Petter Hansson – ett svenskt urberg fyllt av kraft & skönhet
SALZBURG. I skuggan av en artist och ändå så självlysande skön.
Grovjobbaren, kämpen.
Petter Hansson.
En vackrare blågul symbol får man leta efter.
Sen natt i Salzburg. En stor gul halvmåne över Wals-Siezenheim-stadion. En stor blågul lycka över allt och alla. En stor blågul spelare i den mixade media-zonen. Petter Hansson står med det blonda håret ännu vått och kinderna ännu flammande röda och berättar om matchen, målet, segern.
”Man fick väl bara sparka på och kämpa in den”.
Lyssna på den meningen. Så ordknapp, lågmäld och oerhört svensk. Och samtidigt så stark, som självaste urberget. Tar man sig inte fram med finter så kämpar man sig fram; okuvligt, obönhörligt.
Petter står där och pratar och i bakgrunden hastar Zlatan Ibrahimovic förbi, med keps på de mörka lockarna. Alla drar i honom, sliter i honom och tillsammans utgör de två, Petter och Zlatan, en så innerligt vacker bild av Sveriges landslag år 2008.
Arbetarna bär upp stjärnorna
En kontrasternas bild där de olika halvorna inte står i något motsatsförhållande utan gör varandra hela. Artisten och grovjobbaren. Stjärnan och lagspelaren. Spelare med vitt skilda bakgrunder, sätt och temperament, men båda på sitt sätt lika viktiga för Sverige.
Varje gång jag ser Petter Hansson tänker jag att han skulle kunna kliva rakt in i en Selma Lagerlöf-roman, som en trygg, pålitlig, urstark, bottenlöst trogen hårdjobbare. En finare komplimang kan jag nog inte ge någon. För hur mycket stjärnorna än må lysa upp vår värld så är det arbetarna som bär upp den.
Petter Hansson förkroppsligar på många sätt det svenska lag som i går slet så hårt, spelade så smart, hade ett sådant tålamod med de defensiva grekerna och som visade så stort hjärta. Ljungberg påminde oss alla om varför han i många år var en stjärna i Arsenal. Henrik Larsson växte från trevande till glimrande. Isaksson visade takter från fornstora dagar och alla, precis alla, stod efteråt lika trötta som lyckliga och pratade om att en bättre start kunde Sverige inte ha fått på EM.
Målet gav arbetsro
Jag skrev i går om Zlatan, om att det är han som måste leda Sverige till seger, om att det var tid för honom att kliva fram, fullfölja sitt öde och bli störst. Om Zlatan läste mig vet jag inte, men i alla fall gjorde han precis det jag bett om.
Han gjorde mål och han ledde oss till seger. Det var rörande att se hur lycklig han blev när det sagolika, sanslösa målet kom. Jag erkänner utan skam att jag jublade på pressläktaren, med bultande hjärta och tusen fladdrande fjärilar i magen.
Zlatan var så innerligt värd det målet och det kommer att betyda så mycket för Sverige att han fick den här starten på sitt EM.
Petters mål var lika väsenskilt som de två är olika som personer och spelartyper. Det var inget mål som kommer att vevas om och om igen. Ändå var det på sitt sätt lika vackert och viktigt.
Det var ett kämpamål, ett mål där Petter bara ta mej fan och jävlar anamma skulle ha in bollen. Ett mål som definitivt knäckte grekerna och lyfte svenskarna, som gav en känsla av flyt och arbetsro.
Den grekiska klacken tystnade och den svenska sjöng ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden” så att det rungade mellan bergen kring Salzburg. Under dagen hade jag gått runt i den sköna staden som ser ut som något från en Bröderna Grimm-saga och pratat med de svenska fansen, hört deras funderingar kring laget, tagit del av deras farhågor och förhoppningar. Svenska folket på plats, alla med en önskan om att vårt landslag några sommarveckor ska ge oss minnen för livet, skimrande ljus att lysa upp vardagen med. Kvällen i går blir ett sådant ljus för killarna från Växjö, trion från Hallstahammar, gänget från Herrljunga och alla de andra.
Alla olika, men alla enade i samma dröm och längtan. Precis som Zlatan Ibrahimovic och Petter Hansson.