Goren var fantastisk – HV71 kommer få problem
SKELLEFTEÅ. Det första vi kan konstatera är:
Skellefteå vann fullständigt rättvist över HV 71.
Det andra är att Lee Goren rimligtvis måste vara elitseriens största bläckfisk sen Skellefteås och New Yorks legend Jan Erixson.
Det tredje är att den här säsongen borde ha lärt somliga att aldrig tippa svenska hockeymatcher...
Det var en på ytan ganska typisk slutspelsmatch där ett spelskickligare lag försökte spela elegant för att inte spilla allt för mycket energi medan debutanterna var steget efter, livrädda för gå bort sig.
Exakt så var det - tills Per anton Lundström just därför gick bort sig så totalt i mittzonen att Per Ledin och Jan Hrdina var helt ensamma med Andreas Hadelöv i Skellefteåmålet och även om de skulle missa en oändlig massa chanser den här kvällen kunde de i alla fall inte missa den.
1–0 efter 7.05 och jag tänkte att det där nog hade gått lite för lätt.
HV 71 blev efter det ett bekvämt lag.
De nöjde sig med att täppa till Skellefteås uppspelsvägar i mittzonen och tyckte väl antagligen att det räckte. Andra perioden var Skellefteås och plötsligt undrade man om det var seriens överlägset bästa lag man såg mot slutspelsrookisarna. Davidsson och de andra såg ut som tafatta nybörjare. Per Gustafsson såg ut som om han ville fråga om lov för att få tackla.
Va, kan de göra mål?
Lee Goren drog den självklara slutsatsen av HV:s spelsätt och tryckte undan Gustafsson vid ett tillfälle och sen sträckte han fram sin långa Jan Erixon-klubba och stötte helt enkelt bara pucken i mål och Stefan Liv såg ut som han inte trodde sina ögon. Va, har vi motståndare? Kan de vinna närkamper? Kan de göra mål?
Per Ledin och Andreas Jämtin var två andra HV-spelare som stod och tittade på. Det kändes lite märkligt. Snällast på plan så långt: Jämtin som mest åkte omkring och letade efter den där Thomas Larsson – junior-VM-spelaren som sagt i en intervju att Jämtin är en mes. Det såg ut som de diskuterade det där uttalandet hela tiden på isen. Antagligen gjorde de det. I alla fall Jämtin. Spela ishockey hann han i alla fall inte med.
Man förstår Gorens frustration
Goren var fantastisk.
Hans förmåga att vinna närkamper vid sargen var fullständigt enastående. Han sög med sig pucken och man förstår hans frustration över att han aldrig fick någon riktig chans i NHL utan mest fick agera energispelare i fjärdelinen. Just nu bär han Skellefteås offensiv och HV kommer att få stora problem med att stoppa honom resten av den här serien.
Jag vet inte om ni minns Jan Erixon – New York Rangers stora hjälte mellan 1983 till 1993. Han var berömd för att aldrig förlora pucken i en sargstrid. Man talar lyriskt här i Västerbotten om att om en man var på honom var det lugnt, två var också okej, men om tre man var ute efter honom i ett sarghörn kunde han kanske behöva en smula assist.
Sån är faktisk Lee Goren. Nästan.
Med en klubba lång som Sergei Fokins dessutom.
HV var lite tafatta. Dessutom lät de de tuffa killarna avgöra negativt.
Plötsligt började Skellefteå tänka
När Hrdina och Ledin bränt helt öppna mål i slutperioden krönte Ledin det med att bli utvisade så att Skellefteå fick spela fem mot tre i 58 sekunder. De klarade boxplayet inför ett skräckslaget Skellefteå som plötsligt började tänka – eftersom de förmodligen insett att de hade chansen att vinna.
Just då gjorde Lance Ward sin stora dumhet och i mittzonen satte han in en armbågstackling mot halsen på en motståndare.
Per-Erik Johnson gjorde just då sin andra smarta coachinsats – det första var att han styrde om uppspelen mer mot mitten av banan – när han tog en time out och lugnade ner det stressade powerplayspelet och fick HV att tänka.
Och visst; HV gick bort sig i mittzonen. Koskenkorva fick pucken och var iskall när han passade bakåt i banan till Kent McDonell som pricksköt bredvid Stefan Liv.
Tips, ja. Dårskapens tips. Jag tippade 4–0 till HV 71 – hela vägen till guldet. Sällan har ett tips fallit så snabbt. Jag borde lärt mig av en säsong när inga tips gått hem. Men det hade jag inte...