Syns man inte i SVT med Skavlan vinner man inte
Leifby: …men en applåd till legendarshyllningarna
Och vinnaren är… DEN SOM SYNTS MEST I SVT!
En applåd!
Efter Idrottsgalan i fjol var jag förbannad.
Det började bli tröttsamt med de här Allanballan-figurerna som gigar i Globen för att stilla sina bekräftelsebehov, och i stället önskade jag mig en mer seriös inriktning. Något åt ”att hylla de som hyllas bör”-hållet. Att lyfta fram de hjältar som fyller den svenska idrottsrörelsen med så mycket godhet och viktig potens.
Efter 40 minuter av Idrottsgalan i går ville jag bli levande begravd i stendamm.
Hade jag haft en Palmerevolver hade jag inte lämnat in den till Dag Andersson på Palmegruppen, jag hade provskjutit den själv, hemma, i soffan, på studs.
André Pops och hans sidekick Kajsa Bergqvist stapplade fram inledningsvis och de hade ingen hjälp av publiken.
En Stig Malm, som somnat i sin Dagens Industri, med en Käck hängandes i mungipan, hade varit en bättre och mer hjälpsam kuliss.
Det var stendött.
Men det tog sig, och det tog sig riktigt, riktigt bra, och det höll på att utveckla sig till den bästa Idrottsgalan i mannaminne.
Det började med hyllningarna till Peter Forsberg, Mats Sundin och Nicklas Lidström.
Sympatiska superidrottare
Inslaget, med Stopptid-vibbar, hade gärna fått hålla på en halvtimme till, och i den stunden, där och då, borde man hämta lite fart och inspiration inför nästa gala.
Folket på plats i Globen reste sig upp, det började stormkoka i varenda hårsäck, och då, DÅ, klev Popsen in och bad alla att lugna ner sig.
Han släppte ned en fullastad container över ett nytänt tomtebloss.
En applåd!
Foppa kändes lite halvpackad men det var helt okej, och stunden var en av de bättre jag har upplevt under mina tre, fem, sju, nio år, som Idrottsgala-krönikör.
Jag kan inte komma på tre så sympatiskt sammansvurna superidrottare som förtjänar hyllningen mer.
Och Nicklas Lidström.
Han ÄR ju den perfekte svenske idrottsmannen.
Han hade allt, och han har allt kvar.
Pondus, stil, klass, han är schyst, en kamrat, en av de trevligaste idrottspersonligheterna Sverige har fått fram.
Om jag ringer honom i morgon och frågar om jag får låna hans bil så går det säkert bra, och då har jag bara pratat med honom lite flyktigt, 2006.
Efter hyllningen fanns det ingen anledning att lägga undan näsduken – det var bara att vrida ur den.
Först kom fotbollsdomaren Salem från Syrien, en historia porträtterad av Bernt Lagergren, tv-sportens hybrid av Jens Lind och Tom Alandh, och sedan följde Shahrzad Kiavash.
Blodförgiftningen tog hennes ben, enligt oddsen borde hon inte ens vara i liv, och hon borde definitivt inte hålla på med... triathlon.
Att hon delade ut pris i kategorin ”Årets prestation”, det är ju som att Folke Bernadotte skulle dela ut pris till ”Årets busschaufför”.
Hade varit tidernas skräll
Galan avslutades precis som vanligt med Jerringpriset – eller Roger Burman Award – och det gick till Sarah Sjöström.
Ytterst, ytterst välförtjänt, förstås.
Hade Johan Olsson kammat hem det också hade det varit den största skrällen sedan prisets instiftande 1979.
Olsson fick i stället nöja sig med att bli ”Årets manlige idrottare” vilket också betydde att medelmåttan Zlatan Ibrahimovic inte fick ett enda pris när Sveriges bästa idrottare skulle prisas.
Det är så klart besvärande, snudd på en skymf.
Zlatan valde att gå på en välgörenhetsgala i Paris i stället och det kan väl inte finns en enda person, som är någorlunda kry i knoppen, som inte har förståelse för det.
Men det är klart. Syns man inte i SVT, sitter man inte hos ”Skavlan”, steker man inte risgrynsplättar med Mat-Tina – då får man inget pris.
Skulle man dessutom göra sin insats efter 31 oktober, då ”nomineringsnötterna” har sin deadline, då är det tvärkört.
Har ni hört något så korkat?
Ja, ja.
Kanske låter det annorlunda 13 juni.
När Sverige möter Irland i Paris, i ett EM-slutspel som Zlatan tagit oss till.
Applåd på det?