Marcus Leifby: Jag mår lite illa, redan nu
Tyckte jag såg några spela lite boll i den obskyra TV4-kanalen TV12 igår kväll men jag måste ha sett fel.
Fotboll kan man ju inte se gratis nuförtiden.
Det är inte utan att man undrar vad det här kalaset kommer att kosta i morgon.
Och vilka som faktiskt är beredda att betala.
Och med ”i morgon” menar jag inte just i morgon, torsdagen den 15 oktober, utan mer ”i framtiden”.
Eller i och för sig.
Jag hade inte blivit särskilt förvånad om MTG och Viasat hade vridit på och höjt priserna för sina kanalpaket och Play-tjänster redan under natten.
För när det igår blev klart att de köpt loss den spanska, italienska och franska ligafotbollen och därmed, tillsammans med Champions League och Premier League, kan erbjuda ett fotbolls-potpurri utan dess like, stod det också klart att de går på Mike Tyson-knock.
MTG och Viasat har skaffat sig ett herravälde över den internationella toppfotbollen.
De har återskapat ett klassiskt tv-monopol, ett uttryck som legat i träda sedan Bo Hansson ledde Sportspegeln i turkos pullover på 80-talet (amen).
Och det är alldeles uppenbart att de inte hostat upp en miljard eller två för att vara hyggliga, det här kommer att kosta och det är du och jag och eventuellt någon svåger som kommer att få betala för kalaset.
En miljard back
Fine, det är så det världen ser ut nuförtiden.
Kapitalistisk marknadsekonomi.
Därmed inte sagt att man behöver vara en del utav det, på det sättet.
Utan betalande kunder kommer det aldrig att fungera, om ni inte tror mig är det bara att slå C More’s vd Manfred Aronsson en signal, han kan nog bekräfta.
Hans kanalpaket har gått en miljard svenska kronor back på ett par år.
Och vore det, på sätt och vis, inte lite sunt på om det slutade fungera?
I dag betalar jag – varje månad – 200 spänn i radio och tv-licens, 299 kronor för Viaplay, ytterligare ett par hundralappar för att få bredband, några vettiga serier och något slags grund-tv-utbud.
Skulle jag köpa till C More, vilket borde falla sig naturligt eftersom jag då kan se mitt älskade Tingsryds AIF slå några icingpuckar över en knackig stream då och då, så landar jag på över tusenlappen.
Vet inte om jag har lust
Jag har råd, andra har inte det.
Och även om jag nu råkar vara så pass priviligerad att jag har råd så vet jag inte längre om jag har lust.
Särskilt inte när jag vet att min lediga tid och mina surt förvärvade pengar går till flottiga agenter på både tv- och fotbollssidan, överbetalda slemproppar till fotbollsdivor i korrupta klubbar som styrs av fifflare och annat pack.
Det är ju så den omodernt moderna fotbollen ser ut i dag, på många håll.
I stället för att lägga tid och mycket pengar på internationell toppfotboll funderar jag på att lägga tid och mindre pengar på nationell raggarfotboll.
Antingen går jag ner och kikar på det lokala fotbollslaget, hänger på räcket, snackar lite skit med någon som hänger bredvid, och ger mig själv möjligheten att ge en kapande mittback eller en sulfintande-anfallsprimadonna en riktig jävla åthutning efter slutsignal.
Hur många är beredda att betala?
Det är på riktigt, och det är ju det som är livet, och det där andra känns bara mer och mer på låtsas.
Eller så streamar jag det hemvävda, det jag kan ta på och de jag faktiskt kan komma nära och relatera till, och det är kanske där som C More har sin chans, trots allt.
De erbjuder ligorna och lagen som, rent geografiskt och i många fall också till hjärtat, ligger oss närmast.
Lite sparka spring på Vångavallen är inte så dumt ändå, men det kan inte kosta flera hundra kronor i månaden.
Och det är, misstänker jag, en dålig affärsmodell att låta betal-tv-konkurrentens abonnenter få tillgång till precis de matcherna (fotbollsallsvenskan har gått att se på Viaplay).
Så nu när vi återigen går in i en tid av tv-monopol är det kanske relevant att även ställa någon fråga.
Hur många är beredda att betala? Hur mycket? Hur länge? Och för vad?
Det ska bli intressant att se, jag mår nämligen lite illa, redan nu.