”En kväll med Zlatan går pulsen alltid upp”
”Det ser inte bra ut, Jenny. Jag vet inte om han kommer att snacka”.
Sms från Milans presschef Giuseppe Sapienza till mig, klockan 22.44 den 2 oktober efter att Milan fått stryk med 2–0 av Juventus på nya Juventus Stadium.
Att inte veta om man kommer att få prata med spelarna efter en match är vardag för en sportjournalist.
Genom åren med Italien-fokus och inte minst det senaste året har jag ändå arbetat upp en så bra relation med såväl Milan som Zlatan att det för det mesta blir så att han stannar och pratar efter matcherna.
Visserligen är han alltid bland de sista ut från duschen; det blir många förlorade timmar av väntan och mycket hjärtslitande stress mot deadline. Men bara han pratar är väntan mödan värd.
Just den här söndagen, inför Zlatans födelsedag den 3 oktober, var det viktigare än på länge att ”få snack” som man säger på journalistspråk.
Vi hade styrt upp på förhand en exklusiv födelsedagsintervju, Aftonbladet hade tryckt upp en bok med Zlatans 30 största ögonblick, 30 bilder, 30 mål och 30 sköna citat. Vi hade webbtv-teamet på plats och hade fått boken nersänd till mig från Sverige med DHL.
”Han MÅSTE prata”
Jag hade lagt en halv svettig, nervös dag på att leta efter boken på Gazzettans postkontor – dit boken sänts eftersom jag inte var hemma och kunde ta emot den. Vi hade lagt ytterligare en halv dag på att på en söndag i Turin leta presentpapper till boken – en Zlatan som öppnar paket är bra tv.
Jag hade dessutom lagt oräkneliga timmar på att få Juventus – ”här i Casa Juve är det vi som bestämmer” – tillstånd för att få filma och göra den här typen intervju.
Tidningen hade också lagt en icke oansenlig summa pengar på allt detta. Och hemma på redaktionen satt nattlaget och väntade på att få fylla ett uppslag med min intervju – den intervju som också dagen efter skulle vara ett av huvudinslagen i vår två timmar långa live-webbtvsändning Zlatans födelsedag till ära.
Kort sagt: ingen intervju var inga goda nyheter. Minst sagt.
Så jag skrev till Sapienza, med febriga fingrar: ”Han MÅSTE prata.”.
Och lite annat som vi utelämnar.
Sen vänta, vänta, vänta och försöka ha is i magen, så nytt sms:
”Ibra kommer, var lugn”.
Och strax därpå kom så Zlatan, log, pratade och gav oss precis den intervju vi ville ha.
Sen skriva, skriva, skriva och sända text.
Så ut i Turin-natten och jaga taxi och sen jobba, jobba, jobba i hotellobbyn med att redigera tv till 04 på natten. Sedan tog det några timmar innan pulsen gått ner nog för att man skulle kunna somna, utmattad eller ej.
En helt vanlig kväll på jobbet med Zlatan.
Jag skulle inte vilja byta jobb för allt i världen.