Jag såg Isak och Rami träna till det symboliska ljudet av sirener
ISTANBUL. Så Manchester City ”glömde bort” Andreas Isaksson.
Att glömma den svenska målvaktsfrågan är svårare.
Med fyra månader kvar till EM hänger den som ett envist mörkt moln på den blågula himlen.
På Besiktas fuktdrypande råkalla stadion såg jag i går kväll Sverige göra symbolisk avspark inför EM.
Om fyra månader checkar vi in i Lugano.
Fyra månader som kommer att gå lika fort som de tokiga taxichaufförerna kör här i Istanbul. På dessa snabbt undanrinnande månader ska allt bli klart, allt falla på plats, förbundskaptenerna göra sina val, de skadade bli hela och alla frågetecken hinna räta ut sig.
I går kunde jag, från min läktarplats precis intill det ena målet, på nära håll studera ett av de största frågetecknen: målvaktsfrågan. Till det symboliska ljudet av tjutande sirener utanför arenan såg jag Andreas Isaksson och Rami Shaaban träna tillsammans, på målvakters vis. Lagkamrater och konkurrenter, som alla i landslaget, men på ett betydligt mer tillspetsat, utsatt vis.
”Målvakten är en ensam örn” skrev en gång Vladimir Nabokov och det är sant. Ingen kan vara ensammare än lagets sista utpost.
Journalister gillar konspirationer
Få kan ha känt sig mer betänksamma än Andreas Isaksson när han kom till samlingen och fick höra att Manchester City – avsiktligt eller oavsiktligt – glömt honom på sin stolta lista över spelare på landslagsuppdrag.
Vi journalister har ju en viss förkärlek för konspirationer och man ska vara försiktig innan man påstår att City medvetet utelämnat hans namn. Det är illa nog om någon slarver vid dataskärmen bara glömt honom.
Förklaringen att han ”stod på en stand by-lista” luktar efterhandskonstruktion. Utan att överdramatisera så kan man hur som helst hävda att Isakssons situation är allt annat än optimal.
Jag vet inte vad som försiggått mellan honom och Svennis, men jag vet att jag blev förvånad över att han inte valde spel i Galatasaray, om så bara på lån. Jag tänkte på Isakssons val under den vilda färden från flygplatsen till spelarhotellet, genom det vidunderligt vackra och kaotiska Istanbul, staden som förenar väst med öst, Europa med Asien, det gamla med det nya. En delad stad, kluven på samma vis som jag är kluven inför valet mellan Isaksson och Shaaban.
Visserligen sa Lagerbäck att ”jag tror att det kan räcka med b-lagsspel för att spela EM”.
Jag vet inte det jag.
Vad jag vet är att en bänkad Isaksson kommer att utsättas för en hård press när EM närmar sig och allt fler experter och svenska fans vill se Shaaban i målet.
Fan själv kan vakta målet
Jag har alltid sett Isaksson som en potentiell världsmålvakt, men det bygger på att han får spela. Inte blir läget mindre splittrat av att även Rami Shaabans situation är oklar.
”Men jag tror att det löser sig med Hammarby”, sa Shaaban i går med sin obotliga optimism och sitt ständiga leende.
Det är lätt att se varför den charmige, vältalige andremålvakten är förstavalet för allt fler när målvaktsfrågan diskuteras vid svenska fikabord och bardiskar.
Den slutne, småtrulige Isaksson vinner inte lika lätta poäng hos folket.
För mig kvittar det dock om Fan själv vaktar det svenska målet så länge han gör det bra.
För Lagerbäck & Andersson handlar allt också, som sig bör, om spelkvaliteten. Där blir en av de oundvikliga frågorna vad som väger tyngst: b-laget i Manchester City eller a-laget i Hammarby?
Valet mellan Isaksson och Shaaban blir allt annat än lätt, men det är ett av de viktigaste, kanske det allra viktigaste, för Sverige i EM. Nedräkningen dit börjar på allvar här och nu, i ett sidenmörkt Istanbul där minareterna sjunger oss sin sällsamma sång till godnatt.