Säkrare men tråkigare
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Pengarna eller livet?
En fråga som är högaktuell.
För fotbollen och de fans som blir rånoffer i miljardkarusellen.
FA-cupfinalen 2001 och FA-cupfinalen 2005. Arsenal–Liverpool och Arsenal–Manchester United. Jag såg dem båda, på Millenium Stadium i Cardiff.
Två finaler – men två helt olika upplevelser. Den första var jag inte i tjänst, kunde för en gångs skull titta subjektivt, slappna av, inte anteckna, inte tänka vinklar och undra om jag skulle få mina intervjuer efteråt.
Stress och fulla supportrar
En match som vanlig åskådare – och ändå inte. Mitt sällskap och jag var nämligen där som gäster, inbjudna av en viss Sven-Göran Eriksson. Vi fick bo i extra sviter som FA bokat och vi fick se matchen i Royal Box, sittande vid Allsmäktig förbundskapten Svennis högra sida. Före matchen och i pausen bjöds vi in i vip-rummet, serverades lyxsnittar och skålade i champagne. Solen flödade, Svennis – då ny på sin post och hyllad av i stort sett alla – spred sin strålglans över oss. En fin dag, en juvel i minnets smyckesskrin.
Ändå minns jag själva fotbollsupplevelsen fyra år senare som större. Visst, jag jobbade och stressade och väntade i evigheter på två citat från Fredrik Ljungberg för att efteråt springa till tåget mot London och sen köa för att få komma ombord. Artiklarna skrevs med skränande, sjungande, fulla fans överallt runt omkring mig.
Före matchen hade jag gått bland samma supportrar på Cardiffs gator. Isande ösregn och torra mackor på en pub. Men stämningen, känslan – den bubblade mer än all champagne i Royal Box.
Därför är det med beklämning jag läser om biljettutdelningen till FA-cupfinalen den 19 maj på nya Wembley.
Har fått ordning på publiken
De två finallagen, Chelsea och Manchester United, får 50 000 biljetter att fördela mellan sina supportrar. Resterande 40 000 går till andra, som de 17 000 i medlemmarna i Club Wembley. Sponsorer och vip-folk. De som har pengar att räkna och därför räknas.
Visst, britterna har fått ordning på sin publik, tagit kontroll över läktarvåldet. Men baksidan känner vi alla till; när de randiga halsdukarna bytts mot kritstrecksrandiga kostymer har läktarna blivit säkrare. Men också tristare. Jag när en ännu en naiv dröm om att det går att förena en sjudande supporterkultur med trygghet för publiken. Stänga ute alla som hatar, men släppa in dem som älskar.
Problematiken handlar naturligtvis, som alltid, också om pengar. De billigaste biljetterna till FA-cupfinalen kostar över 500 kronor. Fotbollen i dag är en miljardindustri där spelarna på planen och direktörerna i loungerna räknas allt mer och de vid löpande bandet – den vanliga publiken – allt mindre.
Makt föder makt och de som styr fotbollen vill se rika och inflytelserika på sina läktare, få fler betydelsefulla händer att skaka, fler kontakter att knyta. Så om ni trodde att biljettfördelningen vid Champions League-finalen blir bättre, väx upp och tänk om; pengarna går före de levande läktarna.
Själv minns jag extra väl en episod från den där FA-cupfinalen 2001. Hur en svettig, rödmosig man i vit skjorta plötsligt dök upp i Royal box.
”Vem är det?”, undrade vi.
”Åh, det är ju taxichauffören”, svarade Svennis, lugnt och leende.
Hade inte råd
Han hade i taxin på väg till stadion frågat chauffören om denne skulle se finalen.
”Jag skulle vilja, men har inte råd”, blev svaret.
”Jag har en biljett över, här får du”, sa Svennis.
Taxichauffören tog ledigt resten av dagen, skyndade hem och fick sin vantrogna fru att stryka hans bästa skjorta.
Så där stod han, chauffören, bredvid Svennis, Tord Grip och de andra höjdarna och sjöng God Save The Queen. I en billig kavaj, märkbart nervös, men med något saligt i blicken.
Det är folk som han som verkligen förtjänar en plats i Royal Box.