Ansiktsmålad? Nej, ge mig Anette Börjesson
Glada, söta tjejer med målade ansikten.
Eller jobbiga jävlar som strider för allt de tror på.
Jag vet vilka jag helst har i landslaget.
En lysande röd sport-bh och ett par fotbollsskor. Det prydde omslaget på första numret av Nya Mål som kom ut 1987. I 21 år gav Anette Börjesson ut tidningen som varit världens äldsta, ännu utkommande tidning om damfotboll.
Fram tills nu. I stället kommer nu fotbollsmagasinet Marta. Ett tidningsnamn som ”knyter samman damfotboll med den bästa spelaren”, enligt Anette Börjesson.
För självklart är det hon som står som utgivare även för det nya magasinet . Lika självklart som det var för henne att efter landslagskarriären – i både fotboll och badminton – en gång starta Nya Mål. Tidningarna ger inga stora pengar, ingen stor uppmärksamhet, men det ger damfotbollsläsarna egna arenor. Som Börjesson en gång sa till mig, på sitt självklara vis:
”Inför varje nytt nummer är det så att jag undrar om jag kommer att få ut tidningen, det är precis att det går runt med ekonomin och jag har svårt att hinna allt. Men jag måste hinna. Om inte jag ger ut den här tidningen så gör ingen annan det”.
I nya Marta kommer det att finnas mer ”livsstil, hälsa, mode, damfotbollens kändisar i vardagen och lite mjukare frågor”. Helt i linje med tidsandan alltså.
Hon tog strid
Den som tror att Anette Börjesson slutat glöda och kämpa tror dock fel. Hon var den som på 1970-talet tog strid med Svenska fotbollförbundet om ersättning för förlorad arbetsinkomst vid spel i damlandslaget. Snygg, tuff och oerhört duktig. Med andra ord väldigt svår att avfärda.
Det var spelare som Börjesson, Sundhage, Videkull och Leidinge som banade väg för allt det som i dag tycks självklart och naturligt. Numera är det andra vindar som blåser, rättigheter tas för givna, alla ser främst till sig själva, det är viktigare att ha rätt framtoning än att stå upp för något man tror på. Eller, snarare, så tror man inte på något annat än sig själv och sin möjlighet till ära och svällande sponsorkontrakt.
Det här är inget specifikt för fotbollsdamerna, inte ens för idrottare, utan för hela vår tid. Individualismen är vår nya religion och jag tänker inte moralisera över det.
Däremot är det intressant att iaktta och när det gäller just fotbollsdamerna tror jag att lite mer låga och vidare perspektiv skulle vara bra även för spelet på planen, svetsa samman gruppen, ge mer fajting-känsla istället för gosig gemenskap.
Fokus på rätt saker
När jag efter Sveriges uttåg i OS i Kina såg vissa av spelarna i truppen gå förbi i mixade zonen med målade, blågula ansikten, då tänkte jag att ”aldrig att någon spelare i herrlandslaget skulle sitta ansiktsmålad vid match, även om han inte skulle spela”.
Det är inget fel i att vara vare sig glad eller söt, tvärtom. Inte heller finns det någon direkt motsättning mellan det och att vara engagerad och medveten. Inte så länge fokus ligger på rätt saker.
Men när jag såg de svenska ansiktsmålade spelarna kände jag bara ”snälla någon, ge mig en Anette Börjesson. Nu”.
På tal om härliga personer: grattis en dag i efterskott, Lasse Sandlin 65 år!