Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Stor intervju: Armand Duplantis – svensken som aldrig stött på en motgång

Uppdaterad 2021-04-25 | Publicerad 2017-05-06

Under två månader i vår har Armand Duplantis, 17, sprängt alla gränser för vad som ska vara möjligt i hans ålder, skrämt världsmästare och seglat upp som ett rekordungt svenskt VM-hopp.

I en lång intervju med Sportbladet berättar Sveriges största friidrottstalang på decennier, kanske någonsin, om det svåra beslutet att tävla för Sverige, sitt osannolika rekordfacit och sin obändiga tro på sig själv.

– Det handlar nog om att växa upp i USA tror jag, är du inte först här så är du sist, säger han.

Armand Duplantis funderar länge och väl på Sportbladets fråga. Vilket är egentligen hans första stavhoppsminne?

– Jo, jag tror det var när jag slog världsrekordet för sjuåringar (2,33). Ja, det är mitt första stavhoppsminne, slår han fast.

Stanna upp i det svaret lite, att ditt första minne av din barndoms idrott är ett världsrekord.

Armand Duplantis skrattar till.

– Ja, det var en bra start.

Att vara en talang, eller rent av en supertalang, är att komma med ett löfte om framtiden. Ett löfte om att i fall idrottaren bara får rätt omgivning och träning kan hen blomma ut till en fullfjädrad stjärna senare i karriären.

Men då och då kommer det exceptionella idrottare som visar på löftet om framtiden i samma andetag som de infriar det. De seglar förbi lovande, passerar skaran av ”de blivande” och kliver rakt in i den absoluta världseliten direkt.

Tiger Woods och Björn Borg är exempel på det. Armand Duplantis, 17, är ett annat.

Eller ”Mondo” som han kallas av familj och vänner.

– Pappa har italienska vänner och värld på italienska är mondo. Det har hängt med sedan jag slog det där världsrekordet som sjuåring.

Prishyllan fylld till brädden

Det är lätt att förstå att smeknamnet fastnade för rekorden fortsatte att rassla in. Mondo Duplantis innehar de inofficiella åldersrekorden för åtta-, nio-, tio-, elva-, tolv-, sexton- och sjuttonåringar samt det officiella juniorvärldsrekordet. Prishyllan i familjens hus är fylld till brädden.

– Ja, jag har verkligen älskat den här grenen sedan jag var liten, den är unik inom friidrotten på sättet som du måste använda alla olika små muskler, säger han.

Pappa Greg hoppade själv 5,80 i stavhopp och har deltagit i OS och mamma Helena är före detta mångkampare av svensk landslagskvalitet. Men det är inte tal om två drivna idrottsföräldrar som drillat sin yngsta son från unga år.

Greg Duplantis har visserligen köpt en stavhoppsbädd till den lummiga bakgården vid familjens hus för att Mondo och hans storebror Andreas skulle kunna hoppa på hemmaplan. Han har hjälpt till att konstruera små träningsredskap i form av rep, ringar och räck i trädgården.

Men aldrig har han eller Helena sagt åt Mondo att träna. Det gjorde han ändå.

– Sverige är så mycket bättre organiserat med klubbar och så, men Mondo har alltid tränat med sina äldre bröder. Det har inte varit så organiserat, mest lek. Det var egentligen först i höstas som vi började träna mer seriöst där vi planerade och körde lite hårdare, säger Helena.

Det gav resultat. Nästan utanför det fattbara.

Ett personligt rekord på 5,51 höjdes via VM-kvalande 5,72, till juniorvärldsrekordet 5,82 och så den första april, på Texas Relays, seglade 17-åringen över nya svenska rekordet 5,90. En höjd som nästan alltid räcker till VM- eller OS-medalj och som fortfarande toppar världsårsbästalistan för seniorer.

– Oj, det har varit galet. Hela den här resan under säsongen har varit helt otrolig. Jag hade inte kunnat föreställa mig något bättre. Det har varit nästan perfekt, säger Mondo som erkänner att han överraskat till och med sig själv.

– Jag ville klara 5,70 och kvala till VM, men redan det kändes som ganska höga förväntningar. När jag klarade 5,70 tänkte jag att 5,80 nog var möjligt. När jag klarade 5,80 började jag tänka att 5,90 nog kan vara möjligt. Ja... och nu tänker jag att jag kanske kan hoppa sex meter.

”Sex meter kommer nog säkert”

Du tror det?

– Ja, sex meter kommer nog säkert. Jag vet inte om det är på nästa tävling eller om ett par månader. Men jag tror jag har en chans redan den här säsongen.

Rekordslakten har fått hela friidrottsvärlden att blicka mot Lafayette. Ingen talang i världen har väckt så mycket uppseende det senaste halvåret. Ansedda Track and Field News har redan haft honom på omslaget och på sajtens välbesökta forum finns just nu en 67 sidor lång forumtråd om Duplantis säsong.

– Jag vet inte vad de skriver, men om folk pratar om en är det väl en bra sak, säger han blygsamt.

New York Times gjorde nyss ett besök hemma hos familjen och skrev om ”The Tiger Woods of pole vaulting” och i ett annat längre porträtt kallades han ”stavhoppets Pelé”.

Vilken liknelse föredrar du?

– Oh gosh, utbrister Mondo och skrattar:

– Tiger Woods... vi såg ju alla hur det slutade, så det kanske inte är så bra att bli jämförd med honom. Jag antar att det får bli Pelé.

Hur känns det att vara friidrottens nya omslagspojke?

– Det har inte varit något jag behövt så, eller brytt mig om. Men det är coolt att jag är så bra att jag får lite publicitet och att det ger publicitet till stavhoppet är det bästa av allt.

Känner du någon press?

– Jag antar att det finns press på mig, men jag känner inte av den så mycket. Jag är så ung, förhoppningsvis definieras inte min karriär av saker som jag gör nu till slut ändå.

Friidrotten har de senaste åren präglats av nyheter om statsstyrd dopning och korruption ända upp i toppen på det internationella förbundet. Mondo Duplantis tror det kan vara en delförklaring till varför så mycket friidrottsfans runt om i världen följer varje stavansats han tar.

– Ja, det kan nog vara så. De behöver någon som mig; liten, tunn – och ren. En liten kille som kan tävla med ”the big boys”.

Ja, vi måste stanna upp där. Hur är det egentligen möjligt att vara världens bästa hoppare och fortfarande vara så pass ung och ja... tunn? Man är van att se sådana som ...

– ... Bubka? Ja, men jag började som väldigt ung. Jag lärde mig tekniken i idrotten innan jag blev stark. Och nu när jag börjat bli starkare under vintern så hänger tekniken med, då kommer höjderna.

SKA bli bäst i världen

Tekniken och styrkan är så klart självklara byggstenar. Men både familjemedlemmar och utomstående har pekat på en annan avgörande del: den gränslösa, orädda mentaliteten.

– Han ser verkligen inga gränser. Han bara kör. Den mentaliteten hjälper mig också mycket att sikta ännu högre, säger Angelica Bengtsson, som själv slog igenom på världsnivå som 17-åring.

– I USA är det tufft, det är inte lätt att vara freshman på high school där man kan få tävla mot fyra, fem år äldre. Men han har den mentaliteten, säger mamma Helena Duplantis.

Redan i de första intervjuerna Mondo gjorde för flera år sedan slog han fast att han skulle bli bäst i världen, vinna OS och VM och slå världsrekord.

Var kommer det självförtroendet ifrån, den självklarheten?

– Haha, jag vet inte. Men det kanske handlar om att växa upp i USA. Här handlar så mycket om att vinna att om du inte är först här så är du sist, som talesättet säger. Jag har det tankesättet och jag tror det är bra.

Du har inte hört om det svenska uttrycket jante?

– Vad sa du? Nej... Jag tror jag har en bra mentalitet, du måste ha mycket självförtroende och våga lyssna på din coach och göra det du blir tillsagd.

Det kan låta som att Mondo Duplantis är en kaxig 17-åring, skolans idrottskung som börjar lätta från marken även utan stavar. Så är det inte alls. Allt han säger är eftertänksamt, inte alls forcerat utan bara självklart.

Världens bästa junior? Visst. Med kapacitet att bli bäst? Jo, så klart.

Redan till sommarens VM?

– Jag vill ta en medalj. Om inte det händer...

Mondo avbryter sig själv och slår fast igen.

– Nej tar jag en medalj, då är jag nöjd.

”Det var ett svårt beslut”

VM i London blir det första stora mästerskapet i den svenska landslagsdräkten. Men valet att tävla för mamma Helenas hemland togs för flera år sedan, innan ungdoms-VM i Colombia 2015. Storebror Andreas kunde efter juniorlandslagsuppdrag berätta om ett väl fungerande förbund som tog bra hand om unga aktiva och mamma Helena talade sig varm för det friidrottsälskande svenska folket.

– Det var ett svårt beslut, men det var det bästa beslutet. Det tycker jag fortfarande.

I Colombia vann han guld, men VM-organisationen spelade aldrig den svenska nationalsången. Ett bakslag för Duplantis som övat på sången inför. Annars går det trögt med svenskan.

– Jag kan prata lite så, men inte så mycket. I skolan lär jag mig franska så det har räckt med det. Men nu är det bara en månad kvar med franska i skolan så nu ska jag försöka lära mig mer svenska efter det.

Påminnelser om svenska landslaget är det dock inte ont om. I pojkrummet har en svensk flagga draperat hela ena vägen och över gardinstången hänger landslagsdräkten.

Annars är det precis som livet i övrigt, mycket stavhopp. En trave spikskor i en fåtölj och på väggarna en poster på franske världsrekordhållaren Renaud Lavillenie. I bokhyllan en signerad bok från fransmannen: ”Till Mondo, den andra världsrekordhållaren. Samma anda, alltid högre” står det på pärmens insida.

– Han är min största förebild.

Ni har rätt mycket kontakt nu har jag förstått?

– Ja, varje gång jag har persat så har han skickat meddelanden. Vi har bytt lite noteringar med varandra.

Vad då för noteringar?

– Det är snack om stavar och så, vilka jag använder på olika höjder.

Verkar han imponerad?

– Ja, det tror jag, haha.

Lite rädd?

– Kanske lite.

Den 27 maj möts de för första gången när Diamond League kommer till Eugene, med är också olympiska mästaren Thiago Braz och världsmästaren Shawn Barber. Utan tvekan den största tävlingen Mondo Duplantis deltagit i.

Men nervös? Nej inte direkt.

– Det blir nog en bra uppvärmningstävling inför VM. En liten försmak av hur det är att möta de bästa.

Den där självklarheten igen.

Det är då det slår mig, Mondo Duplantis är snart 18 år och han har aldrig haft en motgång. Världsrekord på rad, ständig utveckling, inga skador och det jobbiga klivet in i senioreliten avklarat under en succéartad månad. Jag kontrollfrågar ändå.

– Om jag haft en motgång? Nej, inte direkt.

Hur tror du att du skulle hantera det?

– Jag vet inte, jag vill inte tänka på det. Jag försöker att inte tänka negativt alls.

Nej, och varför skulle han.