”Känner mig som en riktig hästkarl”

Stefan Holm

Efter hånet mot Bengtsson – här antar Anrell utmaningen från hela ridsport-Sverige

Lasse Anrell – vem fan är det?

Hela ridsport-Sverige ställer sig frågan.

– Jag känner mig som en riktig hästkarl, svarar Sportbladets krönikör.

Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset med tidernas största segermarginal, men det är inte alla som är beredda att kyssa Europamästarens glänsande ridstövlar.

Efter Idrottsgalan skrev Lasse Anrell en krönika som retade gallfeber på landets ryttare. Han sågade segertalet, kallade hoppstjärnan för hästskötare Bengtsson och ansåg att hästen, Ninja, borde ha fått priset.

”Rolf-Göran Bengtsson – vem fan är det?”, skrev Anrell.

Mirre Mikkola, som har nio hästar på sin gård i Malmköping, var en av många som reagerade på krönikan.

– Alla påstår att det är så jävla lätt att rida. Nu är det upp till bevis, säger Mirre, som i ett mejl till Sportbladet krävde att få se Lasse Anrell på hästryggen.

Han antog utmaningen utan att tveka.

– Det är min förbannade plikt att konfrontera de människor jag sågar.

”Ganska tjockskallig”

I går träffades Lasse Anrell och Mirre Mikkola på en stallbacke i Solna.

Davina McVey Gillion och Linda Holtz, vd respektive ridskolechef på Hufvudsta ridskola, och ridklubbens ordförande, Anna-Karin Persson, tog emot. Det var nollgradigt i luften och välkomnandet var inte mycket varmare.

– Det kan bli svårt att hitta en passande hjälm. Ja, du lär ju vara ganska tjockskallig, fräste Anna-Karin och kastade en blick på Anrell.

– Han har upprört hela ridsport-Sverige. Det började bubbla inom mig när jag läste vad han skrivit, fortsatte Davina.

– Han är en av Sveriges mest avskydda människor, sa Linda.

Den enda som inte hade synpunkter på Lasse Anrell var Bernard, 11. Sportbladets krönikör såg skräckslagen ut när han presenterades för valacken.

– Jag trodde att jag skulle rida en ponny. Om jag vetat att det var en så här stor häst hade jag inte ställt upp. Jag är livrädd för stora hästar.

Två hinder väntade i ridhuset. Det lägre, 60 centimeter högt, klarade Anrell på uppvärmningen – då han hoppade för egen maskin. Det högre, 160 cm, vågade han knappt snegla åt.

När Anrell fått en, åtminstone till storleken passande hjälm och väl kommit upp på hästen slutade hoppningen med vägran. Det var inte ”Berra”, utan mannen i sadeln som vägrade.

– Aldrig i livet. Jag är rädd, klargjorde Anrell.

– Nu är han inte lika kaxig. Det är lättare att vara det framför datorskärmen, sa Mirre Mikkola.

Skrattade åt Anrell

Först när två bommar plockats bort fattade Anrell mod och tog fart, ja, snigelfart, mot hindret. Bernard, som leddes av Emma Sjöstedt, fick inga instruktioner av sin ryttare och gick över det 15 centimeter höga hindret.

– Idioten slog i ”fötterna”. Smart, fräste Anrell.

– Det heter ryttarfel, korrigerade Mirre Mikkola.

Det ligger förmodligen något i det. På klubbens hemsida beskrivs Bernard som ”en snäll häst som dock kräver sin ryttare om man vill få honom att anstränga sig lite extra.”

På läktaren satt ett 20-tal ridskoleelever. De skrattade åt krönikören, inte med honom. Mirre Mikkola gör heller ingen hemlighet av att hon hellre ser Rolf-Göran Bengtsson rida.

– Han är fantastisk, en värdig vinnare av Jerringpriset.

Lasse Anrell lär aldrig få några priser i rollen som ryttare. Första gången han red blev också den sista.

– Absolut! Det här är en av de värsta dagarna i mitt liv. Jag är glad att jag lever, säger Lasse Anrell, hästkarlen.