Publicerad 2024-08-02
PARIS. Här kommer alla känslorna på en och samma gång.
I sabelhallen alltså.
OS knäppaste sport.
OS 2024 i Paris: Allt om sommar-OS – datum och program
De tre musketörerna är här! Jag har hittat dem! Atos, Portos och Aramis? Nej, Patrice, Pianfetti och Apithy. Det franska sabellaget i OS.
Sablar alltså! Anfäkta och anamma!
Jag kom egentligen hit för platsen, sanslöst mäktiga Grand Palais. Byggd inför världsutställningen i Paris 1900, militärsjukhus under första världskriget, propagandautställning under nazisternas ockupation under det andra och sedan högkvarter för motståndsrörelsen under befrielsen av Frankrike.
Då stod franska och amerikanska militärfordon parkerade här inne. Nu är det franska och amerikanska sabelfäktare.
Som små gudagestalter nedanför palatsets himmelska valv.
Jag kom för platsen, men det är de tre musketörerna som håller mig kvar. Tre våldsamt överentusiastiska sabelfäktare i OS knäppaste sport – och för oss journalister allra mest riskfyllda idrott att kritisera.
"Jag vill att du ska ta risker" sa ju d'Artagnans pappa när den drömmande svärdaspiranten lämnade hemmet i Alexandre Dumas odödliga klasser om de tre musketörerna. "Vid minsta anledning ska du duellera, framförallt nu, när det är förbjudet.”
Jag är helt övertygad om att de orden också ringer Patrice, Pianfetti och Apithys öron när de nu studsar in på arenan till presentationen av kvartsfinallagen. För de kan inte stå still för en sekund.
De jublar, de vrålar, de dansar och de hetsar den fullsatta arenan så att det inte längre går att avgöra om det är luftkonditioneringen eller skriken som får dukarna i taket att gunga som segel.
Tre minuter senare förstår jag att det där bara var en vanlig uppvärmning. Att de blott mjukade upp sina strupar, inte konstigare än när en sångerska sjunger upp, inför en av fäktningens allra mest centrala delar.
Brölen.
Fäktning går som bekant ut på att du ska sätta din florett, värja eller sabel i din motståndares kropp. I teorin alltså. Men i praktiken handlar det om något annat.
Att rusa (eller studsa!) fram mot din kombattant, göra ett utfall och sedan vråla som om du träffat rätt, riktigt och först.
Oavsett vad som faktiskt har hänt.
Vad jag på förhand trodde var det närmaste vi kommer de medeltida tornerspelen i OS – den enklaste och tydligaste av alla tävlingsformen – visar sig nu vara Var-granskningarnas högborg. Hela den digitala domarteknikens vagga.
Bedömningssporternas bedömningssport. De allsvenska fotbollssupportrarna värsta mardröm.
Redan 1895 registrerades det första patentet på elektrisk domarutrustning för fäktsport och 1933 användes den för första gången på världsmästerskapen. Tanken var att med tekniken erbjuda en korrekt och objektiv bedömning av vem av de två fäktarna som träffat den andre först.
129 år senare får vi beskriva utfallet av ambitionen som ett praktfiasko.
Båda kombattanternas lampor lyser hela tiden upp OS-hallen samtidigt – varpå de två tävlanden jublar urskillningslöst för att övertyga domaren om deras egen övertygelse kring att de ska ha poängen.
Sedan står domaren, en liten enkel man i kostym, bredvid och chansar vem som ska få poängen. Efter det klagar den som inte fått poängen varpå den lilla enkla mannen i kostym går och tittar på en tv-skärm.
Sedan får antingen den ene eller den andre poängen (det verkar ofta sakna samband med vem som först tilldelades den) och för publiken är det (trots att även de har tillgång till reprisbilderna!) stört omöjligt att göra vem som var först och om det gick korrekt till.
Så efter det protesterar alla ändå.
Det klagas hela tiden. Alla domslut är fel. Fäktningsdomarna får mest skit på hela OS, möjligen Seine-floden undantagen.
Efter en stund börjar jag undra om själva sporten i själva verket bara är ett skådespel. Att det är minst lika viktigt att övertygande agera ut dina känslor som att faktiskt visa hur tapper du är med din cape och din värja.
För herregud vad det jublas. Alla jublar. Hela tiden.
När de inte klagar.
När hemmahoppet Bolade Apithy vänder underläge 20-25 till ledning 30-27 mot egyptiern Mohamed Amer vrålar han så våldsamt att det finns anledning att frukta att såväl fransmannens struphuvud som palatset som överlevt två världskrig ska implodera.
Första jublar Apithy (och hela publiken) när fransmannen tror sig ha träffat. Sedan går den lilla mannen till datorn och efter det jublas det återigen när domaren bekräftar att fransmannen faktiskt har träffat.
Sedan protesterar egyptiern. Och så håller det på tills Frankrike vinner med 45-41 och avancerar till semifinal.
När jag försöker samla tankarna i pausen mellan kvarts- och semifinal hamnar jag i samspråk med en fransk kollega på en av landets största tidningar. Jag förklarar min förvirring. Att jag inte lyckas röna ut vad sporten går ut på, när och varför du får poäng och om någon i Grand Palais egentligen med handen på hjärtat är helt säkra på det.
För det går inte mer än fem poäng innan någon på mattan grälar med någon om något.
– Det är mitt tredje OS då jag bevakar fäktning, och jag förstår fortfarande inte reglerna. Men jag har gett upp, säger kollegan.
Det här fullständiga kaoset är inte heller något nytt. Det visar sig när jag i mina försök att förstå läser på om hela sabelfäktningens födelse.
Den moderna sabelkonstens fader heter Italo Santelli, kom från Italien och debuterade sin nya revolutionerande snabba försvarsteknik vid OS här i Paris 1900. Men när spelen kom tillbaka till den franska huvudstaden 1924 blev Santelli birollsinnehavare i en stor domarskandal (så klart!)
Den italienska fäktaren Aldo Boni blev så rasande över ett domslut att han förolämpade en ungersk domare (liten man i kostym) så grovt att det italienska laget diskades. Men hemma i Italien riktade i sin tur journalisten Adolfo Cotronei sin ilska mot Italo Santelli, som hade vittnat för tävlingsjuryn om Bonis utbrott.
Cotronei anklagade fäktningslegendaren för att ha kastat det italienska laget under bussen, för att på så sätt gynna sitt nya hemland Ungern i turneringen.
Santellis son Giorgio tog i sin tur så illa vid sig av skriverierna att han utmanade journalisten på en duell.
Den 28 augusti 1924 möttes därför den 27-årige tränade fäktaren och den 46-årige inte alls tränade journalisten. Hur det slutade? Ja, pennan är inte alltid mäktigare än svärdet.
Enligt historieskrivningen utdelade Giorgio det avgörande slaget med sin sabel när han skar sönder en nerv under journalisten Cotroneis vänstra öga.
Det här är alltså helt sant, och med det i åtanke har jag ingen som helst avsikt att skriva någonting negativt varken om sabelsporten eller någon i den.
Till semifinalerna har jag därför påtvingat mig själv en ny inställning. Borta är ambitionen att förstå och förklara. Kvar är lusten att bara ta in alltihop.
Och nu trillar polletten faktiskt ner. Det här är kul, på riktigt.
Frankrikes semifinal mot Sydkorea börjar med att Sebastien Patrice hoppar fyra gånger likt en känguru på väg in i en boxningsmatch innan han piskar in 2-1 till fransmännen.
Ljudet från publiken är hypnotiserande.
Förflyttningarna framåt och bakåt är graciösa som i en svansjö och de få tydliga stötar som träffar mäktiga.
Men det är faktiskt i det oförklarliga det riktigt vackra ligger.
För jag förstår nu att det här i själva verket är mer teater än sport. Ett mäktigt, pulserande skådespel av känslor. En teaterscen där alla spelar över – men där det inte bara är förlåtet utan till och med välkommet.
Redan när Sydkorea går ikapp till 2-2 i semifinalen protesterar en fransk ledare så intensivt att han varnas av domaren. När koreanen Bongil Ku sedan mitt i en duell börjar vifta med armen som om han vill bryta – för att sedan själv attackera och ta poängen – lyckas Bolade Apithy på något outgrundligt sätt vara rasande, förvirrad och otröstlig i en och samma gest.
Det är skådespeleri på Dramatennivå och till sist står kampen om finalplatsen mellan de två lagens främsta duellanter. Fransmannen Sebastien Patrice mot den individuella tävlingens segrare Sanguk Oh.
Ställningen är 40-30 till Korea när de två kliver in, först till 45 vinner och det ser på förhand ut som ett omöjligt franskt uppdrag.
Men Patrice kastar sig upp på sin gula krake till häst och ger sig med sin pappas ord ringande i öronen iväg mot palatset för att mot alla odds försöka bli en av kungens ärade musketörer.
30-40 blir med några slag plötsligt 36-41 och arenan kokar i slagord som ”Allez les Bleus” och ”Den som inte hoppar är inte fransman”. Det finns plötsligt just hopp om ett mirakel.
Vid 36-42 jublar både koreanen och fransmannen som om de stormat Bastiljen, men fransmannen får poängen.
Vid 37-43 skriker de två koreanska sabelfangirlsen nedanför mig ut sin nervositet samtidigt som de pressar knogarna vita runt sin lika bleka flagga.
Vid 38-44 protesterar koreanen våldsamt och kräver videogranskning.
Vid 39-44 är han så rasande att ledarna måste be honom att lugna ner sig.
Och när han efter en nervpärs till sist sätter in den avgörande 45-39 sker stormningen. Inte av Bastiljen den här gången, men väl av Grand Palais där koreanens lagkamraterna jublande intar scenen och omfamnar sin frontman.
Sydkorea säkrar i den efterföljande finalen mot Ungern guldmedaljerna, Frankrike vinner bronset mot Iran och precis allt med fäktning är toppen!
Men om någon inom fäktningssporten förstått den underliggande tonen i den här texten på ett annat sätt måste jag nu iväg och träna på min rispost, parer och répéter.
Och hitta en riktigt tät fäktmask.
Tack för ordet.
Så tävlar svenskarna – hela schemat dag för dag
Medaljligan
Nation |
---|
Inga medaljer utdelade för vald sport.