Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Laul: Stor skillnad – men ingen anledning måla fan på väggen

Jag har bloggat sedan 2005, funnits på Facebook sedan 2007, haft Twitter-­konto sedan 2009 och instagrammat ­ungefär lika länge.

Det är så många år nu, att jag knappt minns hur fotbolls-Sverige såg ut ­tidigare.

Men det är klart att det är skillnad.

För en journalist handlar det ytterst om tiden. Vi pratar om timmar som blir dagar, dagar som blir veckor, veckor som blir månader. Du tar emot reaktioner på ditt arbete inför öppen ridå i stället för i din mejlkorg eller brevlåda vilket gör att diskussionerna blir betydligt fler och längre, för att inte säga ändlösa.

Jag brukar få uppskattning av fotbollsfans för att jag ”alltid tar debatten” men det tar också mycket kraft. Arbetsgivarnas tydliga önskemål är att sportjournalister ska finnas på de sociala medierna men utan att få betalt för det. Sportcheferna syns sällan eller aldrig till, det är reportrar och krönikörer som oavlönat försvarar både publiceringar de varit inblandade i men nästan lika ofta publiceringar som de inte har ett dugg att göra med.

Cheferna har ekonomiska tillägg för just sådant men tar inte det ansvaret. ­Arbetsgivare borde därför avskaffa alla chefstillägg, och i stället dela ut sociala medier-tillägg till engagerade reportrar. Det är mätbart hur mycket tid många lägger på att förklara och motivera hur en redaktion har tänkt och resonerat i olika sammanhang.

Häromdagen fick jag mejl av en erfaren kollega som hamnat mitt i bengaldebatten (där tonläget är hysteriskt uppskruvat) men gett upp efter ett par dagar:

– Jag orkar inte mer.

Inget högre syfte

Runt fotbollen har supportrarna insett att de kan påverka enskilda journalister genom att i flock bombardera med skarpa åsikter och vilda teorier. Särskilt fansen kring AIK insåg tidigt att det var ett bra sätt att försvara klubben i olika sammanhang. Jag döpte skämtsamt gänget till ”AIK-Twittermaffian” på min blogg. Numera finns liknande löst sammansatta Twitter-nätverk runt flera klubbar.

Det man kan tänka på som journalist – eller spelare, idrottsledare och supporter för den delen – är att de här ”nätverken” inte har något högre syfte än att allt ska bli så bra som möjligt för just deras klubb. Det handlar i grunden inte om rätt eller fel, inte att komma med objektiva fakta eller tillföra ny information, utan om att lobba för sin förening. De är oavlönade lobbyister i klubbmärkets tjänst, vilket förstås är beundransvärt. Känsliga uppgifter om egna klubben tigs ihjäl, känsliga uppgifter om andra sprids hejvilt. Inget konstigt med det men gör att debatterna ofta leder in i diverse återvändsgränder.

Många har så här långt in i krönikan kanske glömt att jag inte klagar. Jag förklarar bara hur Twitter förändrat arbetsklimatet för en sportjournalist.

Men nu var det fotbollsspelare och sociala medier vi skulle diskutera. Även där kan tidsaspekten bli en negativ faktor. Det är svårt att kliva ur en diskussion som du är intresserad av och brinner för. IFK Göteborgs målvakt John Alvbåge berättar att han till slut stirrade ner i mobiltelefonen alldeles för länge.

– Även om det bara tar en promilles energi från fotbollsspelandet så är det en promille för mycket, resonerade John och slutade twittra efter en fadäs där han förvisso hade sig själv att skylla.

Kvinnor än mer utsatta

Tonen och jargongen på framför allt Twitter kan vara hård. Dreven är snabba och gärna dåligt underbyggda. Olika personer har olika svårt att hantera kritiken, få den att rinna av. Där en rutinerad och världsvan man som AIK:s Henok Goitom kan garva åt påhoppen, inbillar jag mig att Häckens unge talang Simon Gustafson inte rycker på axlarna lika obekymrat som han hävdar. Men att svara något annat ­vore att ge ”hatarna” ny energi.

Ännu mer utsatta på sociala medier är förstås kvinnliga fotbollsspelare. Där är hatet och trakasserierna ett verkligt samhällsproblem som vi har skrivit om i andra sammanhang. Den här gången valde vi att försöka ge en bild av hur det ser ut kring herrallsvenskan.

Önskvärt är att unga spelare får någon form av grundläggande vägledning i att hantera sociala medier, och det redan i väldigt tidig ålder. Visst, ytterst är det ett föräldraansvar som handlar om sunt förnuft men det skadar inte att föreningarna tar upp frågan. Det finns exempel på hur nyblivna tonåringar skrivit nedsättande och korkade saker på Facebook. Några år senare kanske de värvas till just den klubb de skrivit illa om, och de gamla posterna får nytt liv när de sprids av illasinnade rivaler.

Ett onödigt bekymmer har uppstått.

Men det finns heller ingen anledning att måla fan på väggen.

Överlag är de allsvenska spelarna positiva till sociala medier som de menar har förbättrat relationen med supportrarna, visar Sportbladets undersökning.

Gott så.

Citat från spelarenkäten

"Skriver hur värdelös man är i alla dess ­former."

"Mordhot."

"Hatmail."

"Personangrep och ­annat är vardagsmat, hot har skett vid något enstaka tillfälle. Det blir lite ­jobbigt till slut, man får värdera om det verkligen är värt det, det vill säga ska man ha sociala medier över huvud taget som spelare?"

"I min ålder använder nästan alla sociala medier, alltså är det många som kanske faktiskt är lite ­avundsjuka på mig. Det är lättare för de personerna att komma åt mig bakom en skärm. Detta har varit ganska jobbigt för mig eftersom de flesta nästan aldrig träffat mig."

Har du mottagit nedsättande kommentarer och/eller hot via sociala medier?

Ja: 48%

Nej: 52%

Fotnot: Så har enkäten genomförts: Sportbladet har varit i kontakt med 54 ­spelare från de allsvenska klubbarna. Spelarna har själva kunnat välja om de önskat svara anonymt på undersökningen, som varit internetbaserad.

Har din roll som allsvensk fotbollsspelare gjort att du förändrat ditt beteende på Facebook, Twitter och instagram?

Ja: 72%

Nej: 28%

Har sociala medier förbättrat eller försämrat kontakten med supportrarna?

Förbättrat: 89%

Försämrat: 7 %

Ej svar: 4 %

Fotnot: Så har enkäten genomförts: Sportbladet har varit i kontakt med 54 ­spelare från de allsvenska klubbarna. Spelarna har själva kunnat välja om de önskat svara anonymt på undersökningen, som varit internetbaserad.