Sist i tabellen, vad fan gör det - slog ju Brynäs
Marcus Leifby på klassikermötet där det var lapp på luckan
Får jubla – efter första segernGÄVLE. Leksand är sist i SHL.
De kommer förmodligen vara det efter 52 omgångar också men vad fan gör det.
De har ju slagit Brynäs, i alla fall.
Det var en viss känsla att sladda in på grusparkeringen vid sidan av Gavlerinken redan vid 16.20 på torsdagseftermiddagen.
I god tid, som förr i tiden.
Då var det viktigt att passera vändkorsen tidigt för att överhuvudtaget få en glimt av isen, eller av det som pågick där ute, och särskilt viktigt var det förstås under derbydrabbningarna.
Det är också till förr vi måste återvända till för att hitta rätt känsla och en någorlunda pepp inför ett klassikermöte som Leksand-Brynäs.
På 60- och 70-talen ägde de här två svensk hockey.
Mellan 1964 och 1977 var det bara Frölunda som lyckades vinna ett SM-guld, annars vann Brynäs och Leksand allt, alltid.
Brynäs, Brynäs, Brynäs, Leksand, Brynäs, Brynäs, Brynäs, Leksand, Leksand, Leksand, Brynäs, Brynäs.
Historien finns där.
Matcherna, människorna, myterna.
Men den där riktiga rivaliteten, som vi hört så mycket om, finns den verkligen kvar?
Tveksamt säger jag.
Leksand ger drag i vändkorsen
För första gången den här säsongen fick klubbdirektör Johan Stark låsa upp hurtsen och plocka fram ”lapp-på-luckan”-lappen, den här matchen har sin attraktionskraft, varenda stol var upptagen och de 7909 såg till att det var ganska bra drag emellanåt.
Men.
Det kändes ändå som att det saknades något.
Under de senaste tio åren har Leksand spelat i en annan division och samtidigt har hockeyvärlden förändrats mer och mer.
KHL lockar med rubel, fler ligor kan erbjuda mer pengar, rörligheten har ökat och att vara klubblojal i dag handlar snarare om hur många klubbor en spelare gör av med på en säsong.
Lag byggs om i en rasande takt och vissa klubbar har större personalomsättning än ett callcenter i Calcutta.
I Leksands lag fanns i dag fyra spelare kvar från det senaste SHL-mötet med Brynäs säsongen 2014-2015.
Fyra.
Brynäs hade, eftersom de inte har varit i allsvenskan och vänt, några fler men särskilt många var det inte.
Matchen-i-matchen-matcherna har helt försvunnit, duellerna och tvekamperna som förr kunde pågå i derby efter derby, säsong efter säsong, år ut och år in, på dansbanorna och i folkparkerna, de existerar knappt längre.
Förlorade du ett derby på 60- och 70-talen gick du inte ut på stan dagen efter.
Förlorar du ett derby 2016 spelar det inte lika stor roll.
Det är ändå ingen som vet vem du är.
Banderoll som tände
Några som ändå, för säkerhets skull, bör hålla sig hemma i morgon är Brynäs-målvakten Felix Sandström och hemmaklackens tifo-ansvarige.
Vid ställningen 1-0 till Brynäs vecklade hemmastå ut en banderoll med texten ”Invänta kvalet i omgång 7. Inför direktnedflyttning nu.”
Spydigt?
Jo, visst.
Men eftersom Leksand är sist och uträknat och förlorat sedan länge (enligt alla) så föll det platt, och hån som inte biter eller fastnar eller knappt ens noteras blir bara jobbiga och genanta åt andra hållet.
– Blev du ledsen?
– För vadå?
Och någon period senare.
1-3. SLUT.
Eh...
Morsans lakan förstörda helt i onödan, rikoschett och något slags rekord i att sätta en förolämpning i halsen.
Två minuter in i den sista perioden slängde Daniel Bertov in en puck från blå, det var rena rama Kiviks marknad framför Sandström och pucken smet in till 1-1.
Med 5-6 minuter kvar brände Éric Castonguay ett friläge varpå Benjamin Youds gjorde en Daniel Bertov – slängde in pucken – och Johan Porsberger styrde till 1-2.
Borde knipit något av skotten
Lite myggmedel hade räckt för att skydda sig mot de där ”skotten” och visst borde Felix Sandström tagit åtminstone ett av de där höstlöven.
När Brynäs tog ut målvakten för att jaga 2-2 kom målet i öppen kasse till 1-3.
Den där segern skulle komma till slut och det gjorde förstås inget att den råkade komma mot just Brynäs, i Gävle.
Leksand firade segern som om de vunnit en folkomröstning, segern var lagets första i SHL sedan i januari 2015, den första trepoängaren på 20 matcher och det faktum att de fortfarande är (och kommer vara) sist i tabellen spelade ingen roll.
Ett derby är ett derby, trots allt.
Det var nog så de tänkte och kände i natt, Leksandsfansen, när de satt i sina bilar och bussar på väg hemåt, genom mörkret, kanske med Karlavagnen som sällskap.
Som förr i tiden.