Byggjobbare och OS-guld – här är mina 5 bästa Suddenminnen
En efter en dansar de ut från den stora arenan.
Jag såg Jörgen Jönsson på premiären i Karlstad – första kvällen utan att han fick vara med och spela och han gick lite konstigt i grå kostym och såg lite bortkommen ut, lite förvirrad, lite dämpad. Och när han fick frågan sa han att det kändes... konstigt.
Alla måste ändå sluta någon gång och jag tror sanningen är den att man aldrig vet hur det blir.
En omvänd adrenalinchock – det kan nog vara en hemsk upplevelse. Eller alldeles underbart om man är en trygg människa.
Vad minns jag bäst av Mats Sundin?
Jag har fem extra tydliga minnen:
1. På besök i Toronto för några år sen togs jag och Wennerholm med ner i Maple Leafs nybyggda katakomber och allra heligaste. Vi visades runt, vi gick ut på stan och det var verkligen en mycket fascinerande upplevelse att se och känna på hur mycket hockeystaden Toronto hade tagit till sig Mats som lagkapten och bärare av det lag som ägarna misshandlade år efter år.
Att höra ett gäng byggjobbare högt uppe på ett hus skrika ”Hey Maaatts” och vinka kändes mäktigt. Nästan lite heligt. Som om Mats var mer hockey än kanadensarna själva. Stort.
Det var ändå en enkel kille från min hemstad det handlade om...
2. 1996. World Cup. Sverige–Finland 5–2.
Min favorit är när Peter Forsberg efter sitt mål först jublar. Man förstår att han varit så osannolikt sugen på att göra mål igen. Sundin hade fått hela äran för segern i Prag. Sånt svider i en äkta stjärna. Man förstår att han är mycket lycklig, han kramas om av lagkamraterna men riktigt nöjd är han inte förrän han är ända borta i båset och till slut får en klapp, en omfamning och ett ord av Sundin.
Då kan han sätta sig. Då är han godkänd. Bakom står coachen och pappan Kent och nickar förnöjd. Men det är Sundin som ger de förlösande orden. Pappa betyder väldigt lite just då.
Det var en mycket rörande syn.
Det fanns en förhistoria hur Foppa varit missnöjd tidigare i serien efter att han lagt en del fina passningar till Mats Sundin som missat och vid ett tillfälle i premiärmatchen så slog Foppa ut händerna längs sidorna ungefär så där tydligt markerande som Zlatan skämt bort oss tv-tittare med och delvis också skämt ut sig själv en smula med.
Sundin blev inte glad, sas det.
Desto gladare blev alla när samspelet äntligen fungerade.
Det fortsatte senare i matchen med 5–2.
Sundin igen. Återigen denna retfulla sakta glidande puck. Som för att peta ner finländarna ändå längre ner under isen. Sakta, sakta, igen. Den glider in i mål.
Sundin åker till båset och klappas om av Peter Forsberg. Även för Sundin är coacherna oviktiga just då. Han får en klapp, han klappar lite själv på Peter och så säger de något.
Det var en stor, måhända bortglömd. svensk sportkväll.
3. Helsingfors. Upphämtningen. Från underläge 1–5 till seger 6–5 mot Finland i VM 2003.
4. OS 2006
Självklart. Självklart är det det här man ska minnas. Lika väl som jag kunde dregla 1996 över det där laget som var så fantastiskt, bästa laget helt klart.
Lite skadeskjuten Foppa, lite trögstartad Sundin, Lidström som fortfarande kändes ung och ju mer han fick spela desto bättre blev han.
Att höra Mats Sundin majestätiskt förklara sin lycka efteråt, att höra Kenny Jönsson stå som en härförare i mixed zone efter matchen och visa hur en ledare ser ut och agerar, att se Foppas lycka och jämföra den med hans olycka i Nagano ett annat OS, i en annan tid, en annan plats.
Att höra sen om hur Mats Sundin själv chartrade ett plan för att få åka hem och bli hyllad av svenska folket visade också vad hockey handlar om – inte tv-sändningar, studiosamtal, cocktailpartyn, media, plus, expertanalyser. Inte det. Utan det handlar om en enkel kille från Sollentuna som spelar hockey för att vinna och äntligen få bli hyllad av de människor som gjort hans karriär möjlig.
5. Salt Lake City.
Det kan bara hända i Lars-Åke Lagrells förbund att en klubb medvetet bryter mot lagar och bestämmelser och ändå inte får något straff.
Veckans What’s a sweetheart like you doing in a dump like this:
Torsdag kväll i Kändisdjungeln, TV4.
Kennet Andersson till bonden Karl-Petter:
– Har du fått känslor för en gris nångång?
I Lagrells värld silar man mygg och sväljer hela kamelhjordar.
Veckans bisarraste var väl ändå Zlatan som väste till några svenska journalister att för att få prata med honom måste de lära sig italienska.
Den här veckan har fotbollförbundet slagit fast att det är ok att fuska medvetet om man är målvakt och om man är gaisare eller kan dölja fusket i fem dar.
Bara i Lagrells förbund kids. Bara i Lagrells...