Wennerholm: Publiken får en ren VM-final
Bauhaus-galan i Stockholm blir det sista stora testet för de VM-klara svenskarna inför VM i Eugene.
Mondo Duplantis kommer garanterat bjuda på en supershow - oavsett väder.
Men hetast är ändå diskus.
Det är en ren VM-final publiken kommer att få se på Stockholms stadion.
Jag är glad för diskuskastarnas skull, att Daniel Ståhl för möta de allra bästa inför sin hemmapublik.
Det här är inga bortskämda sprintsjtärnor, som undviker att möta varandra inför mästerskapen.
Där finns världsettan Daniel Ståhl, tvåan Kristjan Ceh från Slovenien och trean Andrius Gudzius från Litauen.
Plus världens största diskustalang Mykolas Alekna, nittonåringen som kastat 69 meter i år och är femma på världsårsbästalistan.
Det är bara fyran Lukas Weissheidinger från Österrike som fattas och det var inte för att han inte ville komma, utan för att han inte kunde.
Jag gillar när dessa av sporten så misshandlade jättar får stå i centrum för en gångs skull.
Minns bara 2019, när internationella friidrottsförbundet World Athletics bestämde sig för att kasta ut diskusen från Diamond League säsongen 2020.
Det kändes nästan som om coronan kom som ett straff för det beslutet, då hela säsongen slogs sönder av pandemin.
Har fullkomligt exploderat
Samtidigt kom nästa dråpslag från jätten Nike, som drog in nästan all sponsring av diskuskastare och kulstötare, några de tidigare varit ganska ensamma om att stötta bland skofabrikanterna.
Men samtidigt visade Daniel Ståhl och de andra att de förtjänade att vara med på de största scenerna och 2021 var de tillbaka på Diamond League-programmet igen.
Daniel, som en av få, fick till och med tillbaka sitt skokontrakt.
I dag skulle jag klassa diskusen som en av friidrottens starkaste grenar totalt sett.
Den har fullkomligt exploderat.
Både Ståhl och Kristijan Ceh har kastat en bit över 70 meter, två en bit över 69.
Och så har vi diskusens egen Duplantis i Mykolos Alekna, som prickat 69-meterslinjen sitt första år som senior.
Det är mäktigt.
Efter sitt VM-guld i Doha och OS-guld i Tokyo förra sommaren, är Daniel Ståhl den jagade numera, men jag har känslan av mera njuter än skräms av situationen.
Det ger en trygghet att redan ha fått friidrottens två tyngsta medaljer runt halsen.
Daniel fyller 30 år i augusti och har byggt upp sig till en världskastare under mer än ett decennium i tränaren Vesteinn Hafsteinssons skola.
Han är i ett läge där han inte kan bli så mycket bättre.
Enligt Vesteinn är han fullärd och och nu handlar det mera om att ta tillvara det han redan har och försöka hålla sig kvar på tronen över OS i Paris 2024.
Och kanske, kanske nå det där världsrekordet som gamla DDR-kastaren Jürgen Schult haft ända sedan 1986.
Alla vet ju varför efter allt som kom fram ur arkiven efter Östtysklands fall, men det står likt förbannat kvar där.
Det känns faktiskt lite i hjärtat att Ricky Bruch inte fick uppleva det här.
Få kvällar har varit mer klassiska på Stockholms stadion, än den 5 juli sommaren 1972, då Ricky vräkte iväg diskusen 68,40 och tangerade amerikanen Jay Silvesters världsrekord.
Han skulle ha älskat att se det här diskusgänget 50 år senare.
Fruktar väderförbannelse
Ja, sedan har vi det där med vädret.
Prognoserna har skiftat hela veckan och jag fruktar att Mondo Duplantis väderförbannelse han drabba även Stockholms stadion.
Han har ju fått leva med uselt stavhopparväder hela den här säsongen.
När jag tittade på SMHI:s prognos i måndags, hängde ett tungt regnmoln även stadion den torsdagskväll tävlingarna ska avgöras, men på tisdagen tittade solen fram och det skulle bli 25 grader.
Men på onsdagen var det där molnet tillbaka igen, även om det i värsta fall bara skulle släppa ifrån sig ett lätt regn.
Så vem vet?
Men är det någon jag unnar bra tävlingsväder så är det Mondo.
Han har en förmåga att hoppa sex meter och strax däröver även i de värsta förhållanden.
Men alla i branschen vet ju att han kan så mycket mer.