”Dubbel sorg i mitt hjärta”
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-06-22
Mikaela Laurén talar ut om den fruktansvärda tiden i häktet, dopning – och att förlora sin bästa vän
Hon har suttit 70 dagar i häkte och riskerar flera års fängelse.
Hennes bästa vän Therese Alshammar har brutit kontakten.
Nu kan inte simstjärnan Mikaela Laurén hålla tyst längre.
– Jag har mått fruktansvärt dåligt. Då hade jag behövt stöd från Therese, inte att hon blev paranoid och slängde skit i media, säger hon.
När Sportbladet får en exklusiv intervju med Mikaela Laurén har hon precis kommit ut ur rättssalen.
Vädret är strålande – men Mikaela har svårt att njuta.
I dag avslutas rättegången som kan ge henne flera års fängelse för grovt dopningsbrott.
– Jag vill bara få det överstökat och gå vidare, säger hon.
Men för vännerna är det inte lika enkelt.
Bästa vännen sedan barnsben, Therese Alshammar, har sagt upp bekantskapen.
– Det känns som att allt har gått åt helvete ändå, men nu har jag förlorat min bästa vän också. Det blir liksom dubbel sorg, en extra stor sten i hjärtat, säger Mikaela Laurén.
Från häktet, där hon satt i 70 dagar, skrev hon ett brev till Therese och bad om ursäkt.
Svaret hon fick var svalt.
– Hon var besviken och väldigt ledsen och det förstår jag. Men jag menade aldrig att såra henne och sätta henne i en dålig sits. Det var det sista jag ville, för hon var min bästa vän.
Mediavägen inte rätt
Mikaela lägger betoningen på ordet ”var”. Efter att Therese gått ut i media och tagit avstånd är sprickan total.
– Therese har ingenting med det här att göra, så allt hon hade behövt säga var ”det här är min vän och jag älskar henne, det hon har gjort står inte jag för, men hon är min vän och jag vill stötta henne”.
– Jag önskar att hon hade gjort så i stället för att gå ut i media och säga ”vi är inte vänner” och ”jag har valt fel vän” och ”det hon har gjort är hemskt och jag har brutit med henne”. Det är det som gör mig så illa.
Mikaela beskriver den senaste tiden som ett helvete.
– Jag har mått så fruktansvärt dåligt att jag inte vetat vart jag ska ta vägen. Då hade jag behövt stöd från Therese, inte att hon blev paranoid och slängde skit i media.
– Men jag vill inte slänga tillbaka en massa skit på henne. Jag är bara ledsen att det blev som det blev och att hon inte stöttar mig. Jag hade hoppats att hon var starkare än så.
Kan ni bli vänner igen?
– Jag vet inte. Det var ett hårt sätt att få reda på det, men nu vet jag vilka mina riktiga vänner är.
Gamla kompisarna Erika Solfeldt och Anna Nilsson har hela tiden varit ett stort stöd.
Av simmarna nämner Mikaela fem personer – Anna Nilsson, Nina Bertilsdotter (tidigare Eriksson), Daniel Höjer, Anna Andersson och Karina Riddarstolpe – som stöttat henne.
Övriga har vänt henne ryggen.
– Jag är ledsen om jag dragit svensk simning i smutsen, det var aldrig min mening. Men jag har inte orkat ta steget och pratat med mina gamla vänner i simlandslaget.
Varför då?
– Jag skäms fruktansvärt mycket och mår psykiskt väldigt dåligt. Jag ska prata med dem tids nog, men vill vänta tills allt det här är över. Det är för jobbigt just nu.
Vill ha samhällstjänst
Inför dagens avslutning av rättegången – och inför domen som kommer om cirka två veckor – säger Mikaela:
– Det är det dummaste beslut jag har tagit och det kommer att förfölja mig resten av livet, oavsett om jag blir friad eller inte.
Förhoppningen är att slippa fängelse.
– Jag hoppas på samhällstjänst, men tycker de att jag ska få fängelse så självklart tar jag mitt straff.
– Jag vet att jag inte borde ha påverkats av personen i min närhet, att jag borde ha varit starkare och sagt nej. Det mår jag dåligt över. Men det är aldrig för sent att bättra sig.
Hur var tiden i häktet?
– Fruktansvärd. Jag var helt avskärmad från omvärlden, de enda jag fick prata med var vakterna. Jag klättrade på väggarna till slut och har aldrig mått så psykiskt dåligt.
– Vissa dagar var jag stark, men vissa dagar bara bröt jag ihop, jag kände att det här alltid kommer att förfölja mig. Men jag ska söka psykologhjälp och jobba för att göra det bästa av framtiden.
Du bytte namn till Destiny som betyder ”Ödet”. Vad hände med det?
– Jag har bytt tillbaka till Mikaela. Det är ett led i att försöka hitta mig själv igen.
Hur är din syn på dopning?
– Jag har växt upp med någon nära mig, som har använt sig av det här och jag har aldrig sett några biverkningar. Det har varit naturligt för mig.
Har du själv dopat dig?
– Nej, absolut inte. Jag skulle aldrig dopa mig för att bli bättre.
Lärt sig mer om dopning
Mikaela berättar att hon under tiden i häktet lärt sig mycket som hon tidigare inte visste om anabola steroider.
– Jag har tänkt att det mer är folks egna val om de vill bli större, vissa vill ju bara bygga upp sina muskler för att få en snyggare kropp. Nu har jag har läst om steroider och insett bieffekterna, att det är riktigt farligt.
– En dag, när allt det här har lagt sig, ska jag gå ut i skolorna och berätta vad jag har upplevt, och även berätta om farligheterna med dopning. Förhoppningsvis kan det hjälpa någon.
Vad vill du säga till den person i din närhet som drog in dig i den här härvan?
– Det där vill jag helst inte kommentera.
Det är första och enda gången under intervjun som Mikaela tvekar.
I övrigt verkar hon uppriktigt lättad över att få prata av sig.
Hur ser din framtid ut?
– Oavsett vad som händer har jag tänkt att studera till mäklare. Respekten för mig som person har raserats, men jag står för mitt misstag och hoppas att folk kan förlåta mig. Jag är ingen dålig människa, men jag har varit naiv och det var jäkligt dumt. Jag har utmålats som en hemsk människa och snälla tro mig, det är jag inte.
Klarar du att komma igen efter det här?
– Jag är en fighter och ger aldrig upp. Det tänker jag inte göra nu heller.
Sportbladet har förgäves sökt Therese Alshammar för en kommentar.
Var simstjärna – nu åtalad för dopningsbrott
Emil Karlsson