"Om det är något vi kan så är det att ordna en fest"
Publicerad 2016-08-17
Splittrade känslor i Rio om OS
RIO DE JANEIRO. Ett land i kris.
Men ett OS som förenar.
– Vi har våra problem, men är det något vi kan så är det att ordna en fest, säger Alexandra Drabik Chaves, 45, till Sportbladet.
Zikavirus och förorenade vatten målades upp den stora skräckbilden inför OS i Rio. Men det är bara två problem i mängden. I skuggan av dem plågas befolkningen av misären som aldrig riktigt bubblat upp till ytan i den sportsliga rapportering omvärlden tagit del av inför mästerskapet.
Fattigdom, dålig sjukvård, usla arbetsvillkor, korrumperade politiker och en ekonomisk kris.
Mitt i allt det här pumpas 89 miljarder kronor in för att bygga upp ett luftslott.
Ut med det gamla – in med det nya.
Över 10 000 idrottare från världen över kommer hit och tävlar om vem som är bäst.
Samtidigt finns miljontals människor på samhällets botten som har det sämst.
Inte undra på att de är upprörda.
Beror på svarande
Protester och demonstrationer syns lite här och var i denna världsmetropol. Tusentals personer vallfärdade längs stranden Copacabana för att vädra sitt missnöje samtidigt som Emma Johanssons linjelopp pågick, och när en annan svensk silvermedaljör, Henrik Stenson, landade på flygplatsen Galeão stod ett femtiotal personer utanför ankomsthallen och höll upp plakat på engelska:
”Measures from the Coup Government want to remove working class privileges”.
”Against the changes in the Social Security: We do not want to die from overworking”.
Så vad är det här egentligen? Är det här ett OS som förbrödrar? Är det ett OS som Brasilien behöver? Eller är det ett OS som bara förstör?
Det beror förstås på vem du frågar.
Det finns, som alltid, två sidor av myntet.
Sportbladet frågar flera personer; tvåbarnspappan Leandro från Vitória, Flamengo-supportern André Bastos och OS-volontären Maria. De är alla överens om att OS kostar mer än det smakar, men tycker samtidigt att atmosfären på och utanför arenorna är härlig.
Åsikterna går isär gällande huruvida de hellre sett att den här sommaren bara varit en helt vanlig sommar, i stället för en sommar med ett mästerskap som engagerar hela världen.
Breder ur svaret
Men ingen Sportbladet pratar med beskriver läget i landet lika träffsäkert som Alexandra Drabik Chaves, 45. Hon och dottern Gabriela, 12, sitter vid en liten lekpark inne i Lagos Stadium och har just sett har just sett brassen Isaquias Queiroz dos Santos vinna silver i K1 1000 meter.
Den första frågan ställs mest för att mjuka upp stämningen. Den är inte särskilt bra och vi förväntar oss inget långt svar, men Alexandra tar ton – och breder ut sig.
– Det bästa med OS? Bra fråga… Jag tror det bästa är att vi har lyckats sprida en speciell känsla till alla som är här. Alla människor från olika delar av världen, och alla härifrån Brasilien, har förenats och smält samman på något sätt. Det är väldigt fint.
Men med tanke på situationen i landet…
Frågan hinner inte ens formuleras färdigt innan Alexandra avbryter.
– Ja, situationen är speciell. Frågar du runt på stan så tror jag ingen tycker att det här (OS) borde vara en prioritet. Vårt land är inte fullt utvecklat som vissa europeiska och nordamerikanska länder, vi har andra saker att tänka på; vi saknar bra sjukvård, bra skolutbildning och bra kollektivtrafik. De flesta tycker nog att det borde vara vår prioritering. Men nu har vi tilldelats OS, vi har bestämt oss för att arrangera det, och då är det vår plikt att omfamna det på bästa sätt, att känna glädje över den positiva energi som flödar här. Vi tänker inte förstöra OS bara för att vi hellre hade sett att regeringen lagt sina pengar på något annat.
Rör man sig inne i centrum och på OS-arenorna ser man tusentals brasilianare som strålar av glädje.
En enda karneval
Den bilden symboliserar inte gemene mans inställning till OS, men det är i alla fall den sanna bilden av hur det ser ut inne i – och runtomkring – mästerskapets centrum.
Så… finns det något positivt med OS ändå?
– Det här mästerskapet kommer lämna ett arv efter sig. Delar av det kommer vara positivt, säger Alexandra.
– Men vi måste samtidigt titta på det här med väldigt kritiska ögon, så att vi inte gör hela OS till en enda stor karneval och glömmer alla problem. Det är inget snack om att det har kostat för mycket. Men nu är OS här och vi är glada över att kunna välkomna alla främlingar från andra länder, alla tusentals idrottare, och vi är väldigt glada över att det har gått så bra. Vi är naturligtvis stolta. Hela världen underskattar vår kapacitet. Vi må ha våra problem, men är det något vi kan så är det att ordna en fest!
Alexandra påpekar stolt att Rio är bäst i världen på att anordna festar.
– Vi har karnevalen, den största festen i världen. Och vi har den näst största festen på jorden också – Reveillon. Jag har glömt bort namnet på engelska…
Dottern Gabriela, 12, bryter in:
– New Year's Eve, säger hon.
– Just det!, säger Alexandra.
– Vi har de två största festerna i världen sett till hur många personer som deltar och vi har aldrig haft några problem när vi arrangerat dem, vilket vi gjort i årtionden.
Innan vi rundar av intervjun frågar vi dottern Gabriella vad hon trycker om OS hittills.
Hon skiner upp i ett leende.
– Jag har i alla fall väldigt kul. Det är roligt att se alla människor här på gatorna, från olika länder. Alla vill bli kompisar med varandra. De kanske inte pratar samma språk men de hittar sätt att förstå varandra. Det tycker jag är kul.