Anrell: Magisk stämning: Stockholm-Linköping 100–0
Visst kan man säga att det var viktigt att Djurgården vann även andra ronden mot LHC och nu har skaffat sig ett jätteläge att gå till första SM-finalen sen 2001.
Men det vi alla kände i går tror jag var att det viktiga var att vi fick vara med om hockeyns fantastiska renässans i kungliga huvudstaden.
Jag sa det redan under första matchen i Linköping – ganska trist på isen, ohyggligt trist på läktaren – att det sannerligen är en märklig upplevelse detta att man skulle sitta 2010 och känna att man längtar till Hovet eller Globen för att man vill få uppleva riktig hockeystämning.
Det är något nytt.
Det är verkligen något nytt.
Jag menar, Stockholm och hockey brukade ju vara stentrist. Det var inget större drag ens på den tiden för tio år sen när Djurgården spelade SM-finaler och till och med vann ett par guld 2000 och 2001. Det var mest pliktskyldigt.
Lite i brist på bättre.
Lite i väntan på fotbollen.
Hockeyn var den där tönten från landet som man tvingades umgås med på storhelgerna. Nån man föraktade lite, för att den var liksom lite bonnig.
Klacken visade Sverige hur man gör
Men det har känts ganska länge nu vad som varit på gång. Uppladdningen på diverse forum har varit självklar: hockeyn betyder nåt, hockeyn är på allvar, hockeyn är vår sport – även i Stockholm. Låt fotbollen fortsätta sin svenska ökenvandring nerför den Fåfängans allé som leder ner mot europeisk division tre-klass.
Låt oss istället glädjas åt att det finns en sport där vi faktiskt håller världsklass.
Examensdag i går på Hovet – och det blev ju en alldeles underbar föreställning där kortsidans enorma Djurgårdsklack visade hela Sverige framför tv-apparaterna hur man stöttar och piskar fram sitt lag och hur man faktiskt gör det i 60 minuter plus övertid.
Det var magisk stämning.
Stockholm–Linköping 100–0.
Plötsligt kändes Linköpings-publiken däst och snobbig, medan 7 696 på Hovet kändes som hockeyfanatiker.
Vem kunde anat det här för några år sen?
Inte jag, inte Djurgården hockeys ledning, inte ståplats-publiken i Stångebro ishall som var Sveriges bästa på heja fram till lag LHC.
Knappast heller den fotbollspublik som trodde man var på väg till Champions League men som nu har insett att man lever i en verklighet där man får vara väldigt glad om man inte får storstryk av lag som Mjällby, Häcken och Gais.
Varför det blivit så?
Krüger KAN bli en ny Foppa
Två orsaker: dels att just stockholmsfotbollen är på dekis, dels att Hardy Nilssons lag är ihopsatt av en massa unga lovande stockholmare, inte ens massa ihopköpta, lätt överåriga AHL-profiler. Det finns en framtid i detta Djurgården. En spelare som Marcus Krüger KAN bli en ny Foppa om han fortsätter utvecklas, en Patric Cehlin kan bli en ny Tomas Holmström om han jobbar på. Och så vidare.
Men matchen då?
Jag tyckte att Djurgården vann helt rättvist.
Laget krigade sig tillbaka in i match som man var på väg att förlora för att LHC spelade en konsekvent och tydlig hockey där man in i det längsta var beredda att kriga för varje millimeter av isen.
LHC:s målvakten Fredrik Norrena var dessutom fantastisk.
Herregud, han är ju till och med from som ett påsklamm numera.
Motståndarna skulle kunna köra rakt över honom i hans nuvarande tillstånd och det enda han skulle göra är att vända andra kinden till. Norrena skulle kunna spela nyckelscenen i ”Gökboet” utan problem.
Men det hjälpte inte.
Tyvärr föll LHC in i sin egen svaghet, samma svaghet som gjorde att man höll på att bli utslaget av Frölunda. Plötsligt tappar man skärpan och disciplinen, plötsligt tror man att man är världsmästare, plötsligt slutar man göra skitjobbet.
Ölvestad – ingen tillfällighet
Djurgården pumpade på och fick resultat.
Och det var naturligtvis ingen tillfällighet att det var den störste krigaren av dem alla, Jimmie Ölvestad, som fick avgöra i sudden death med en briljant kontring efter en klasspass från egen zon från Marcus Nilson.
Hårt arbete lönade sig den här kvällen.
Både på läktaren och på isen.
Det kanske är det som är det riktigt stora med ishockey...?