och det var längesen jag såg en idrottskvinna gråta så hjärtskärande. Kanske inte sen jag såg Kallurs bittra avsked i Peking.
Isinbajevas tårar då. Vad ska man säga om dem?
Rik, vacker, välsminkad, satte upp håret som förberedelse för sina hopp, överlägsen med en kapacitet att hoppa 25 centimeter högre än alla andra. Lika överlägsen som Usain Bolt. Fler världsrekord i bagaget. En av VM:s överlägset största favoriter. Kanske den största.
Ändå blev det bara pannkaka av allt i Berlin.
Först tårarna inne på arenan. Kontrollerade men ändå engagerande.
Sen det totala sammanbrottet hos vissa tv-kanaler. Jag såg norska NRK:s reporter trösta henne handgripligt när hon kom dit totalt söndergråten. Så den där vanliga Golgatavandringen som uppenbarligen förvandlades till en ren terapivandring. In treatment – live inför kameror. Effektiv, för någon halvtimme senare kom hon ut och verkade vara en ny människa.
Inte glad men inte heller förkrossad längre.
Rabblade nästan maniskt sina förklaringar till den skrivande pressen som står längst ner på näringsskalan och fick sin ranson sist av alla. Såg ut som en tonåring som bad om ursäkt för en dumhet hon gjort.
Inga skador att skylla på, inget problem, bla bla. Snörvel snörvel.
Tröstades av managern
Jag pratade med Isinbajevas manager Daniel Wessfeldt efter loppet där han förberedde sig för att vara den som skulle trösta henne.
Någon ledare såg jag inte till. Ingen coach. Det är inte samma nätverk som inom svensk friidrott.
Den enda som skulle ta hand om henne var svenske Wessfeldt som har som huvuduppgift normalt att göra henne så rik som möjligt och vid hans sida fanns ryskans väninna Marina Kuptsova, den gamle höjdhopparen och Kajsa Bergqvists ständiga konkurrent, tvåa i VM i Paris före Kajsa.
Nu pensionär, 28 år gammal.
–Jag tror att hon kanske var lite för säker, sa Wessfeldt och såg bekymrad ut. Några hundratusen i prispengar rök. Kanske redan budgeterade.
Bara guld som räknas
Men även Wessfeldt hade en ganska snabb process när tårarna snabbt kunde förvandlas till guld.
Han hade en inspirerad utläggning för några utländska journalister om att det bara är guld som räknas för en idrottare som är så överlägsen som hon är – och i och med fiaskot i går så kunde hon jobba vidare på att ha en resultatscore som bara innehåller guld – inga brons, inga silver.
Och jag håller med.
Det finns onekligen en fascination i att bara ha guldmedaljer.
I alla fall sen hon slog igenom på allvar 2004. Jag var trots allt med och minns tydligt när hon tog ett brons även hon i Paris 2003 och ett silver i Birmingham 2003 och ett till i München 2002.
Men det där var bara små plumpar i protokollet från tiden innan hon blev världens mest överlägsna idrottare, alla kategorier. Kvinnan som i de flesta tävlingar började hoppa först när de andra hoppat ut sig.
Nu tycker inte jag att fiaskot här var särskilt överraskande.
Hon har hoppat ostabilt hela året. Och kanske måste det komma en baksmälla förr eller senare för den som är överlägsen och vinner hela tiden.
Peking var en vandring i parken och enda gången jag sett henne riktigt illa ute var i Osaka där hon också missade de två första hoppen, men jag kände mig ändå aldrig orolig den gången. Hon såg så stark ut.
I går såg ansatsen seg och långsam ut. Nästan kraftlös.
Efter alla intervjuer vandrade hon ut med Wessfeldt och Kuptsova vid sina sida.
Ingen grät, ingen skrattade, nån halv miljon gick åt helvete men det finns många miljoner kvar på kontot eller att vinna.
Silke Spiegelburg då. Vem torkade hennes tårar. Ingen vad jag kunde se. Ensam vandrade hon ut från innerplan och de flesta lät henne vara. Alla förstod väl att hon haft sin chans i livet... och att hon sumpat den.