"Jag hoppas att jag hittar en ny passion som jag kan ge järnet för"

Anja om livet efter karriären, familjeplaner och hur hon vill bli ihågkommen

Hon har haft en karriär­ andra bara kan drömma­ om.

Framgångssagan Anja Pärson – under många år en succékombination far och dotter.

Men hon tänker ändå inte ­rekommendera sina framtida barn att bli alpinåkare.

– Aldrig i livet, replikerar hon blixtsnabbt.

helskärm

Klockan tre på eftermiddagen kliver Anja Pärson in i Congress center i Schladming, Österrike. Hon ska sätta punkt för en 14 år lång karriär under världscupfinalen 2012. Hon följs av flera kamerateam på väg till podiet, runt sig har hon journalister och fotografer från hela alpinvärlden. På storbildsskärmen bakom flimrar höjdpunkter från karriären. Längst ner i salen sitter hennes största supportrar. Mamma Madeleine, storasyster Frida, syskonbarn och familj. Det är en samlad och glad Anja Pärson.

– Allt känns roligt men också ledsamt på samma gång. Jag avslutar inte mitt liv. Jag börjat ett nytt.

Hur har dom senaste dagarna varit? Sen du gick ut med att du slutar?

– Det är jobbigt att ta ett beslut. Och att vänta några dagar med att berätta. Mycket handlade om att jag ville njuta av Åre själv och ge svensk media chansen att finnas på plats här nere i Schladming.

Känslomässigt. Vad har du fått för reaktioner?

– Det är fantastiskt att se och höra­ vad alla säger. Jag vågar inte släppa in någonting än eftersom jag har en tävling kvar och vill jätte­gärna prestera på den. Jag ska läsa då jag kommer hem. Självklart hänger jag med ganska bra på Twitter. Det är fantastiska ord. Det stärker en och berör väldigt mycket. Men jag försöker att inte ”övergöra” det förrän det är över.

Inga tårar ännu?

– Det har klart varit mycket tårar, men mindre för mig än andra tror jag. Jag tror jag har bearbetat det en längre tid.

”Tappade min instinkt”

När tog du beslutet?

– Det har varit en bearbetning under säsongen. Alltid funnits en undertext att det kanske inte finns där i år. När jag kom till Sochi var jag nyfiken på störtloppet och hur OS-backen var. Jag fick inte de svar jag ville ha.Jag kände att det var dags att ta det stora beslutet när jag kom till Åre och världs­cuptävlingarna förra helgen. Åkare jag hade kört tillsammans med i 15 års tid frågade om framtiden. Jag kände att jag ville ha kul med mina kollegor dom sista tävlingarna. Inte pressa mig själv att hitta motivation för kommande år. Jag förstod att min kropp och mitt huvud inte var där för att vinna tävlingar längre. Jag hade tappat min instinkt som åkare. Jag förstod då att jag inte skulle bli samma åkare igen. Det var då jag bestämde mig för att sluta.

Vad är du mest stolt över i din karriär?

– Att vara bäst när det gäller. Älska pressen på mig själv. Som att komma in till Salt Lake City-OS och alla hade misslyckats. Få pressen på sig och ta hem medaljer till Sverige. Och lyckas med det. Allt tryck jag har haft på mig och besegra det och åstadkomma bra saker.

Hur vill du att historien om dig ska skrivas?

– Jag hoppas att jag blir ihågkommen som en av dom som var med däruppe och skrev historia. Jag har några historiska ögonblick. Min passion för sporten. Att jag gav allt. Och att jag hade jäkligt kul.

Du lämnar efter dig ett enormt tomrum efter att ha varit på högsta nivå i 14 år med chans på segrar. Det har skrivits spalt­meter om dig. Hur ska tomrummet fyllas?

– Jag vet inte. Jag är ingen annan. Det är svårt att bli något likadant. Men alpin skidsport i Sverige kommer alltid ha framgång. Sen om det är en person eller flera det är svårt att säga. Men vi ser redan nu att vi har väldigt många starka åkare. Sen om det blir starka affischnamn det är dom själv och dom runtomkring som bestämmer. Framgångar kommer vi definitivt ha i Sverige.

”Gillar att jobba”

Vad vill du göra i framtiden?

– Svårt att säga. Det är det största problemet för varje idrottare att hitta något efter karriären. Jag ska börja med att göra ingenting. Inte­ säga ja till allt. Se till att vila. Jag gillar att jobba. Jag ska tillåta mig själv att vara en normal människa åtminstone ett halvår. Jag hoppas jag hittar en passion i livet som gör att jag vill jobba hårt morgnar och kvällar. Ge järnet med något på samma sätt som jag gjort nu.

Tv-expert?

– Ja, om det är det som gör att jag kommer få komma till mästerskapen och vara nära idrottarna. Jag tycker det är kul. Jag är engagerad inom idrotten. Men jag vet inte vad tv-expert innebär ännu. Jag måste sätta mig in i det när den frågan kommer. Att vara nära skidsporten hoppas jag vara.

”Familj – finns i framtiden”

Vad ska du göra nu som du inte kunnat göra under karriären?

– Ha en tom kalender. Bestämma vardagen själv. Närmaste halvåret ser jag framemot att göra precis det jag vill varje dag. Förhoppningsvis. Jag har svårt att tro att jag kommer kunna ge mig själv det dock. Det skönaste kommer att bli att vakna upp på morgonen och känna att jag inte behöver prestera. Det har jag gjort i stort sett sen jag var 12–13 år. Jag var så pass professionell redan då. Jag klev upp på morgonen och skulle prestera i min idrott. Min familj fanns där och stöttade mig, men min vilja att vara framgångsrik och ge järnet den fanns väldigt, väldigt tidigt. Det skönaste kommer vara att kliva upp och känna att jag inte­ behöver anstränga mig och göra någonting.

Helena Ekholm slutade för att hon ville bilda familj. Din status då det kommer till att bilda familj?

– Nej, det var inte anledningen till att jag slutade. Men det är klart att det finns i framtiden. Allt sånt tillhör en vanlig människa. Det kommer jag också försöka ha i mitt liv.

Du och Anders har haft en framgångsrik pappa/dotter karriär. Skulle du vilja rekommendera dina framtida barn att ha en alpinkarriär?

– Aldrig i livet.

Utvecka.

– (skratt) De får göra precis som dom vill…

Anjas 5 höjdpunkter från karriären

1. VM i Åre 2007. Guld Super-G, kombination och störtlopp. Silver i lag. Brons i slalom.

2. OS-bronset i Vancouver 2010. Reser sig efter kraschen i stört­loppet och tar brons i kombinationen.

3. Första segern i världscupen1998. Seger i slalom i Mammoth Mountain.

4. Första VM-medaljen 2001. VM-guld slalom i Sankt Anton.

5. Sista VC-tävlingen. I dag. Super-G.

3 Sportbladet- profiler minns och blickar in i framtiden

1. Vilken anser du är hennes största seger?

2.Vilket är ditt höjdarminne med Anja?

3. Vad tror du skulle passa Anja i framtiden?

Lasse Anrell

1. Återuppståndelsen i Vancouver.

2. ”Grrr...Mr Anrell can ­nothing about skis.”

3. Kanske jobba i nån trevlig heminredningsbutik?

Mats Wennerholm

1. OS-guldet i slalom i Turin 2006. En oslagbar seger ­eftersom det enligt SvD:s bragdjury slog Tre Kronors dubbla guld i OS och VM samma år. Större än så blir det inte.

2. När jag träffade henne som 11-åring i Tärnaby 1993. Sveriges alpina hjärta hade slutat slå och Tärnaby var utraderat på den alpina kartan. Ingemar Stenmark, Stig Strand och Bengt Fjällberg sa alla samma sak: Vänta på Anja - hon kan bli något. Det hade de rätt i.

3. Svårt att säga. Jag tror hon behöver ett par år i solen i Monaco för att landa. Sedan är det bara att sjunka ner i tv-soffan bredvid André Pops och kommentera nästa generation alpina åkare.

Patrik Thornéus

Följde Anja under åren 1998–2009.

1. Hela Åre-VM 2007, skulle jag säga. Anja kom till mäster­skapet utan att ha vunnit en ­enda tävling under säsongen och så tar hon tre guld, ett silver och ett brons... På hemma­plan, dessutom! Det visar ­hennes storhet som idrottare. Anja har alltid varit bäst när det gällt som mest en egenskap som gjort henne odödlig.

2. Det måste nog vara firandet av hennes totalseger i världscupen 2004. Framåt småtimmarna ville Anja gå vidare i natten och vi var ett par journalister som hakade på. Vi hamnade till slut på en sunkig karaokebar i franska Annecy och där sjöngs det! Det hann bli morgon innan vi var tillbaka på hotellet och väl där höll övriga laget på att checka ut...

3. Hon ska jobba med tv! Det finns ingen som kan förklara skidåkning som Anja kan. Hon kan prata om tekniska detaljer, om skidkänsla och vinnarskalle så att folk verkligen förstår. Den egenskapen gör att hon också skulle fungera utmärkt som föreläsare. Eller varför inte tränare?