Niva: 0-1? Nä. Cancern-Gutiérrez 0-100
Och exakt vad tusan var egentligen det där?
Ett farsartat turmål i den 89:e minuten? Ett Manchester United som återigen halkade fram en seger lite halvt av misstag?
Jo, precis vad som behövdes – det var vad det var.
På 1990-talet hade Manchester United ett inofficiellt motto som de påminde varandra om så fort det kärvade i spel eller tabell.
Find a way. Hitta en väg, ett sätt.
Satt inte passningarna som de skulle? Studsade bollarna stolpe-ut? Spelade motståndarna tufft i överkant? Blåste inte domaren?
Helt betydelselöst. Find a way. Gör det som måste göras, oavsett om det nu handlade om att öka tempot, lyfta upp mittbackarna på topp eller bara ge bollen till Eric Cantona i närheten av straffområdet.
De spelar inte om ligatitlarna längre, men med knappt 20 minuter kvar uppe i Newcastle stod nu ändå Manchester United inför ett läge där det enda som betydde något var att hitta en väg.
Ett kryss dög
Southampton hade redan vunnit. Arsenal, Liverpool och Tottenham hade alla spelat till sig flermålsledningar. Ett kryss dög inte mycket till.
De inledande tre fjärdedelarna av matchen spelade inte längre någon roll. Det kunde kvitta vem som hade spottat på vem, vilka offsider som hade vinkats korrekt eller vilka målvaktsparader som egentligen varit svettigast.
Allt som återstod nu var kampen och krampen, striden och tiden.
15 minuter, 10 minuter.
Ut med nickarbjörnen Fellaini, in med finsnickraren Mata. En högröd Louis van Gaal skulle inte använda sig av långlyftningsmetodiken den här gången.
Falcao? Não.
5 minuter.
En gång i tiden bestod i stort sett hela Manchester Uniteds lag av ryggradsspelare, kraftkarlar som det gick att luta sig mot när det blåste kuling uppe vid den nordöstra kusten. Numera framstår det ibland som att det bara finns ett par, tre sådana kvar.
En av dem har visat sig vara en spenslig spanjor som gör poängräddande parader i snart sagt varenda match. En annan är alltjämt en kompakt boxarbulldog från Croxteth.
Läget är skarpt
Wayne Rooney är kanske inte precis samma spelare som han var för tio år sedan – men när motvinden piskar honom i pannan är han i alla fall exakt samma karaktär.
Förlorar han bollen stannar han inte för det. Tappar han nästa situation också pressar han likafullt vidare. Håller läget på att försvinna fortsätter han forcera ändå.
Egentligen hade den lilla möjligheten gått förlorad fyra gånger om när Rooney tvingade Tim Krul till den mest ödesdigra blundern i hela den kostsamma misstagskavalkaden.
Panikpassning blint rakt ut, tomt mål för Ashley Young. 89 minuter på klockan, 1-0 till Manchester United. Riktigt hur det gick till är svårt att analysera – men de röda hade i alla fall hittat ett sätt.
Tvåpoängsavståndet ner till Champions League-strecket hade förblivit intakt.
Nu väntar Arsenal, Tottenham, Liverpool, Manchester City, Chelsea och Everton i sex av de sju närmaste matcherna. Det är den sortens matchsvit som kan pulverisera både ett tvåpoängsförsprång och en hel säsong, men det är ett spelprogram som helt enkelt måste manövreras.
Läget är skarpt, marginalerna små och fjärdeplatsen ett absolut minimum.
Det är bara att hitta en väg.
•••
Det finns olika typer av förluster, olika sorters segrar.
Jonás Gutiérrez svalde några gånger innan han sprang ut i elljuset, mötte 50 000 människors ovationer och fäste kaptensbindeln på armen. Något viktigare och starkare ser vi inte på en Premier League-plan den här säsongen.
Newcastle United 0-Manchester United 1?
Nä.
Cancern 0-Jonás Gutiérrez 100.