Nöj er inte med tatueringar och nakenbad
PEKING. Sträck på er tjejer, tatuera er, bada nakna, gör vad ni vill.
Det är ni värda.
OS-kvartsfinalen är historisk.
Men försök att inte vara nöjda.
Bara så kan ni ta den lilla, lilla chansen att slå Norge.
Handboll är inte som fotboll.
En truism kan tyckas, levererad till mig av Sportbladets handbollsexpert Johan Flinck inför den avgörande gruppspelsmatchen i går. Men även om detta faktum är en självklarhet så är det ändå en tänkvärd sådan.
Jag tänkte på det när jag följde den täta, svängiga matchen mot Brasilien, utan en enda död sekund. Däri ligger mycket av handbollens storhet och lockelse, det händelserika, fartfyllda, böljande spelet. Handboll är inte som fotboll – som tur är.
Handboll är inte som fotboll – synd nog. För det expert Flinck ville ha sagt var nämligen följande: I handboll är det svårt att slå ur underläge. Det är tuffare för ett sämre lag att skrälla, det går inte att på samma sätt som i fotboll gnetspela och vinna på en inpetad boll på en kontring. I handboll vinner oftast det bästa laget. Vilket innebär att Sverige ska passa på att suga ordentligt på kvartsfinal-karamellen nu, för Norge slår man inte.
”Vi känner till deras lag och spel väldigt väl”, sa förbundskapten Ulf Schefvert efter att Norge slagit Rumänien och vunnit sin grupp.
Men han sa också, rakt upp och ner:
”Två gånger av tio kan vi ge dem en match”.
Måste hålla samma höga nivå
Två gånger av tio om Sverige maxpresterar, för att inte säga överpresterar. Medan Norge måste spela sämre än sitt sämsta jag. Då, bara då, kan vi vinna. Att norska storstjärnan Katja Nyberg skadade knät på uppvärmningen och missar kvarten är ett stort avbräck för Norge, men inte värre än att man klarar Sverige ändå.
Ska svenskorna ha minsta chans att besegra sina överlägsna nordiska konkurrenter krävs det att man klarar att matchen igenom hålla samma höga nivå som i de bästa stunderna mot Ryssland, Tyskland och Brasilien. Det krävs totalt fokus och nerver under kontroll.
Ahlm var ovärderlig
Mot ett lag som Norges går det inte att inleda lika svagt som mot Brasilien. Svenskorna hade stigit upp fem på morgonen och såg ut att mentalt fortfarande vara kvar i bingen. Boll efter boll slarvades bort i anfallen. Så, efter hand, vaknade Sverige till och fick greppet om såväl bollen som matchen.
Johanna Ahlm var ovärderlig i första halvlek med sina skott, sina välplacerade straffar och framför allt med sitt mod och sin framåtanda. I andra var hon mer ojämn, missade mer. I stället klev då Matilda Boson, Linnea Torstenson och Jessica Enström fram och gjorde viktiga, viktiga mål. Bakåt njöt jag av att se Sara Holmgrens tuffhet. I mål gjorde Madeleine Grundström sin bästa match hittills under OS. Hennes straffräddning med knappa tre minuter kvar var en matchavgörande faktor. Den, liksom Teresa Utkovics mål tätt därpå, det som innebar 25–22 och som fick de svenska fansen på läktaren att brista ut i ”segern är vår”.
Efteråt stod de svenska spelarna och bara ropade rakt ut av glädje.
”Det är helt fantastiskt, strålade Linnea Torstenson och ingen kan säga emot henne.
Jag följde 2001 under VM i Italien ”det leende landslaget”. Ett lag som vann folkets hjärtan och lovade mycket, men som ändå bara slutade åtta. I EM på hemmaplan 2006 blev det en hedersam sjätteplats. Att Sverige i sitt första OS tar sig till kvarts-final är därför ett stycke handbollshistoria. Det är en stor glädje i nuet och det är en stor, stark grund att bygga vidare på för framtiden.
Men jag hoppas att det ändå inte är nog, att spelarna inte är nöjda med att få bada nakna och tatuera sig och allt de tänkt fira kvartsfinalsplatsen med.
Mot Norge måste vi komma utsvultet hungriga på framgång och allt annat än nöjda. Det är vad som krävs för att överhuvudtaget kunna ha chansen. Hungriga spelare, spelare som tror att de kan göra det omöjliga möjligt. För även om det är sant att handboll inte är som fotboll så är det ändå också sant att i sport, där kan allt hända.