Wennerholm: Som en mörk och hotfull skog
I dag avgörs om Stockholm får vinter-OS 2026.
Och jag känner mig ungefär som det svenska folk som röstat i frågan.
Lite mer åt nej-hållet.
Jag kommer inte att gråta blod om Italien och Milano får OS.
Snarare tvärtom.
Den svenska charmoffensiven är på gång nere i Lausanne och idag landade kronprinsessan Victoria som det stora affischnamnet.
Peter Forsberg är redan där, liksom Frida Hansdotter och Anette Norberg.
Tre av de svenska OS-guldmedaljörer som är på plats.
För att nämna några.
Men satt jag i Internationella Olympiska Kommittén (IOK) skulle jag efter moget övervägande lägga min röst på Milano/Cortina.
Ett OS med betydligt kortare avstånd än den svenska modellen, där OS skulle spridas över halva Sverige och med bob och rodel i Lettland på andra sidan Östersjön.
Jag har varit på sju vinter-OS genom åren och har blivit allergisk mot utspridda tävlingar.
Länder och platser som inte gett minsta OS-känsla.
Det enda perfekta vinter-OS jag varit på var det i Lillehammer 1994.
Inte förvånad över räknemissen
Allt på en plats, inramat av kritvit snö, blå himmel och hundratusentals ständigt jublande norrmän.
Det går inte att slå.
I det perspektivet skulle Stockholm/Åre skulle kännas som femton VM på en gång. Utspridda över en ofantlig yta.
Stockholm, Falun, Åre, Lettland.
Och så har vi det här med ekonomin.
DN har ju redan avslöjat att Stockholm räknade fel med över en miljard i sin OS-budget som las fram bara tretton dagar före måndagens omröstning.
De fick snabbt räkna om och hyfsa till siffrorna.
Men jag är inte förvånad över räknemissen.
Svenskar brukar vara usla på att vara ens i närheten av att pricka några budgetar när det arrangeras mästerskap.
Det slutar nästan alltid med enorma minussiffror som ingen kan förklara när allt är över.
Jag var på friidrotts-VM i Göteborg 1995 som var en sagolik fest med strålande väder, flera världsrekord och fullsatta läktare.
Det stavades succé ända till notan kom.
Friidrotts-VM gick med tjugo miljoner kronor i förlust, mot kalkylerade 25 miljoner i vinst.
Prognosen: Jätteförlust
Det svenska friidrottsförbundet höll på att gå i konkurs.
Eller ta betydligt färskare ishockey-VM, som Stockholm arrangerade tillsammans med Helsingfors 2012 och 2013.
Finländarna fyllde ladorna och drog hem en vinst på motsvarande 70 miljoner kronor.
Svenska Ishockeyförbundet försökte stänga årsmötet för utomstående, när de skulle presentera sin pinsamma förlust på kring 25 miljoner kronor. Det efter ett publikfiasko med korkade biljettpaket och alltför höga priser.
Eller ta Ryttar-EM i Göteborg häromåret.
Där talade man visserligen inte om att gå med vinst, men de första prognoserna som las fram pekade i alla fall mot ett nollresultat.
Facit?
Kostnaderna galopperade och förlusten växte till först minus 30 miljoner, innan den landade någonstans kring minus 55.
Då talar vi enskilda mästerskap.
Vinter-OS bestod av femton sporter senast Sydkorea i och kan väl växa med ytterligare några innan det är dags för ett eventuellt OS i Stockholm/Falun/Åre/Lettland.
Det brukar ju vara så.
Och många är sporter bara de närmast sörjande bryr sig om.
Men med tanke på alla tidigare ekonomiska fiaskon talar det inte direkt för att ett OS i Sverige ska gå med vinst. Eller ens jämnt upp.
Prognosen är snarare en ny jätteförlust ingen såg komma.
Har man redan räknat fel på en miljard i intäkter, så ringer varningsklockorna.
Sedan har vi det folkliga stödet.
I det senaste omröstning jag sett, gjord av Radiosporten bland ett tusen slumpvis utvalda svenskar, var 47 procent positiva till ett vinter-OS i Sverige, 41 procent emot och tolv procent som inte visste vad de tyckte.
Milano/Cortina har 80 procent av folket bakom sig
Så ju mer jag går igenom för- och nackdelar, så hamnar min röst allt mer hos italienarna.
Stockholm och Sveriges alla frågetecken står där som en mörk och hotfull skog.
En väg man helst undviker.
Men lycka till ändå, Stockholm.
Man vet ju sällan var alla dessa IOK-delegater bestämmer sig för i slutändan.