Vilken supertisdag – det är Ladies Night!
I gammal form tar hon sig enkelt till semifinal
rio de janeiro. Friidrottens supertisdag är här.
Och svaret alla väntar på:
Hur snabb är Susanna Kallur i sin stora comeback på världsscenen?
Jag tror hon är tillräckligt snabb för att ta sig till en OS-final.
Tro är det enda jag kan göra i ett läge där allt handlar om hur mycket bättre Sanna blivit de senaste veckorna fram mot OS.
Hon kommer att få bekänna färg direkt i första försöksheatet, där hon bland andra möter Kristi Castlin, tidsmässig tvåa bland alla de anmälda häcktjejerna med sina 12,50 i år.
Är Sanna inte bättre än de 12,91 hon gjort som bäst i sommar är hon chanslös.
Men har hon närmat sig den Susanna Kallur hon var för åtta år sedan, tar hon sig lätt vidare till en semifinal.
För det verkar som många glömt den tjejen.
Den världsstjärna hon var innan stressfrakturen i smalbenet stoppade karriären lika brutalt som första häcken i OS-semifinalen i Peking 2008. Senaste gången hon tävlade i ett mästerskap.
Själv såg jag henne springa hem ett överlägset EM-guld i Göteborg 2006 och sedan tacklas av amerikanskan Michelle Perry på sista häcken i VM i Osaka 2007. En smäll som skickade henne från en given VM-medalj och kanske till och med ett guld till en fjärdeplats.
Och vintern 2008 flög jag ner till tyska Karlsruhe för att se Sanna springa 60 meter häck inomhus, då jag visste att hon var i superform.
Belöningen blev att jag fick se henne sätta nytt världsrekord med 7,68, ett rekord som fortfarande står sig åtta år senare.
Känns som att tiden stått stilla
Sanna som är en av bara två svenskar som har ett gällande världsrekord i friidrott att skryta med.
Kajsa Bergqvist är den andra med sina 2,08 inomhus från tyska Arnstadt 2006. För att förstå hur bra det är, är det bara att titta på startfältet i damernas höjd här i OS, där få eller ingen ens tar sig över två meter numera.
Susanna Kallur hade förmodligen tagit OS-guld i Peking om inte kroppen sagt ifrån och hon fallit på första häcken i semifinalen. Men hon kände sig i superform och det var därför hon chansade och åkte dit, trots att det förmodligen förvärrade hennes stressfraktur och gjorde resan tillbaka oändligt mycket längre.
Vad jag vill ha sagt med allt detta?
Jo, att Susanna Kallur inte är vem som helst, som fått halka med i OS-truppen av ren snällhet.
Hon var en absolut världsstjärna en gång i tiden och när jag träffar henne här i Rio känns det som att tiden stått stilla.
Jag inser naturligtvis att det inte är samma Susanna Kallur som står här i dag. Hon är åtta år äldre, hon har blivit mamma, hon har inte tävlingsvanan och hårdheten från förr.
Men hon har en potential och en teknik som fortfarande sitter och alla möjligheter att springa bra mycket fortare än de 12,91 hon gjort tidigare i sommar. Rent mentalt har hon aldrig varit starkare.
Det kan man inte säga om de andra som fick nobben av SOK.
Det blir Ladies Night
Susanna Kallur har en chans att ta sig till en OS-final. Jag tror den är ganska stor dessutom om nu hon och tränaren Torbjörn Eriksson lyckats pricka formen.
Det är det svaret jag väntar på i dag.
Det är det svaret massor av människor där hemma i Sverige också väntar på.
Jag både hoppas och tror att hon är tillräckligt snabb för att enkelt ta sig till semi och på en tid som kan räcka till en OS-final.
Även i de åtta år gamla skor hon har på fötterna.
Ja, vilken svenskdag det är i dag. Ladies Night. Bara damer.
I friidrotten är det tjejerna som dominerar sedan ett par år tillbaka.
Det är bland annat resultatet av Kajsa Bergqvists och Carolina Klüfts enorma framgångar, som lockade massor av unga tjejer till landets friidrottsskolor. Så många att alla inte fick plats.
Nu kommer hela pärlbandet med talanger på en och samma gång känns det som.
Angelica Bengtsson och Michaela Meijer är först ut i sitt stavkval, sedan Sanna Kallur på 100 häck och senare på kvällen Khaddi Sagnia i längdkvalet och Meraf Bahta i final på 1 500 meter.
Det känns nästan synd att alla tävlar samma dag.