Kvällen som aldrig riktigt ville ta slut
Underbart.
Otänkbart.
Helt okej.
Man beskriva en seger på olika sätt.
Men betydelsen den här vinsten hade för Milan kan bara beskrivas på ett sätt:
Ovärderlig.
Wonderful, wonderful, wonderful.
Nicola Pozzi från Milans presstab gick i natt fram och tillbaka i intervjuzonen under San Siro och roade sig med att säga på engelska hur underbart livet var. En bit bort stod Max Allegri stillsamt självlysande av lycka och lättnad, allt på sitt eget, återhållsamma vis.
Impensabile, otänkbart.
Så sammanfattade Milan-tränaren segern med 4–0 över Arsenal.
Zlatan, han kom punktligt som nattbussen strax före midnatt ut från duschen och hade även han sitt sätt att klä den mäktiga vinsten i ord:
Helt okej. Som så ofta efter riktigt stora prestationer tycktes Zlatan närmast sammanbiten, som en under lock sjudande brygd av känslan Jag visade er, där fick ni se!
Visserligen sade han till mig att han inte bryr sig om vad de engelska journalisterna säger och skriver. Men det är klart att han bryr sig och det ska han göra, glöden och viljan att överbevisa alla som inte tror på honom har alltid varit en av Zlatans främsta tillgångar. Ibland har det dock lett till låsningar i spelet, inte minst i Champions League.
Men i går kväll fyllde och lyfte viljan att vinna och prestera Zlatan, utan att få honom att tippa över.
Milan spelade med hjärta
Det var längesedan, och jag har sett många, många matcher med Ibra, även då han spelade i Juventus och Inter, som jag såg honom så bra i en så viktig internationell match.
Mål och två assist och ett spel som var allt det man kan begära av en spelare på hans nivå och med hans svansföring.
Prestationen kom också mitt i en kärv period, med avstängningen i ligan och de stora fetsvarta rubrikerna kring örfilen mot Aronica och pekfingret mot Storari. Nu blev det istället Zlatan som gav alla fingret med sitt spel.
Han liksom hela Milan, det lag som svajat och lidit av alla skador och börjat bita på naglarna och snegla allt mer nervöst mot stormötet med Arsenal. I det läget klev Milan ut på San Siros usla gräs och spelade en fotboll som var långt över den pizzanivå den dömts ut som av utländska tyckare, såväl tekniskt som taktiskt.
Fram för allt spelade Milan med hjärta och smärta och allt vad ni vill av känslor och vilja.
Berlusconi är inte vad han en gång var
Sant är att Arsenal inte är vad man varit, minst sagt, men det förtar inte Milans prestation, särskilt som så många spelare fortfarande inte kommit tillbaka från Milanellos sjukstuga.
Vi såg alla vad det betydde enbart att ha prinsen Boateng tillbaka och när han lämnade stadion i natt med kepsen med ett stort P trotsigt på svaj skrek fansen hans namn.
Samma fans som en timme tidigare hoppat och hoppat på läktarna så att San Siro skakade i sina grundvalar och den kyliga Milano-natten tycktes ångande varm.
I intervjuzonen stod annars de flesta spelare kvar, Van Bommel hade efter en timme fortfarande bara t-shirt, shorts och badtofflor på sig.
Det var en sådan natt, när ingen ville sluta prata, sluta suga på segerkaramellen.
Till och med Silvio Berlusconi kom ner och gav intervjuer, passade på i triumfens ögonblick. Jag fick byta några ord med honom och slogs av hur trött och åldrad han såg ut på nära håll. Han är inte vad han var i sin triumfs dagar, han lika lite som Milan. Men laget, till skillnad från dess ägare, kan bli det igen.
Än är Milan inte vidare till kvartsfinal, en seger innebär inte att alla lever lyckliga i alla sina dagar.
Men det var en vinst och en prestation som ger arbetsro och framtidstro.
Därför dröjde sig spelarna kvar så länge i natt, därför ville ingen gå hem, denna natt som ingen Milan- själ riktigt ville skulle ta slut.