Gör succé med tvåhandsgrepp
Publicerad 2016-09-09
Jesper Svensson: Hoppas att jag inspirerar
Jesper Svenssons succé på USA-touren är på väg att förändra bowlingsporten.
Alltfler utövare kopierar svensken och spelar med tvåhandsfattning.
– Jag hoppas att jag inspirerar många yngre spelare, säger 21-åringen till Sportbladet.
Jesper Svensson fortsätter att göra dundersuccé på PBA-touren. Smålänningen utsågs till årets rookie förra säsongen och kan mycket väl avsluta 2016 som årets spelare.
Han toppar penningligan och befinner sig just nu i Allen Park, Michigan, där han under lördagen kan vinna sin sjätte titel.
– Det blir spännande och jag lyckades bli toppseedad inför stegfinalen, säger Jesper Svensson.
Hur förklarar du de enorma framgångarna?
– Jag känner att jag har blivit bättre på allting. Sedan gäller det att ha lite tur, att vara bra vid rätt tillfälle. Det mesta har gått min väg den här säsongen och jag hoppas att avslutningen blir bra. Det vore jättekul att bli årets spelare.
Orkade inte klotet
Inte bara åldern skiljer Jesper Svensson från de andra bowlarna i världstoppen. 21-åringen är en av få spelare som skickar iväg klotet med båda händerna.
Tekniken växte fram när Jesper började med bowling i barndomens Vimmerby.
– Jag började bowla så pass tidigt att jag inte orkade klotet med en hand, förklarar han.
I takt med Jespers framgångar har tekniken blivit mer och mer utbredd. När junior-VM avgjordes i Lincoln, Nebraska, fanns det fler tvåhandsbowlare än vänsterhänta spelare.
– Tekniken är lite annorlunda jämfört med det traditionella. Jag har alltid greppat klotet med båda händerna, vilket ger lite mer fart och rotation. Ibland är det en fördel, ibland inte. Under de senaste åren har populariteten ökat ganska kraftigt. Många unga spelare använder tekniken, så det kanske har en framtid, säger Jesper Svensson.
Får du mycket frågor från yngre bowlare?
– Lite grand, och jag får ganska mycket frågor över sociala medier. Folk har tittat när jag spelat och ställer frågor.
Hinner du svara alla?
– Nej, det är svårt, för på sociala medier har det exploderat. Jag får sålla lite grand.
Finns det några nackdelar med den här tekniken?
– Det kan vara mer slitsamt för kroppen, men det vet jag inte. Jag har ju spelat så i hela mitt liv och har inget annat att relatera till, säger Jesper Svensson.
Att döma av dina resultat finns det inte det...
– Helt klart går det åt rätt håll. Att komma dit jag är nu och lyckas vinna på proffstouren är en dröm jag haft sedan jag var liten. Nu ska jag försöka fortsätta leverera.
NÅGRA AV IDROTTENS INNOVATÖRER
JAN BOKLÖV, backhoppning
Det var i september 1985, på Lugnets skidstadion i Falun. Jan Boklöv var 19 år och pressade vid uthoppet fram höften i ett försök att punktera den luftbubbla som bildas mellan skidorna och kroppen. Skidorna delade sig, formade ett V och backhoppningen skulle aldrig mer bli sig lik.
– Jag hoppade 15–20 meter längre och det är en stor skillnad i en backe där man normalt hoppar 90–93 meter. Efter det var det bara att försöka göra samma sak igen. Det fanns inget att backa tillbaka till. Jag gjorde samma fel igen, för det var ett fel jag gjorde, har Jan Boklöv berättat för Sportbladet.
1992, när OS avgjordes i Albertville, hade samtliga medaljörer – Ernst Vettori, Martin Höllwarth, Toni Nieminen och Heinz Kuttin – en gemensam nämnare. De hade lärt sig V-stilen. Det var en i många fall smärtsam skola, inte minst för svensken som uppfann stilen.
Han bröt nyckelbenet tre gånger, men skulle inte bli utan belöning. Säsongen 1988–1989 vann han den totala världscupen.
– Det var ju inte som att gå från klassisk stil till skejting i skidåkning. Det fanns inga fakta, ingen mall, men jag litade på att det som hände var bra. Så länge skadorna ledde till utveckling var det inga problem. Då tog jag smärtan ett leende.
BILL KOCH, skidåkning
Amerikanen, från Brattleboro i Vermont, tävlade i nordisk kombination men bestämde sig för att satsa allt på längdskidåkningen.
Om han lämnade något avtryck?
Jovars, Bill Koch nöjde sig inte med att vinna OS-silver på 30 km 1976. Det var han som uppfann skejtingen.
Han sneglade mot skridskovärlden och utvecklade tekniken efter att, plågad av astma och omvärldens förväntningar, ha misslyckats totalt vid OS i Lake Placid 1980.
Med hjälp av den nya tekniken lyckades Bill Koch ta sig tillbaka till den absoluta världstoppen. 1982 blev han den förste icke-europén som lyckades ta en VM-medalj (brons på 30 km) och samma vinter vann han den totala världscupen, mycket tack vare en teknik som få behärskade men i princip alla skulle lära sig.
BJÖRN BORG, tennis
Svensken spelade ishockey som ung, och det framgick av hans teknik på tennisbanan. När han slog sin backhand var det med samma grepp han hade runt hockeyklubban, och Percy Rosberg hjälpte honom att utveckla svingen till fulländning.
Samtida stjärnor som Chris Evert och Jimmy Connors spelade också med tvåhandsfattad backhand, men den förste som kunde slå bollen med topspin var en blivande världsetta från Södertälje.
– I början spelade jag med tvåhandsfattning på både forehand och backhand, helt enkelt eftersom min första racket var för tung, berättar Björn Borg i en intervju med CNN.
Svensken, som vann elva Grand Slam-titlar, blev regelbundet uppmanad att lägga om tekniken och slå flacka slag som alla andra.
– Folk sa till mig att jag inte kunde spela med topspin. En gång kom det fram en kille och gav mig en bok om tennis och sa: ”Läs den här, så förstår du hur du förväntas spela.” Jag är lite envis och lyssnade inte, så jag fortsatte att slå min backhand med topspin. Det var så allt började, säger Björn Borg.
Stefan Edberg spelade med enhandsbackhand, men majoriteten av Borgs svenska arvtagare valde att kopiera sin idol.
– Björn Borg är anledningen till att Sverige hade så många stora spelare. Vi såg honom lyckas och bestämde oss för att kopiera hans stil. Andra spelare fastnade i 1960– och 1970-talen och hade en gammalmodig spelstil. Vi hade tur som kom in i tennisen vid den tidpunkten, säger Mats Wilander till CNN.
STAN MIKITA, ishockey
Det började på en träning med Chicago Blackhawks i mitten av 1960-talet. Stan Makitas klubba gick sönder när han sköt, men eftersom bladet inte gick helt av utan bara böjdes fortsatte han att spela.
Med hjälp av hooken, insåg han, blev det betydligt lättare att lyfta pucken, som dessutom fick en skruvad bana.
Upptäckten fick Stan Mikita att ta fram blåslampan och värma bladet på en ny klubba, varpå han fäste det under en dörr för att formen skulle bevaras.
Sedan fortsatte han att spela med sina ”bananblad”, och forwardskollegan Bobby Hull gjorde snart samma sak.
De enda som protesterade var målvakterna. Glenn Hall, som vaktade målet för Chicago Blackhawks, kan berätta mer om det.
– Hall jagade mig och Hull på isen på grund av vad klubborna kunde göra med en puck, har Stan Mikita berättat för Chicago Tribune.
Utvecklingen tvingade NHL att inför säsongen 1967–1968 införa regler som begränsade hookens storlek.
Stan Mikita svarade för 541 mål, totalt 1 467 poäng, och ses som en av Blackhawks största spelare genom alla tider. Han spelade för klubben 1958–1980.
DICK FOSBURY, höjdhopp
Han hade blivit förlöjligad på grund av den teknik han experimenterat med i fem långa år, men under OS i Mexico City 1968 var det Dick Fosbury som skrattade högst.
Han vann guldet, hoppade 2,24 och slog det olympiska rekordet med hela sex centimeter. Åskådarna hade aldrig sett något liknande, för Fosbury avslutade ansatsen med att vända ryggen mot ribban och glida över.
Vad amerikanen kunde ana redan då var att Fosbury-floppen snart skulle dominera höjdhoppet. Fyra år senare, när OS avgjordes i München, användes stilen av 28 av totalt 40 höjdhoppare, och det var bara början.