Tunnelbanemötet hela New York drömmer om
Publicerad 2024-10-17
NEW YORK. De brukar beskrivas som världens brokigaste skara, men egentligen finns det bara två sorters människor i New York.
De som håller på Yankees och de som håller på Mets.
Nu ser det ut som att dessa bägge baseboll-giganter kan komma att förvandla World Series till en lokal Subway Series och i så fall blir det här en höst världens huvudstad aldrig glömmer.
Den är verkligen nära att slå in nu, den eviga drömmen i New York om en Major League Baseball-final med de lokala kolosserna i varsin dugout.
I American League-semin går Yankees upp mot Cleveland Guardians och i National League-diton stångas Mets mot Dodgers och vinner bägge två möts de i World Series. Som i så fall kommer kallas en Subway Series eftersom man kan åka tunnelbana mellan de bägge finalarenorna – Yankee Stadium i Bronx och Citi Field i Queens.
Den enda gång en sådan final avgjorts tidigare – 2000 – höll hela stan på att välta och likadant skulle det garanterat bli 24 år senare.
New York är nämligen, mer än något annat, en baseboll-stad. Amerikansk fotboll må vara större i de flesta andra delar av USA, basket må regera i Magic Johnsons och Kobe Bryants Los Angeles och motorsport må hålla hela södern i ett fast grepp, men i nationens största metropol har baseboll alltid varit nummer ett. Här är det homeruns och pitchers som kan kasta överrumplande curveballs som sätter hjärtan i brand och de två professionella klubbarna kan ses som två olika religiösa åskådningar. Huruvida man håller på Mets eller Yankees i New York är kanske inte lika avgörande som huruvida man är protestant eller katolik i Belfast, men ibland känns det nästan så.
The Evil Empire vs de snoriga nykomlingarna
Yankees – med smeknamn som Bronx Bombers, The Pinstripes och The Evil Empire – är de tunga traditionernas lag. Basebollens motsvarighet till hockeyns Montreal Canadiens, om man så vill. De har funnits sedan 1903, vunnit 27 titlar och anförts av stjärnor som inte bara gnistrat i sportvärlden utan även hör till den amerikanska populärkulturens Hall of fame; Babe Ruth, Lou Gehrig, Joe DiMaggio (ett tag gift med Marilyn Monroe och omsjungen i Simon & Garfunkels monumentala klassiker ”Mrs Robinson”), Mickey Mantle, Joe Pepitone, de aviga ordstävens mästare Yogi Berra, Reggie Jackson, Derek Jeter och ”A-Rod” Rodriguez. De är också djupt avskydda utanför New Yorks stadsgränser eftersom de alltid varit rikast och arrogantast och i största allmänhet uppfört sig som ett Real Madrid med keps på hjässan.
Mets, å sin sida, bildades först 1962 – när Yankees ursprungliga lokalkonkurrenter Brooklyn Dodgers och New York Giants hade flyttat till Los Angeles respektive San Francisco – och ses förstås fortfarande som snoriga nykomlingar och uppstickare av rivalen i Bronx.
Men även de har under sina drygt 60 år i stan skaffat sig en månghövdad supporterskara, inte minst tack vare en lätt bohemisk och rock ’n’ roll-kaxig image. Mets har ofta varit de coola. Artisterna. Divorna med fäbless för drama och så kallade scener – både på och utanför planen. Som när det lag som fick smeknamnet The Bad Boys efter osannolika vändningar och intriger värdiga Jackie Collins-romaner vann 1986 – med en hel uppsättning kokain-snortande baseball-versioner av George Best och Paul Gascoigne. En var fullständigt bisarre Lenny Dykstra, en annan ”Seinfeld”-bekante playboyen Keith Hernandez och ytterligare en den elegante slarvern Darryl Strawberry.
Annars är det skandal
Ett lika uppseendeväckande galleri karaktärer ingår inte i den samtida, blå-oranga spelartruppen, men förmågan att skrälla och skapa uppståndelse består. Ingen hade räknat med att de överhuvudtaget skulle ta sig till playoff den här säsongen, men efter en osannolik ”push” i slutet av grundserien hävde de sig över strecket – i den näst sista av sammanlagt 162 omgångar (ja, jag vet, det är helt absurt hur mycket de spelar…). Sedan har de, inte sällan med till synes magiska vändningar i sena inningar, sluggat sig genom slutspelsserie efter slutspelsserie och står nu på tröskeln till det gyllene oktober-november-racet.
Yankees har också överraskat – genom att för en gångs skull leva upp till de förväntningar som den som köper de allra största stjärnorna helt självklart får leva med. De bara SKA ta sig till World Series, annars är det skandal.
Själv har jag för grunda rötter i New York för att kunna påstå att jag verkligen håller på den ena eller andra av stans älsklingar. Min amerikanska surrogatmamma Elaine Kauffman försökte länge indoktrinera mig i Yankees-läran eftersom hon var god vän med legendariske ägaren George Steinbrenner (välbekant för den som kan sin ”Seinfeld” han med!) och ofta hade honom som gäst på sin mirakulösa krog – Elaine’s. Därför låtsades jag ett tag att även jag var Bronx Bombers-fan, för man opponerade sig inte frivilligt mot vare sig Elaine eller George. Men egentligen…nä, de är inte precis mitt andra IK Brage.
Det enda jag på allvar hoppas nu – den enda tanke kopplad till denna i sanning underbara sport som driver upp pulsen – är att drömmen om en Subway Series förverkligas.
Då väntar en höst för historieböckerna i basbollens högborg på jorden.
