Linderstam: Ett fantastiskt golfspektakel

När alarmet ringde vid fem igår morse kändes det som att döden hälsade på, men när man stod på banan bara två timmar senare var man plötsligt över-tänd som en speedad iller.

Kaffe? Obskyra substanser?

Nej, Ryder Cup.

helskärm

Det var så sent som i går jag skrev om den här tävlingen som idrottsvärldens kanske bästa tv-upplevelse. Nu kan det lätt konstateras att den även live är en njutning i världsklass och det räckte med några minuter på läktaren bakom första tee för att förstå det.

Trots att solen inte ens gått upp och trots att ­kylan trängde in i märgen hade tusentals och åter tusentals åskådare samlats i den arla morgonen och sånger, jubel och glädje rullade över det stora arenaområdet. Ja, sedan vreds volymen upp lite till, sedan ännu lite till och till sist var det en helt surrealistisk upplevelse som fick hela kroppen att le.

50 000 vrålade

Det vrålades ”Europe” och det buades åt det fåtal som ibland skrek ”USA”, men alla i publiken, precis alla, hade hela tiden skrattet max ett andetag bort. När spelarna till slut kom in steg en decibelmaxad orkan mot den klarblå himlen och när de började provsvinga ackompanjerades alla svingar av ett ”ooo-eey” (även jänkarnas, även om de då efterföljdes av ett ”fore” och nöjda skratt. Man sjöng ”glory glory Stephen Gallacher”, ”there’s ­only one Ian Poulter” och ”Rory Rory, what ever will be will be, he’s only our number one, que será, será” innan man följde med spelarna ut på banan och skapade ett golfspektakel jag aldrig tidigare varit i närheten av.

Det var som om 50 000 adrenalinstinna fotbolls­supportrar vrålade fram sina lag mot framgång, men utan fiendskapet, hatet och ilskan.

Det var helt enkelt fantastiskt.