Anrell: Starkaste minnet? Att Sverige blev en stormakt i längdåkning igen
VANCOUVER. Vad blir det starkaste minnet av OS 2010?
Helenas tårar?
Anjas krasch?
Anjas återuppståndelse på andra dagen?
Ferrys obegripliga guld?
Hellners kurva?
Kallas och Haags Piff & Puff show efter ett silver?
Tre Kronors fiasko?
Svaret är: precis allt det där.
Men framförallt ska vi minnas att det bästa var att svensk längdskidåkning blev en stormakt igen och att det sämsta var att svensk hockey blev en mycket liten nation igen.
Hur ska man sammanfatta ett OS?
Var det bra? Var det dåligt?
Jag säger: det var mycket bra.
Själva de olympiska spelen först:
De var bra. Det var mycket bra. Jag har läst gnälliga svenska hemmareaktioner om hur dåligt allt varit här borta. Jag kan bara säga att allt jag upplevt här har varit strålande, organisatoriskt och upplevelsemässigt.
Publiken var bra. De älskade de här spelen. Folkfesten dygnet runt i Vancouver var positiv, hyfsat nykter och mycket välskött.
Att en rodelåkare dog som inledning på spelen skapade naturligtvis en mardrömssituation för arrangörerna, men de greps inte av panik utan löste i lugn och ro de problem som uppstod.
Snön räckte, inga tävlingar fick ställas in på grund av dåliga förhållanden, trots regn och ett rätt allmänt utbrett Göteborgsväder.
Tre Kronor då?
Ja, fiasko är kanske att ta i men det måste ändå bli underkänt. De kändes mätta, som om de åkte omkring och funderade på hur kul det var att ändå ha ett guld från förra OS som säkerhet, istället för att tänka på hur kul det skulle vara att vinna igen.
Tre Kronor åkte ur mot Slovakien och det borde de verkligen inte ha gjort. Slovakien är ett av världens minsta hockeyländer. De har 8 671 spelare och bara 66 rinkar, ute och inne. De borde inte ha en chans mot Sverige. Men å andra sidan höll Marian Hossa och hans lag på att kvittera mot Kanada i slutsekunder så naturligtvis är de bra.
Men Tre Kronor spelade utan passion.
Bengt-Åke Gustafsson coachade utan passion. Ett tag verkade det nästan som att han gjorde som huvudpersonen i Luke Rhineharts bok ”Tärningsspelaren” och planlöst spelade tärning om vem som skulle få spela med bröderna Sedin.
Blågul dominans i skidspåren
Vad var bra då?
Skidåkarna självklart.
Sverige är en stormakt i skidåkningen igen. Verkligen.
Vi har två nya fixstjärnor i Charlotte Kalla och Marcus Hellner.
Emil Jönsson fick inte visa att han är en stjärna eftersom han blev sjuk men han är ännu ung och får sin chans.
Anna Haag fick visa både vilken bra skidåkare och vilken stark personlighet hon är.
Marcus Hellner är en speciell story. Rätt okänd för den stora publiken går han ur OS som en kvalificerad skidkung. Kurvan i guldloppet där han krossade allt motstånd är en svensk OS-klassiker.
Femmilen i går blev en annan stor svensk uppvisning i ny kaxighet. Hellners ryck var ett försök att visa vem som trodde mest på sig själv. Johan Olssons spurt, som slutade med en bronsmedalj, visade att han är en av världens bästa i klassisk stil.
Vad mer kan man begära?
De kvinnliga stjärnskidskyttarna, däremot, misslyckades totalt.
Jag hade det lite på känn redan vid årsskiftet när jag satt och tittade på en världscuptävling och mediterade kring hur extremt många åkare det är som kan vinna de där tävlingarna, bara de får till skyttet. Tyskorna hade misslyckats länge, men lagom till OS fick de igång sitt skytte.
Det var egentligen ingen överraskning.
Guldchocken: Ferry
Helena Jonsson har fått mycket skit för sin insats men jag tycker det är tveksamt om hon förtjänar det. Hennes sport sätter en extremt komplicerad press på de bästa.
Helena misslyckades i OS. Visst. Men hon är ändå bäst i världen. Hoppas nu att hon åker hem och vinner världscupen för att visa alla som dömt ut henne.
Björn Ferry vann och det måste jag säga var en av de mest överraskande guldmedaljörer jag nånsin varit med om. Rena guldchocken. Ungefär lika oväntat som om Sven Nylander skulle tagit OS-guld.
Anjas svanesång blev en speciell historia.
Hon kommer att vara för evigt inskriven i den svenska idrottshistorien för vad som hände i kombinationen där hon höll på att slå ihjäl sig i en krasch av det mera outhärdliga slaget – en hel nation höll andan och undrade om deras Anja skulle överleva.
Det gjorde hon.
Hon återuppstod dagen efter och körde ner i en ny svartpist, som om ingenting egentligen hade hänt.
En bragd? Självklart.
Dårskap. You bet.
Får hon bragdguldet? Tydligen inte.
Svenskarnas målsättning inför OS var tio medaljer. Det klarade de av med råge. Dessutom med fem guld.
Det kan inte bli annat än godkänt, trots att det är något färre medaljer än under guldruschens glada dagar i Piemonte 2006.
Mitt tips var fem guld, ett silver och två brons. Godkänt även där, alltså.
Med råge.
Men det ska vi och truppen i första hand tacka skidåkarna för. Miracle on snow, som vi säger i Sverige.
Till sist inföll min closing ceremonie på konståknngens uppvisningsgala när Québecs Joannie Rochette – hon som lyckades ta ett känslostormande brons trots att hennes mamma dog dagarna före OS – åkte till Celine Dions magiska och mycket québecska ”Vole”.
Starkare än så kan det inte bli.