Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Flinck: Jag fruktar ett fiasko

Men man vet ju aldrig var man har det här laget

NANTES. Semifinal? Nej.

Mellanrunda? Troligen.

Ut i gruppen? Jag fruktar faktiskt det.

Då sitter man här på ännu en landslagsträning i en träningshall i en europeisk stad inför ett mästerskap och ska värdera Sveriges chanser i den stundande turneringen.

Och som vanligt när det kommer till handbollslandslaget, i synnerhet damerna, så vet man inte riktigt vad man ska tro och tippa.

Det har varit en berg- och dalbana att följa det här landslaget i mästerskapen de senaste decennierna. Jag skriver här intill mer om det där mönstret med mellanturnering–fiasko–succé–misslyckande som en upprepad mästerskapscykel i tio år nu.

Fortsätter den snurra nu så blir det ett misslyckat svenskt EM.

Jag hoppas verkligen inte det och ska inte måla fan på väggen, men jag är faktiskt rädd för att det kan gå åt helvete det här.

Med det menar jag att Sverige inte tar sig vidare från gruppspelet – ett år efter att man spelade om ett brons i VM.

Så tuff är konkurrensen.

Så oberäkneligt är det här laget.

Så många frågetecken finns det.

Kan vara hemma på onsdag

Jag helgarderade mig inför VM senast och menade att det kunde sluta hur som helst, utom i den förnedrande tröstturneringen President’s Cup. Sverige kunde ryka i åttondelen eller gå hela vägen till spelet om medaljerna. Det blev det senare sedan man tack vare skrällen mot Norge fått en, i sammanhanget, behaglig väg fram till semifinalen via Slovenien och Danmark.

Den här gången finns det ingen behaglig väg fram till en semi hur man än räknar.

Men låt oss ta en sak i taget och titta på det inledande gruppspelet först. Där har Sverige den här gången sluppit de stora kanonerna men man har heller ingen slagpåse i gruppen. Det kommer att, på förhand, bli tre jämna fajter mot Danmark, Serbien och Polen. Sverige kan gå vinnande ur alla tre och ta med sig maximala fyra poäng till mellanrundan men man kan också sluta sist i gruppen, utan att det är en superskräll men ändå ett fiasko sett till VM i fjol, och vara hemma på onsdag.

Danmark är på gång och bättre än för ett år sedan när Sverige slog dem i VM-kvartsfinalen.

Serbien, som har kapaciteten individuellt och bara väntar på att få ihop det som lag igen, förlorade Sverige klart mot borta i EM-kvalet i våras och vann sedan bara med ett mål i returen på hemmaplan.

Polen, som imponerade i Golden League i höstas, förlorade man mot i VM-premiären för ett år sedan.

Sverige inte bättre än i VM

Men Sverige kan också gå vidare med full pott och det lär nog vara tvunget för att drömmen om en semifinal ska leva.

För i mellanrundan ställs man mot två av de lag man haft absolut svårast för under 2000-talet och som är klara medaljkandidater här, Frankrike och Ryssland, plus troligen Montenegro, som man fått däng av två gånger om den senaste veckan.

Därför finns det ingen behaglig väg fram till en semifinal. Det finns knappt ens en framkomlig väg, för lottningen i mellanrundan är en av de tuffaste Sverige haft i ett EM. Luften brukar visserligen gå ur Montenegro en bit in i turneringen men Frankrike på hemmaplan och Ryssland, som slog Frankrike i premiären i går, har jag svårt att se Sverige rå på.

För medan Danmark av allt att döma är bättre än för ett år sedan tror jag inte att Sverige är det – tyvärr.

Inför VM var förberedelserna perfekta så när som på en mindre skada på Loui Sand sista dagarna och Henrik Signell hade Sveriges 16 bästa spelare att tillgå förutom gravida Linn Blohm.

Inför EM har förberedelserna knappast varit perfekta. Sveriges viktigaste spelare, Isabelle Gulldén, har gått en kamp mot klockan med sin fot och kommer till premiären i kväll med sammanlagt 20 minuters anfallsspel på 1,5 månad bakom sig. Johanna Bundsen, Sveriges kanske näst viktigaste spelare, har bara stått en halvlek på en knapp månad på grund av en hjärnskakning. Och Nathalie Hagman verkar ur form.

I truppen saknas dessutom Johanna Westberg, landets formstarkaste spelare i höst och kanske danska ligans bästa spelare, av privata skäl.

Tror på Lagerquist

En huvudanledning till att Sverige gick hela vägen till finalhelgen i VM var att spelarna ”turades” om att kliva fram som matchvinnare. Det var Roberts i en match, Westberg i en annan, Blomstrand i en tredje och så vidare. Bakom dem spelade Gulldén hela tiden på sin generellt höga nivå.

Det kommer att krävas samma sak den här gången men det känns svårare nu.

Danskorna kommer inte att låta Blomstrand blomstra som i VM-kvarten, Roberts kommer inte från en jokerroll längre, Westberg är inte ens här och Gulldén kan (väl?) omöjligen komma upp på samma nivå som i VM.

Så nu är fan målad på väggen och förväntningarna sänkta så gott det går.

Det är upp till landslaget att visa att jag har fel.

Och då vet vi att allt är möjligt med det här laget – på gott och ont.

Anna Lagerquist tror jag kan göra ett riktigt starkt EM, plötsligt kan det vända för Nathalie Hagman, Jenny Alm kanske slutar fundera så mycket och får ut hela sin potential, målvakterna spikar igen varsin gång när det verkligen krävs och Mikaela Mässing kommer in och smäller dit några viktiga mål i ett kritiskt skede.

Då kan det gå. Då kan det bli riktigt kul.