Endast CA$H räknas
”Jag tycker att hela det här skådespelet är rätt äckligt”
MANCHESTER. Doktor Thaksin Shinawatras svarta, blänkande Rolls-Royce är kanske den vackraste bil jag sett.
Den svängde upp framför Manchester Citys arena nån timme efter slutsignalen och jag lutade mig fram för att spana- in genom rutan.
Jag såg ett svullet tryne.
Det var tyvärr mitt eget.
Shinawatra själv satt väl där bakom det speglande glaset med resten av den thailändska familjen – jag tror de är hundratrettio personer, alla i baksätet – och gjorde kanske små anteckningar inför dagens möte med Sven-Göran Eriksson.
Han var säkert på gott humör.
Ex-ministern har varit i hemlandet för att låta sig förhöras och har nu gott hopp om att frias från korruptionsanklagelser och annat mygel – samt att få loss de drygt tio miljarder kronor som frusits inne från hans bankkonto.
Jag tycker det är rätt äckligt hela det här skådespelet.
Att allting i dagens toppfotboll handlar om makt och pengar...pengar, pengar, pengar...vet vi redan. Det är som det är, ren business i en köp-och-sälj-cirkus, ett månglande mellan ägare, agenter, sponsorer och giriga spelare, poäng och profit hand-i-hand skuttande över en klöveräng.
Finns ägare som älskar fotboll
Men det finns gradskillnader i alla helveten. Vi kan se amerikanska affärsmän som Hicks och Gilett styra Liverpool på avstånd och vara hatade av den sanna fotbollspubliken. Vi kan se en annan stenrik amerikansk klubbägare, Mike Ashley, försöka vara folklig och stå på läktaren i Newcastle-tröja samtidigt som han ger superkontrakt till rena nötter. Vi kan se ägare som faktiskt älskar fotboll och driver verksamheten med hjärta. Vi kan till och med se dom som har vett att hålla sig totalt i bakgrunden och överlåta de fotbollsmässiga besluten till de som vet bäst, nämligen tränarna.
Och så finns det alltså gamla thailändska ministrar som väljer ett lag på måfå (City var inte Shinawatras första val), går i exil i England och bländar alla med löften om miljarder, en strålande framtid och parkerar en fantastisk Rolls-Royce framför en läktare med en delvis pungslagen arbetarpublik – som gladeligen köper hela konceptet eftersom den vill att det ska gå bra för Manchester City.
Jag såg City vända 0–1 till 2–1 mot Tottenham i går, det var de ljusblås bästa match på väldigt länge, och nu har Svennis åtminstone en teoretisk chans kvar att nå spel i Europa nästa säsong.
Men det som gjorde störst intryck på mig var svassandet för denne Thaksin Shinawatra.
City – ett rent investeringsobjekt
Han presenterades på gräset före kick off, tillsammans med boxaren Ricky Hatton, och publiken uppmanades att jubla åt klubbens så behjärtansvärde frälsare.
Som om Thaksin satsade pengar i City för att han älskar klubben...jag trodde han såg det som ett rent investeringsobjekt. För att inte tala om de politiska popularitetspoängen.
I korridorerna före matchen vimlade det av säkerhetsvakter med konstiga sladdar i öronen, vi från pressen sågs som potentiella attentatsmän, och det var ett enastående pådrag runt denne Shinawatra.
Åh, Elvis Presley...vänd dig i graven. Thakisin Shinawatra is in the building!
Och efteråt fortsatte fjäskandet, lismandet och slickandet när Svennis höll presskonferens:
Allt handlade om hur mycket pengar det kommer att finnas till nästa säsong, vilka spelare som ska köpas, vad HERR ÄGAREN kan tänkas garantera under dagens lilla möte.
Till Svennis absoluta heder ska sägas att han aldrig hymlat i saken. Han säger rakt ut att det bara handlar om pengar om City ska ta sig ut i Europa.
Jag tror det är det enda Svennis är intresserad av när han träffar Thaksin: hur mycket cash har du, egentligen? Hur mycket tänker du lägga upp? Jag vill veta – nu.
Svennis, som sägs vara ute efter alla från Thierry Henry till Michael Owen, befinner sig inte i Manchester för att vädret är så bra och maten så underbar. Han är heller inte i stan för att bedriva ideell verksamhet.
Vad tror ni händer om Thaksin under dagens möte säger att ”mina 800 miljoner pund förblir nog låsta ett tag till, kanske ett par år...”?
Bor fortfarande på hotell
Då drar Svennis. Det kan ni ge er f-n på.
Han går dit stålarna finns.
Eriksson bor fortfarande på hotell efter åtta månader i Manchester, i vissa City-kretsar betraktas det som en brist på ”commitment”, och även om han i går påstod att han vill vara kvar och drömmer om en storhetstid för City i Europa så handlar ju ändå allting om...pengar.
Jag har skrivit det förr och jag tar det igen:
Jag tror inte Svennis är kvar i Manchester nästa höst. Det är troligare att han finns i nordost – i Newcastle.
En sekvens från matchen i går:
Robbie Keane, denne tvättäkta kämpe i Tottenham, blev utbytt för sjunde gången på de åtta senaste matcherna.
Han slet av sig lagkaptensbindeln, svor och kastade överdragsjackan och visade managern Juande Ramos vad han tyckte om det.
Jag förstår honom. Det var alldeles för djävligt. Keane gjorde Spurs mål, han slet och var tänd, han spelade med hela sitt hjärta som vanligt, han var lagkapten – och han var Spurs största hot mot City. Bredvid honom spatserade en nonchalant Dimitar Berbatov som sket i allting och inte gjorde ett smack. Ändå valde Ramos att byta ut Keane.
Dessa managers, ibland kan dom göra en vansinnig.