Laul: Tagit ett steg framåt och två bakåt
Laul: Gulddrömmen lever bara i två mindre städer
En slarvigt regisserad spaghettivästern.
2016 var året då allsvenskan tog ett steg framåt – och två bakåt.
Återstår gör tre dueller.
Hur vet vi egentligen om en liga utvecklas i rätt riktning?
Ekonomi, publiksnitt och kvalitet är tre faktorer, och om vi börjar med det förstnämnda har allsvenskan aldrig varit rikare.
Å ena sidan.
Å andra sidan återfinns över hälften av kapitalet hos en och samma klubb, Malmö FF.
Det totala driftsresultatet landade 2015 (senast tillgängliga siffrorna) på minus 100 miljoner kronor. Ett lyft jämfört med 2014 (-137 miljoner) men klart sämre än 2013 (-42 miljoner). Dåliga driftsresultat (och låg omsättning) bidrar till att klubbar säljer spelare de egentligen inte vill sälja, till prislappar som kunnat vara högre.
Siffrorna för 2016 återstår att se men det skulle förvåna mig om de är särskilt mycket bättre med tanke på att publikuppgången avstannat. Just nu är snittet 500 åskådare lägre än i fjol. Samtliga topplag och större publiklag förutom IFK Norrköping och Örebro SK backar som det ser ut nu.
Kvalitet är svår att mäta men att allsvenskan saknar representanter i det europeiska cupgruppspelet för första gången sedan 2011 är ett steg i helt fel riktning. Det ger negativa rankningseffekter i fem år framåt.
Ett annat orosmoln är försäljningarna till europeiska andraligor och andra tveksamma klubbar. Spelare framstår som rena handelsvaror för att rädda sargade ekonomier (läs: Gustav Engvall från IFK Göteborg till Bristol City).
Nio omgångar från slutet borde serien sjuda av spänning och förväntan men även på det känslomässiga planet är 2016 en blek historia, enligt mina tentakler.
Hela säsongen har egentligen handlat om huruvida något lag kan utmana Malmö FF och IFK Norrköping i toppen, och det ser fortfarande inte ut att bli så. Gulddrömmen lever endast i två mindre städer, vi får backa fem år för att hitta en lika geografiskt begränsad guldstrid om det håller i sig.
Ska det verkligen gå så lätt?
All cred till MFF och ”Peking” som spelar i en egen division men hur ska dominansen egentligen betraktas? Årets särställning kan också handla om underpresterande konkurrenter.
Norrköping har bytt ut över halva startelvan plus tränaren men fortsätter ändå att leverera på samma poängnivå, ska det verkligen gå så lätt om konkurrensen är på topp? Är det verkligen en styrka, är det inte snarare en svaghet för serien?
Ett annat exempel: Blåvitts sista, mikroskopiska guldchans försvann efter förlusten mot Malmö FF, ett MFF som saknade Vidar Örn Kjartansson (såld) och Magnus Wolff Eikrem (avstängd) som levererat 32 poäng ihop. Sådana förutsättningar ska jämna ut toppstrider, inte dra isär dem ännu mer. Åtminstone i en liga med en fungerande, bred konkurrens.
Det har varit svajigt på många håll i år.
Just Blåvitt gick in i säsongen med såld kamratgård och målsättning om svarta siffror i bokföringen framför allsvenskt guld enligt tränaren Jörgen Lennartsson. Förståeligt men klart det är en svaghet att fjolårstvåan behöver resonera så inför säsong.
AIK paniklånade Carlos Strandberg plus att en 16-årig jättetalang plötsligt stod redo men inte ens då höll truppen jämna steg med toppduon. Lägg därtill att tränaren Andreas Alm sparkades under snudd på förnedrande former i våras för att ersättas av firmafavoriten Rikard Norling. Långt ifrån optimalt skött.
I Djurgården valde klubbledningen att rädda sitt eget skinn genom att sparka organisationens kanske mest fotbollskompetente person (Pelle Olsson) för att blidka besvikna supportrar. Eftersom fansens analys ofta stannar vid att matcher har förlorats, inte varför matcher har förlorats, riskerar Djurgården snart att hamna i samma upphetsade läge igen. Ska nye tränaren Mark Dempsey sparkas då?
Provocerande ojämna
Örebro SK och Östersunds FK är positiva överraskningar men deras framskjutna tabellpositioner handlar mycket om att Elfsborg och Häcken är provocerande ojämna, och har så varit en längre tid.
I år finns inte ens en bottenfajt värd namnet. Falkenberg och Gefle är avsågade sedan i våras, och inget kommer att förändras där.
Nä, allsvenskan 2016 känns allt mer som en spaghettivästern där det nu återstår tre enskilda dueller:
Guldduellen mellan MFF och ”Peking”.
Duellen om tredjeplatsen mellan AIK och IFK Göteborg (sorry ÖSK).
Duellen om kvalplatsen som verkar stå mellan Helsingborg och Gif Sundsvall.
Inget ont om spaghettivästerns, Sergio Leones ”Den gode, den onde, den fule” ligger topp fem på min lista över bästa filmerna genom tiderna (tillsammans med Coppolas ”Apocalypse Now” och Nolans ”Batman”-trilogi) men allsvenskan 2016 är en slarvigt regisserad rulle där revolver- duellerna är utdragna och just nu känns som rena transportsträckorna fram till omgång 30 då sista skotten äntligen kan avfyras.
Laul tippar guldduellen
Omgång 22
Helsingborg–Norrköping 0–0
Djurgården–Malmö 2–2
Omgång 23
Östersund–Norrköping 1–3
Malmö–Elfsborg 2–0
Omgång 24
Malmö–Helsingborg 2–2
Norrköping–Djurgården 3–0
Omgång 25
Häcken–Malmö 2–1
AIK–Norrköping 2–1
Omgång 26
Norrköping–Malmö 1–1
Omgång 27
Malmö–Östersund 4–1
Norrköping–Falkenberg 5–0
Omgång 28
Elfsborg–Norrköping 1-1
Falkenberg–Malmö 0-3
Omgång 29
Hammarby–Norrköping 1–2
Gefle–Malmö 0–1
Omgång 30
Malmö–Hammarby 2–1
Norrköping–Göteborg 3–2
SLUTSTÄLLNING:
1. Malmö FF 66 poäng
2. IFK Norrköping 65 poäng
LAULS KOMMENTAR: Om det går som jag tror blir mötet mellan lagen i omgång 26 – direkt efter landslagsuppehållet i mitten av oktober – helt avgörande. Om MFF ”klarar” oavgjort på Östgötaportens konstgräs behåller de sitt försprång hela vägen in i mål, och vinner allsvenskan 2016 en poäng före IFK Norrköping. Men det blir av allt att döma en duell ända in i kaklet.