Plötsligt är all press på storfavoriterna
VÄXJÖ. Växjö kvitterar till 2-2 i matcher mot Skellefteå.
Och nu är det krig.
Växjös tränare Sam Hallam pekade ut Skellefteås Mattias Ritola för att avsiktligt ha kastat sig över och skadat målvakten Cristopher Nihlstorp.
Skellefteå svarade med att nominera Nihlstorp till en Oscar.
Och jag kan inte låta bli att njuta av att den här matchserien äntligen tänt till.
Jag såg inte vad som hände i gröten där framför mål i slutsekunderna och reprisen gav inte heller några klara besked.
Men jag har svårt att tänka mig att Mattias Ritola avsiktligt var ute efter att skada Nihlstorp.
Sam Hallam var ändå fast i sin uppfattning och menade att Skellefteå varit ute efter Cristopher Nihlstorp vid fler tillfällen än det här.
Det var en ren krigsförklaring och jag hörde Skellefteås sportchef Lasse Johansson sucka borta i spelargången:
– Åh, vilket svammel.
Och att det var ett medvetet påhopp tror jag inte ett smack på.
Men Sam Hallam såg det uppenbarligen på ett annat sätt, även om jag tror mer på att han såg chansen att sätta ännu större press på Skellefteå.
Ett klart budskap.
Nu är det krig.
Nu är det bäst av tre.
Nu är alla medel tillåtna.
Det är väldigt ovanligt att en tränare pekar ut en av motståndarnas spelare vid namn och Mattias Ritola själv var helt oförstående till anklagelserna. Han ville bara få in pucken i röran framför mål.
Och Skellefteå anser att Nihlstorp redan visat upp stora skådespelarkonster i det här semifinalspelet, som när han fick en puck på masken i förra matchen och stöp som en fura, men var på benen igen några sekunder senare.
Det är ett psykologiskt spel som pågår vid sidan av isen och jag gillar att det tänt till på allvar mellan de här båda lagen som kan se ut som svärmorsdrömmar emellanåt.
På isen känns det som om Växjö skaffat sig ett psykologiskt övertag och att Skellefteå plötsligt har allt att förlora.
Och allt på grund av att Richard Gynge bröt måltorkan i den här semifinalen.
Här hade Skellefteå full kontroll på matchen, ledning med 1-0 och ett konstant tryck när nästan halva matchen var spelad.
Men så stack Växjö upp i ett ströanfall, Robert Rosén hittade Richard Gynge med en puck vid bortre stolpen.
Och det var kvitterat till 1-1 efter 9.53 av andra perioden på smålänningarnas tredje skott på mål i matchen.
Då återuppstod Växjö från de döda.
Gick från att se ut som ett gäng lammungar till en flock rytande lejon.
Matchbilden svängde snabbare än jag sett den svänga någon gång tidigare i det här slutspelet.
Och Växjös superkedja har vaknat igen.
Kedjan med Rosén, Gynge och Kiiskinen som sköt Växjö till den här semifinalen med sina totalt 16 poäng (8+8) i kvartsfinalen mot Linköping, men som inte hade gjort en enda på de tre första matcherna mot Skellefteå.
Nu undrar jag om de ska de skjuta sitt lag hela vägen till en ny SM-final.
Det känns helt öppet nu i en matchserie där Skellefteå egentligen bara gjort en riktigt bra match i 60 minuter. Det var i senaste hemmamatchen som de vann med 2-0.
Men jag har varit inne på det förr.
Skellefteås offensiv är inte det sprakande målfyrverkeri vi vant oss vid från grundserien.
Räknar vi in sista kvartsfinalen mot HV71 (1-0) har Skellefteå gjort åtta mål på sina fem senaste slutspelsmatcher.
Det är inte offensiven som gett dem de segrar de tagit, utan en urstark defensiv och en storspelande Markus Svensson i mål.
Skellefteå har bara släppt in totalt fem mål på sina fem senaste och har hållit nollan i tre av dem.
Men så länge de inte gör fler mål framåt räcker det med två bakåt för att de ska förlora hockeymatcher.
Skulle Cristopher Nihlstorp vara allvarligt skadad, så är det naturligtvis ett avbräck för Växjö. Men kom ihåg att reservkeepern Stefan Steen kom in och ersatte honom i tre matcher i fjolårets SM-final utan att göra bort sig.
Jag får fortfarande leksandsvibbar av årets Växjö. I ständig knipa och nere i brygga hela säsongen. Ändå reser de sig varje gång.
Det är inget mirakel om de skulle ta sitt andra raka SM-guld, men det vore en skräll ingen räknat med.