En norsk gåta – och ett svenskt svar
En gåta.
Vad kallar norskorna söndag 13 januari 2019?
Tjugondag Knust.
Under elva år som längdreporter har ett par norska glosor fastnat. Tryna är ramla, sjalu är avundsjuk och knust är besegrad – eller krossad. Orden har ofrivilligt nått mig efter ännu en Calletabbe, ännu ett Björgenryck, ännu en skrålande försäkran om att vi elsker dette landet.
Jag har varit ofantligt sjalu. Därför unnar jag mig att smacka belåtet åt scenerna i söndagens sprintstafett. På nytt visade Maja Dahlqvist sitt särdrag, det som på marknadsföringsspråk kallas usp, i full fart på det korta upploppet.
Ja, jo, sprintstafetter är skit
De flesta står kvar i fartställning och benskejtar mot mål, men 24-åringen reser sig gärna tidigt och nyttjar stavarna. På skidspråk kallas det att använda fyrans och inte femmans växel.
I lördags fick hon ändå stryk av Stina Nilsson. I dag kollaborerade hon med Stina och var ohotad etta i mål. Därbakom, som för att manifestera de svenska sprintdamernas flyt, kom Jonna Sundling in på samma tid som Maiken Caspersen Falla men bedömdes ha varit före.
En seger till i samlingen, en vunnen Norgeduell till innanför västen. En föraning om vilka fyra åkare som är närmast att bli uttagna i det svenska VM-sprintlaget.
Det skedde på världscupens sämsta distans, invänder någon. I Seefeld körs sprintstafett i klassiskt, påpekar någon annan.
Ja. Jo.
Sprintstafetten är skit, fem sträckors väntan på avgörandet, elva om du räknar in semin, men så länge den finns kvar är det lika bra att vara skicklig på den.
Ser inte ut som andras
Men vad håller Norge på med? Det är en gåta. Falla ska ha gråtit efter sortin i semin i lördags och såg mulen ut efter dagens tredjeplats. Den norska tidningen Dagbladet ägnar en lång artikel åt att nysta i vad som gått fel med ett lag som vunnit sprintcupen fyra vintrar i rad men nu bara har en åkare på topp tio.
”Just nu är det större chans för trippelt svenskt än en norsk sprintmedalj i VM i Seefeld. Det är ovant för norsk damlängdåkning som har präglat och tidvis dominerat sprint sedan starten 1996/97” konstaterar reportern och citerar den orolige landslagschefen Vidar Löfshus.
– Vi diskuterar detta mycket internt och riktar blicken mot [vinter-OS] Peking 2022 för att säkra tilltag som gör att vi plockar medaljer i damsprinten.
Norska svackor ser inte ut som andra nationers. På herrsidan vann Skar/Valnes sprintstafetten före Golberg/Brandsdal. I touren klättrade Kläbo och Östberg hem varsin seger som gör att de toppar respektive världscup.
Vi vet att ni är bäst egentligen. Men ändå. Låt oss kalla det kris.
Bry er om ni vill, norrmän
Vi är ju en vinternation som låtsas som att backhoppning och nordisk kombination inte existerar, skridsko finns knappt heller, så jag ser ingen anledning till undantag här. I min hjärna hålls en glittrande kvinnofest där världens bästa sprintåkare flossar. De bär alla vita dräkter. Det är tjugondag Knutkalas, julen ska snart ut, vardagen ska återvända, men först ska vi fira som dårar.
Vi förstår att ni knappt bryr er, norrmän. Men för oss är det här en stund av upprättelse, en förhoppning om ett starkt världsmästerskap, ett litet kompensationsplåster på alla sår ni åsamkat oss.
Bryr sig förresten Norge om tjugondag Knut? Jag frågar min norska kollega Ole Kristian för att reda ut huruvida dagen uppmärksammas där.
– Det heter samma sak i Norge. Knut var ju en dansk prins. Men jag är troligtvis den ende som känner till det.