Treåriga elitgymnaster – Kina borde aldrig fått arrangera OS
Veckans bilder visades på SVT i programmet Bobster.
Jag både hoppas och inte hoppas att ni såg programmet om den lilla kinesiska gymnastikflickan på arbetsläger.
Det handlade om Jin. Hon började med elitgymnastik när hon var tre. Nu är hon 15.
Bilden av henne visade med en brutal tydlighet att beslutet att lägga OS i Kina var mycket tveksamt.
Det visade också, möjligen, att väldigt mycket idrott på elitnivå kan vara brutal, hänsynslös och elak.
Dokumentären var filmad mitt inne i idrottsfabriken av norrmannen Mattias Høyem och berättade om en flicka som går på internat med gymnastikträning på elitnivå. Målet är OS i Peking. Vägen dit är träning, smärta, gråt, hemlängtan, ensamhet och mycket få glädjeämnen.
Man fick se närbilder på hur nära gränsen gymnastikträning är.
Gränsen för det uthärdliga.
Det var kanske ingen nyhet. Jag har aldrig inbillat mig att de rumänska, amerikanska eller ryska gymnastiklägren är vare sig milda eller ömma.
Man fick se närbilder på tränare som utstrålade en monumental ondska.
Det var nog heller ingen nyhet. Jag har läst mycket om den rumänska tränarkadern som intog omvärlden efter murens fall. Det var sällan snälla gossar och flickor, utan snarare alltid målmedvetna slavdrivare som var beredda att offra vad som helst för framgång. Sin egen, i första hand, sina adepters i andra hand.
15 år och utlämnad till staten
Men det som grep mig mest var flickans gråt, hennes ensamhet och hur utlämnad hon var åt det totalitära kinesiska samhällets maktapparat.
Jag blev ledsen när jag hörde henne prata om sin längtan efter pappa och om hur den kolliderade med drömmen om att lyckas i OS.
Det var en mycket gripande scen när den arbetslöse pappan hämtade henne på cykel och skjutsade henne hem i en evighet genom den kinesiska staden.
Jag hoppas SVT sänder programmet igen.
I ett sportsammanhang. Det var det värt.
Nästa år är det OS. Då är Jin 16 år. Eller 1 116 år ...
SVT-text hade ingen bra kväll i måndags:
Efter den avbrutna matchen på Söderstadion skrev man:
”Linjedomaren fick ett föremål inkastat i huvudet ...”
Det var inte så bra så snabbt ändrades det till:
”Assisterande domaren fick träffades i huvudet av ett ...”
Och så vidare. Journalistik är svårt.
Afonso Alves sju mål var väl imponerande, men när man såg bilderna undrade man ju lite. Det såg ju ut som all star-match i hockey. Fanns det inget försvar hos Heracles?
Veckans bild II:
Läste ni om franske rugbyhjälten Sébastien Chabal? Svärmorsdrömmen som äter barn till frukost tillåter sig faktiskt att skoja med myten om sig själv – och med sina
semifinalmotståndare i England. Men om det är engelsmännen eller fransmännen som egentligen hävdar att han äter barn till frukost vet man kanske inte.
Rugby-VM är hur som helst årets mest intressanta tv-händelse. Varje match är ett världskrig för gentlemän.
Och en eller annan barnamördare.
Att Quirino numera är stjärna i allsvenskan måste vara det slutgiltiga beviset på att serien hamnat på närmast Östtimornivå.
Det är ett himla gnäll på Peter Jihde. Jag tycker att han är strålande i Idol. Däremot börjar juryn bli allt mer bisarr. Swartlings babyspråk, till exempel, varför låter han så?
Och varför sa ingen sanningen om Amanda? Är Idol en skyddad verkstad?
Hennes sång var det värsta jag hört i tv. Värre än min egen insats i Rampfeber ...
10 miljoner verkar väl ganska rimligt för Johan Oremo?
Knappt hade jag skrivit att det bara är Peter Fröjdfeldt som vågar stoppa allsvenska matcher så hade Markus Strömbergsson gjort det också.
Ola Wenströms intervju med Zlatan var verkligen briljant. Äntligen svarade Zlatan på alla frågor som han tidigare rest sig och lämnat rummet för.
Philippe Lahm ... va!?
Det enda man kan undra över var varför det var klippt mellan nästan varenda fråga och svar ...
Om jag var Roland Nilsson skulle jag försäkra mig om att Hasse Borg inte har något inflytande över spelartruppen.
– Det sitter i ryggmärgen hos domarna att titta till höger efter linjemannen, sa domarbasen Bo Karlsson om att byta sida för linjedomarna.
Herregud, är domarna de enda i samhället som inte behöver tänka om. Själv skriver jag inte på skrivmaskin längre. Knappt ens gåspenna.
Foppaland börjar bli ett nästan kusligt exakt ord.
Själv är jag betydligt mer upprörd över att Francesco Totti inte var med på 30-listan.
Enda sättet för Brynäs att få arbetsro måste vara att göra sig av med 6–8 spelare.