Alla som skämtar om horor skulle tvingas se Lilja 4-ever
1990 gjorde jag mitt livs första sportjobb. Det var fotbolls-VM i Italien och jag checkade in i den lilla byn Camogli utan att känna en enda sportjournalist.
Jag blev chockad direkt:
Det första som slog mig var nämligen att det pratades om horor hela tiden.
Det var en total kulturkrock.
Jag var en man av vänstervågen, av progressiv pop och av att sitta med stearinljus och tindra till Leonard Cohen och Melanie.
Här mötte jag män, män och åter män, som pratade horor och om vilka kollegor som tog med sig prostituerade upp på rummen.
Det var en främmande värld.
Jag trodde inte att sånt existerade bland intelligenta, framsynta svenska män och definitivt inte bland journalister och idrottsledare.
Jag hade tydligen fel.
Horromantiken flödade och spritromantiken flödade. Vid en stor välkomstbankett blev folk långsamt berusade. När en ev Sveriges mest kända sportjournalister reste sig och höll tal sa jag att han var briljant. Min rutinerade kollega T sa att han var helt säker på att mannen skulle sova inom 30 minuter. Löjligt, sa jag, han är ju i toppform. Jag vet, sa T, det är han alltid innan han går in i dimman.
Vi slog vad. 10 000 lire.
20 minuter senare sov stjärnjournalisten. Medvetslös. Han hade grava alkoholproblem.
Horpratet rullade vidare
Vi åkte till Rom och åt en trevlig middag mitt under mästerskapet och när vi lallade runt efter middag och åtskilliga glas vin så hamnade vi på en gata med prostituerade. De flockades runt om oss och en märklig stämning av äckel och fascination infann sig.
–Svenska män behöver inte betala för att få sex, sa jag käckt.
–Aaah, sa kvinnorna surt.
Kanske kände de till den svenska sexrevolutionen – om det nu fanns nån sån – eller också trodde de mig inte.
Sexskämten fortsatte i gruppen. Horpratet bland svenska sportjournalister rullade vidare. Jag kom från en tvåkönad värld av nöjesjournalister. Jag tänkte att sportjournalisterna av den tiden var ett utdöende släkte; män som umgåtts för mycket med män på resa.
Tydligen har inte så mycket hänt
Med förtjusning berättades en story om en kollega som varit på stor hockeyturnering i Sovjet och kom hem och möttes av frun på Arlanda. Han såg sliten ut, det visste han.
–Men gud, hur ser du ut – vad har du gjort, sa hon förskräckt.
Mannan som levt i sin jargong för länge i Moskvas sämre kvarter, glömde bort sig och svarade:
–Ja, hur fan skulle du se ut om du hade supit och knullat i två veckor...
Jag tänker på allt det här när jag läser om den svenska bandyledaren som avslöjats med att köpa sex. Jag var mest nyfiken, säger han.
Hade han varit den på idrottsgalan flitigt förekommande och skrattande Björn Rosengren hade han kanske sagt att det var rökigt att han inte visste var han var.
Jag tänker att det tydligen inte har hänt så mycket i den unkna sportvärlden. I alla fall inte den del där kvinnor inte släppts in. Tvåkönade verksamheter gör att folk utvecklas. Enkönade att de trubbas av och gör sitt snack och sitt handlade till en schablon.
Är det vanligt?
Jag vet inte. Ibland undrar jag om särskilt mycket hänt på 20 eller 50 år. Sportens värld är fortfarande djupt manlig – även om det numera är kvinnor som presterar bäst – men pamparna och ledarna är män. Journalisterna är män.
Vore jag ansvarig skulle jag kräva att varannan ledare och varannan journalist var kvinna.
Och jag skulle tvinga alla som skämtar om hur kul det är med horor att se Lilja 4-ever.
I damernas Champions League blir man diskad om man spelar med otillåtna spelare. I herrallsvenskan händer ingenting.
Varför var inte Helena Jonsson med på länk om hon var rädd för baciller?
Up in the air är en fantastisk film. Se den. Långa stunder trodde jag att den handlade om Mats Wennerholm.
Sa verkligen Settman att det var ”tjockt” när han gick förbi Tomas Brolin? I så fall var även han nere på Fotbollsgalannivå.
Veckans bästa läsning var Stefan Holms reportage om hur tennisspelarna blir så snygga. Har alltid undrat över det.
Jag gissar att Svenska Spel – via Strix – finansierar Idrottsgalan i utbyte mot den skamlösa reklamstunden för sin VD.
Fel på Floskeltoppen förra veckan. Jonas Jerebko har rätt – man KAN spela rookiematch under två år.
Daniel Alfredsson är en man för förstalinen i OS.
Hur kom det sig att varken Björn Ranelid eller Marcus Birro var med i Idrottsgalan. Nån miss i planeringen?
För övrigt anser jag att Helena Jonssons sambo David Ekholm borde få åka med till OS som assistent.